Aktias Ekonomiska översikt 1/2013

Pressmeddelande
fritt för publicering
12.2.2013 kl. 10.00

 

Den utdragna recessionen i euroområdet tar slut i sommar, så också i Finland
Förutsättningarna för att eurokrisen ska lugna ner sig har stärkts avsevärt

 

Enligt Aktias grundprognos fortsätter eurokrisen att dämpas så småningom och det ökande förtroendet börjar stöda aktiviteten.­ Tack vare det tar eurorecessionen slut i sommar och ekonomin vänder uppåt. Tillväxttakten, som bromsas av skuldbergen, blir dock blygsam.

     Trots att den åtstramade finanspolitiken begränsar den finska tillväxten under hela prognosperioden är recessio­nen över i sommar. Slutet av förra året och början av innevarande år har dock varit så svaga att BNP på årsnivå bara ökar med 0,2 % 2013.­ På årsnivå ligger BNP-tillväxten 2014 på 1,6 % trots att trendtillväxten i ekonomin stabiliseras på 2 %.­­ Om regeringen emellertid beslutar om betydande åtstramningar under innevarande vår kan tillväxten 2013 bli på noll och 2014 kring 1 %.­

    Under regeringsförhandlingarna i Finland sommaren 2011 förutspåddes en gynnsam utveckling i tillväxten.­ Nu när Finland befinner sig i recession och det ekonomiska läget har förändrats dramatiskt vore det dumt att hänga upp sig på regeringsprogrammet.­­ Det är rätt tid att dra nytta av det att vår statsekonomi är i bättre skick än andra länders.­­­­­­­­ Skattehöjningar och kostnadsnedskärningar fördjupar recessionen, och ju dupare recessionen, desto större underskott i budgeten.­­­­­ Då risken är att ratingen försämras ska avståendet från kortsiktig åtstramning kompenseras med lösningar som stärker tillväxtpotentialen i ekonomin och den statsekonomiska balansen på lång sikt.­­­­­­­­­­­­­­­­­ Om beslutet om en lättare finanaspolitik än tidigare skissats kopplades till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) skulle Finlands återbetalningsförmåga stärkas på sikt. Det förstår också internationella investerare.

De största förändringarna i prognossynen efter september är följande:

  • För USA:s del visar både hårda ekonomiska data och förtroendeindikatorer att aktiviteten fortfarande är dämpad. Fiscal cliff undveks genom ett avtal om beskattningen.­ Man antog inte den sanslösa och brutala balanseringsstrategin à la grecque, men lösningen av det grundläggande problemet, dvs. att avbryta skuldtrenden, har inte framskridit. Om man inte når en kompromiss angående nedskärningarna före utgången av februari och skuldtaket inte höjs kommer förbundsstaten att bli insolvent. Följderna skulle vara allvarliga.
  • Kina fick nya ledare i november då Xi Jingping, ny partisekreterare och kommande president, och Li Keqiang, kommande premiärminister, tillträdde.­­­­ De nya ledarna har poängterat reformpolitikens betydelse, men några nya öppningar har inte gjorts­. Då den kinesiska tillväxten mattades av i oroande grad i början av 2012 fokuserade den ekonomiska politiken på att smälta kreditbubblan, som blåsts upp av stimulanspaketet under finanskrisen, och de problem som den lett till.­­­­ Nu finns det tydliga tecknen på att tillväxten håller på att ta fart.
  • Europa drevs i recession i slutet av 2011. Våren 2012 började tecknen på ett uppsving förstärkas, men eurokrisen eskalerade på nytt och de gröna skotten frös till. I september spådde vi att eurorecessionen kommer att fortsätta åtminstone till början av­­­­ 2013. Därför var i inte överraskade av att konsensusprognoserna för i år vände nedåt under hösten.
  • ECB:s OMT-beslut i september har visat sig vara t.o.m. viktigare än vad man först uppskattade.­­ Räntorna på statslån har sjun­­­kit klart i krisländerna.­­ Kapitalflykten från krisländerna har stannat och kapital har redan flödat tillbaka.  Då också marknads­räntorna tack vare ECB:s likviditetsåtgärder är mycket låga räknar man inte längre med att styrräntan sänks ytterligare.
  • I september "prognostiserade" USA:s centralbank FED att dess hyperlätta penningpoltik fortsätter och styrräntan hålls på nollnivå till sommaren 2015.­­­­ Många bävade dock från första början att denna politik ökar risken för accelererande inflation och/eller förmögenhetsbubblor inte bara i USA utan globalt.­­­­ Därför preciserade FED i december 2012 att den fortsätter med negativa realräntor och kvantitativ stimulans så länge arbetslöshetsgraden överstiger 6,5 %. Villkoret är att FEDs egen inflationsförväntning understiger 2,5 %.­ I början av januari skärptes bilden då protokollen från FEDs decembermöte publicerades.­­ De kan tolkas signalera att exit i penningpolitiken kan börja tidigare än hittills förutsetts.­ Så kommer att ske om tecknen på den ultralätta politikens skadliga biverkningar börjar öka. 
  • De i december publicerade finska BNP-siffrorna bekräftade vår tidigare bedömning att Finland var i recession redan våren 2012.­­ Det är relativt säkert att ekonomin fortsatte att krympa i oktober–december och också början av innevarande år är svag: exporten rullar inte och industriproduktionen minskar­­. Tillväxtprognoserna för 2013 har reviderats ner. Risken finns att regeringens nya åtstramningsbeslut gör tillväxten i samhällsekonomin ännu svagare än prognostiserat.

Centrala prognossiffror

  • Den globala tillväxten förstärks från 3,2 % i fjol till 3,4 % 2013 (i oktoberprognosen 3,2 %) och till 3,9 (3,6) % 2014.­ Tillväxtländerna står för över 75 % av den totala tillväxten inom världsekonomin.­
  • Den ökande råvaruefterfrågan i de asiatiska länderna upprätthåller uppgångstrycket på olje- och andra råvarupriser på längre sikt.­ Å andra sidan dämpas trycket av den svaga aktiviteteten i de utvecklade länderna och den snabba tillväxten i USA:s olje- och gasproduktion.­­ Enligt grundprognosen hålls råoljepriset nära sin nuvarande nivå och stiger bara måttligt under prognosperioden.­­ Viktiga centralbankers­­ ultralätta penningpolitik ökar dock risken för en investerardriven pristopp. Om risken realiseras accelererar inflationen allmänt.
  • I USA kommer BNP, som 2012 ökade med 2,2 %, att öka med 1,6 (1,8) % 2013 och med 2,1 (2,0) % 2014. Centralbanken kommer att vända styrräntan i en försiktig uppgång sommaren 2014 och som en följd av den långvariga ultralätta penningpolitiken accelererar inflationen, efter en övergående avmattning under prognosperioden, till 3–4 % på medellång sikt.­­­­­­­­­ Det ökar trycket på dollarförsvagning på längre sikt.­­ Fiscal cliff undveks vid årsskiftet. Det grundläggande problemet dvs. skuldsättningen i den offentliga ekonomin blev dock olöst. Först när man når en balanserad lösning för utgiftssidan i budgeten och skuldtaket är det dags att ge faran över-signal.
  • Kinas BNP växte med 7,8 % 2012. Den ökar med 8,3 (8,3) % 2013 och med 8,5 (8,0) % 2014.
  • Euroområdet drevs i recession i slutet av 2011, och BNP 2012 minskade med -0,4 %.­­ Även om man knappast kommer att undvika störningar i framtiden heller fortsätter eurokrisen att dämpas.­ En upplösning av euron skulle bli så dyr för både de skuldsatta länderna och de stabila länderna att det inte kommer att tillåtas ske.­­­ Då återhämtningen tar fart först under senare hälften av året minskar BNP 2013 med -0,1 (+0,3) %. År 2014 nås en tillväxt på 1,1 (1,1) %. Inflationen som 2012 var 2,5 % blir 1,9 % både 2013 och 2014 (2,1 resp. 2,0). Europeiska centralbanken ECB kommer att hålla styrräntan på nuvarande 0,75% länge till.­ Styrräntan vänder uppåt sommaren 2014 och ligger på 1,5 % i slutet av prognosperioden.
  • I det europeiska hotscenariot upprepas europaniken, den europeiska recessionen djupnar avsevärt och euroområdets BNP minskar med 2–2 ½ %.­­­ ECB:s beslut i höstas samt enigheten om den bestående stabiliseringsmekanismen och banktillsynen har sänkt sannolikheten för detta hotscenario.­­­­­­­­­­ Vi bedömer den vara 20 (25) %. I hotscenariot för USA leder politisk oenighet till att finanspolitiska risker realiseras. Sannolikheten för detta bedömer vi vara 25 (35) %.
  • Den förestående, ofrånkomliga åtstramningen av finans- och penningpolitiken och ökningen i statsskulden begränsar de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt till slutet årtiondet­­­­­­­­­­­.
  • Våren 2012 sjönk Finland i en recession och BNP minskade i fjol med -0,2 %. Enligt grundprognosen fortsätter eurokrisen att dämpas och förtroendet börjar förstärkas så småningom.­­­­ Tack vare detta uppnår Finland tillväxt i sommar. Början av innevarande år är dock så svag att BNP 2013 på årsnivå kommer att öka med bara 0,2 (0,7) %.­­ Enligt grundprognosen växer BNP 2014 med 1,6 (2,0) % på årsnivå. Om regeringen beslutar om betydande åtstramningar under innevarande vår kan tillväxten 2013 bli på noll och 2014 kring 1 %. Om däremot det europeiska hotscenariot blir verklighet minskar Finlands BNP med 1 ½–2 (2–4) % från dagens nivå.
  • Enligt grundprognosen stabiliseras trendtillväxten i Finland under 2014 på 2 % och BNP uppnår sin toppnivå från 2008 i slu­tet av 2015.­­ På medellång sikt är den ekonomiska tillväxten i Finland något starkare än i euroområdet i snitt. Tillväxtfördel gentemot många kontinentaleuropeiska euroländer skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, vår export har större vikt i Asien, vi har ett bra it-kunnande och vår banksektor är i bättre skick och har en bättre kredit­givningsförmåga.­­­­­­­­­­­ Å andra sidan försämras tillväxtfördelen av att löneökningstakten i 10 år varit snabbare hos oss än i våra främsta konkurrentländer. Det har minskat vår priskonkurrenskraft speciellt mot Tyskland och numera också mot Sverige.­­­­­­­­­
  • Inflationen som 2012 var 2,9 % blir 2,6 (2,8) % 2013 och 2,1 (2,3) % 2014. Arbetslöshetsgraden som 2012 var 7,8 % kom­mer att uppgå till 8,2 (8,2) % 2013 och till 8,0 (7,7) % 2014. Enligt hotscenariot är den 1–1 ½ (1½–2½) procentenhet högre.

 

Centrala osäkerheter och hot  

De största osäkerheterna i prognosen har att göra med skuldproblemen i euroområdet och USA.­ Även om situationen till vissa delar verkar ha lugnat ner sig kan man inte utesluta risken för en likadan tillspetsning av finansmarknads­stör­ningar som under finanskrisen 2008–09 och eurokrisen hösten 2011.­­­­­ Enligt ett sådant här hotscenario sjunker de utvecklade länderna tillbaka i en kollektiv recession. ­­­­­­­ Samtidigt sackar världshandeln.

    USA klarade nätt och jämnt sitt första test i att kontrollera skuldproblemet då fiscal cliff undveks.­­­ Landet står inför näs­ta test mycket snart. Partierna borde senast i slutet av februari enas om utgiftsnedskärningar för att förbättra budget­ba­lan­­sen.­­­ Om enighet inte nås om utgiftsnedskärningar lyckas det knappast med höjning av skuldtaket heller. Om skuld­taket inte höjs stannar förbundsstatens betalningsrörelse upp.­ Marknadens förtroende skulle troligtvis påverkas kraftigt. Trots att risken för en recession under prognosperioden är mindre nu än i september uppskattar vi den vara 25 %. I ett hotscenario på längre sikt börjar skuldsättningen öka misstron mot USA:s förmåga att återbetala sina skulder på samma sätt som i Europa i dag.­­­­­­­­­­­­­­­­.

    Också i Europa gäller de akuta riskerna kontrollen över skuldkrisen. Man ska säkerställa ett bestående förtroende för Spaniens och Italiens förutsättningar att klara av sina lånekostnader.­ Man ska se till att spekulationerna om krisländernas euroexit försvinner slutgiltigt.­ ECB:s beslut i september 2012, den bestående stabiliseringsmekanismen och konkretiseringen av banktillsynsplanen ökar optimismen om att eurokrisen stabiliseras under prognosperioden.

    Om eurokrisen eskalerade på nytt och blev okontrollerad skulle recessionen i euroområdet bli betydligt djupare.­­­­­. Enligt hotscenariot kunde Finlands BNP falla med 1 ½–2 %­­­­­­ Då skulle arbetslösheten öka med 1–1 ½ procentenhet från nuvarande, dvs. till 9–10 %.­­­ Underskotten i den offentliga ekonomin skulle öka och marknadens tillit till Finlands förmåga att klara sig kunde äventyras då den försvagade konkurrenskraften begränsar exportmöjligheterna och befolkningens åldrande kombinerat med ökande arbetslöshet rubbar balansen i den offentliga ekonomin långvarigt.­­­­­­­­­ Sannolikheten för det europeiska hotscenariot har minskat till 20 %.

    Det största hotet på lång sikt i den globala ekonomin gäller klimatförändringen och växthusutsläppen.­­­­­­­­­­­­­­­­­ En annan mega­­utmaning på lång sikt – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a.­­ Ryssland, Kina) – har att göra med befolkningens åldrande och anpassningen till det.­­­­­­

 

Den finska ekonomiska politiken i stöpsleven

Både praktisk erfarenhet och ny forskning visar att åtstramning under den rådande ekonomiska krisen har haft en tendens att försvaga tillväxten i sådan grad att åtstramningar för att balansera budgeten i stället leder till sämre balans.­­­­­­­­ I Finland, som fortfarande befinner sig i recession, är det ett stort ekonomisk-politiskt misstag att strama åt.

    Hållbarhetsunderskottet är ett verkligt problem som måste lösas. Förnuftigast är att införa lösningar som förstärker den långvariga tillväxtpotentialen i ekonomin.­­ Växande ekonomi genererar skatteintäkter och håller arbetslösheten nere.­ Ju visare, långsiktigare och beslutsammare lösningar man hittar, desto mindre är behovet av förhastade tvångsnedskärningar.­­

    Det värsta med tanke på nationens långsiktiga återbetalningsförmåga skulle vara att livsdugliga företag går under på grund av tillfälliga problem. Det värsta i fråga om den offentliga ekonomin vore att arbetslösheten ökar kraftigt, eftersom konjunkturarbetslöshet övergår i strukturell arbetslöshet överraskande snabbt. Allra dummast är åtstramning då landet är i recession.­ Såsom erfarenheten från krisländerna i sydliga Europa visar är följden en djupnande recession. Budgetbalansen förstärks inte, den försvagas.

    Enligt IMF:s undersökning (WEO October 2012) har s.k. fiscal multiplier eller ”åtstramningsmultiplikator” för finans­politiken under krisåren varit klart högre än tidigare uppskattats.­ När det gäller val man gör inom politiken är storleken på multiplikatorn avgörande. Ju högre multiplikator, desto högre kostnader för åtstramningen av finanspolitiken via försvagad BNP. Ju mera BNP minskar, desto sannolikare är det att åtstramningens budgetverkan byter förtecken och underskottet ökar, även om målet var att minska det.­

    I de viktigaste prognosmodellerna dämpar åtstramningen, som motsvarar 1.0 % av BNP, BNP-tillväxten med 0,5 %. Åtstramnings­koefficienten är således 0,5. Enligt dessa modeller är åtstramningen av finanspolitiken ett fungerande sätt att minska budgetunderskottet i förhållande till BNP.­ Enligt ny forskning tycks "åtstramningsmultiplikatorn" under krisåren ha varit (kanske t.o.m. rejält) större än ett.­­­­­­ I och med att åtstramningen dämpat tillväxten mera än väntat har åtgärderna för att reducera budgetunderskottet inte gett väntat resultat just någonstans.­­­ Slutsatsen gäller inte bara krisländerna. IMF uppskattar att åtstramningspolitiken har ringa möjlighet att uppnå sitt mål då a) den outnyttjade kapaciteten i ekonomin är stor, b) penningpolitikens spelrum mot lägre räntor är liten och c) det stramas åt i många länder samtidigt.

    Är det rätt tidpunkt för åtstramning i Finland? Nej! Det är ett allvarligt misstag att strama åt då ekonomin är i recession.
    Finlands hållbarhetsunderskott är inte ett akut problem, eftersom budgetunderskottet och skuldsättningsgraden hos oss är av bästa kvalitet för tillfället. "Politik är möjligheternas konst." Man ska dra bästa möjliga nytta av att vår statsekonomi är i bättre skick än många andra länders just nu, eftersom skattehöjningar och utgiftsnedskärningar kommer att försvåra och förlänga recessionen.­­­­­­­­­­­­­­­ Och ju djupare recession, desto större underskott i budgeten.

    Då risken är att ratingen försämras ska avståendet från kortsiktig åtstramning kombineras med en lösning som stärker till­växtpotentialen i ekonomin och den statsekonomiska balansen på lång sikt.­­­­­­­­­­­­­­­ Om beslutet att avstå från framtung åtstramning kopplades till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. stegvis höjning av pensionsåldern inom de kommande 10–20 åren) skulle recessionen förkortas, sysselsättningen förbättras och Finlands återbetalningsförmåga förstärkas på sikt. Det förstår också investerarna.

    Tack vare vår goda skuldställning har vi nu råd med en långsiktig politik – en lyx som många andra saknar. Därför borde Finland söka en långsiktig lösning på ett långtidsproblem. Nyckelfaktorn är ekonomisk tillväxt som består av två komponenter: 1) mängden utfört arbetet och 2) det utförda arbetets produktivitet.

    Diskussionen om hållbarhetsunderskottet ska ha fokus på att öka arbetskraften och produktiviteten.­ Det är fråga om läng­den på yrkeskarriärer, invandring, konkurrenskraft, teknologi och innovationsförmåga, förutsättningar för företags­verksamhet osv.­­­ Ju visare, långsiktigare och beslutsammare lösningar man hittar, desto mindre är behovet av förhastade tvångsnedskärningar.­­­

    Arbetslösheten ökade hos oss mycket mindre under finanskrisen än vad man kunde ha väntat sig på basis av BNP-fallet. Små och medelstora företag drog sig från att säga upp personal eftersom de uppenbarligen såg krisen som övergående. Nu är det viktigt att inte ge sådana ekonomisk-politiska signaler som skulle försvaga de små och medelstora företagens framtidstro.

    ETLA föreslog den 16 januari nollhöjningar i löner de närmaste åren, sänkning av samfundsskatten från­ 24,5 % till 20 % och höjning av pensionsåldern från 63 till 65 med en övergångsperiod på 10 år.­ På basis av det ovan anförda är förslaget förnuftigt och förtjänar att stödas av alla finländare som bryr sig om det finländska arbetet, de finländska företagen och det finländska välfärdssystemet.

 

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kom­mu­nikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

 

AKTIA BANK ABP

 

Mera information: Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543

Avsändare: Informatör Anders Wikström, tfn 010 247 6294

 

Distribution: Massmedier

 

 

Prenumerera

Dokument & länkar