Nyhetsbrev nr 3/2018
Välkommen till LO-TCO Rättsskydds nyhetsbrev! Vi planerar att komma ut med fyra nyhetsbrev om året, och du har fått det därför att du antingen är angiven som kontaktperson hos oss eller har anmält att du vill få det. Sprid det gärna vidare!
Glöm inte att du kan prenumerera på all information vi lägger ut i vårt pressrum, genom att gå in på vår hemsida och anmäla dig under fliken pressrum.
Vill du slippa fler utskick, eller har du en kollega som vill ha nyhetsbrevet, skicka ett mejl till Mattias.af.Malmborg@fackjuridik.com
Arbetsdomstolen bekräftar grundläggande fackliga rättigheter
Byggnads medlemmar har som huvudregel rätt till ersättning av arbetsgivaren för att ta sig till och från arbetet.
Arbetsgivaren, PEAB, betalade inte ut denna ersättning till en facklig förtroendevald som hade sitt kontor på PEABs huvudkontor. Skälet för detta uppgavs vara att ersättningen är en kostnadsersättning som inte omfattas av förtroendemannalagens löneskydd.
Arbetsdomstolen slår fast att kostnadsersättningar som sådana inte är undantagna från förtroendemannalagens löneskydd. Varje ersättning måste enligt domstolen bedömas för sig. Bedömningen ska ske i förhållande till de tidigare arbetskamraternas villkor. Principen är att förtroendemannen varken ska förlora eller tjäna på sitt uppdrag.
Arbetsdomstolen kommer fram till att den facklige förtroendevalde har rätt att bibehålla kostnadsersättningen eftersom den förtroendevalde fortfarande hade kostnader för att ta sig till sitt arbete, AD 2018 nr 55.
Byggnads företräddes av förbundsjurist Anne Alfredson.
Rapport från LO-TCO Rättsskydd i Almedalen
LO-TCO Rättsskydd anordnade två egna seminarier under Almedalsveckan i juli. Vårt första seminarium handlade om sjukförsäkringen och hade rubriken Vad händer med sjukförsäkringen efter valet? Våra jurister beskrev regelverket och redogjorde för några fall som vi driver. Som bekant har antalet ärenden hos oss som gäller indragen sjukpenning ökat dramatiskt. Efter vår redogörelse hade vi bjudit in representanter från våra riksdagspartier. Viljan att ge klara besked om sjukförsäkringen från våra riksdagspartier var inte så stor men Mathias Tegnér, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och Johan Forssell, riksdagsledamot för Moderaterna ställde upp. Båda är också ledamöter i Socialförsäkringsutskottet. Några konkreta och tydliga besked om hur sjukförsäkringen ska se ut framöver gavs inte. Båda riksdagsledamöterna är dock kunniga och seminariet var mycket välbesökt.
Vårt andra seminarium handlade om anställningsskyddet och hade rubriken Vad händer med anställningsskyddslagen efter valet? Även det seminariet inleddes med att våra jurister beskrev rättsläget och de problem som vi ser utifrån vårt perspektiv. Därefter blev det debatt mellan fyra riksdagsledamöter från våra riksdagspartier, Helén Pettersson från Socialdemokraterna, Jessika Roswall från Moderaterna, Ali Esbati från Vänsterpartiet och Annika Qarlsson från Centerpartiet. Alla fyra är ledamöter av Arbetsmarknadsutskottet. Debatten visade på tydliga skillnader mellan partierna. Moderaterna och Centerpartiet vill luckra upp turordningsreglerna i lagen medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte vill ändra de reglerna men däremot stärka arbetstagarnas rättigheter och bl.a. begränsa möjligheten att ha tidsbegränsade anställningar utan att ange något skäl för det. Debatten var intressant och klargörande och även det seminariet var välbesökt. Den som vill veta mer om riksdagspartiernas politik när det gäller arbetsmarknaden kan ta del av en omfattande rapport som Arena Idé tog fram inför valet, http://arenaide.se/rapporter/arena-ides-arbetsmarknadspolitiska-rapport-2018/.
Höstens seminarieomgång
Varje termin anordnar vi ett antal seminarier om aktuella ämnen i egen regi för fackförbundens förtroendevalda och funktionärer. Kurserna leds av våra jurister som har stor teoretisk och praktisk erfarenhet av ämnena.
Seminarierna anordnas i Ingenjörshuset, City Konferensen, Malmskillnadsgatan 46, Stockholm och på City Konferens Center, Norra Latin, Drottninggatan 71 B, Stockholm . I priset 3 500 kr (exkl. moms) ingår kursdokumentation, kaffe och lunch. Anmälan måste ske senast 2 veckor före seminariet. Vi tar bara emot 30 deltagare per seminarium så anmälan bör ske så snart som möjligt.
Hösten 2018 anordnar vi följande seminarier:
30 oktober Sjukförsäkringen i ljuset av ny praxis
8 november Hur hjälper vi en arbetslös medlem?
22 november Skyddet för arbetstagares personliga integritet
27 november Omplacering och omreglering av anställningsavtalet
5 december Juridiken kring anställningsskyddet
Vi kan också skräddarsy utbildningar för era behov. Läs mer om anmälan etc. på vår hemsida www.fackjuridik.se
Högsta förvaltningsdomstolen fastslår att noll kronor i sjukpenninggrundande inkomst inte hindrar att man kan få livränta
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en vägledande dom meddelad den 21 juni 2018 (mål nr 544-17) slagit fast att det inte finns några hinder mot att bevilja livränta till en försäkrad som innan rätten till livränta uppstår, har fått sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI) nedsatt till 0 kr.
Bakgrunden till domen är Försäkringskassans tolkning av reglerna i socialförsäkringsbalken hur det s.k. livränteunderlaget i vissa fall ska fastställas.
Livränta betalas ut till den som p.g.a. arbetsskada har fått nedsatt förvärvsförmåga. Livräntan utgörs av skillnaden mellan den lön man skulle ha haft om man inte hade skadat sig – livränteunderlaget – och den faktiska inkomsten efter skadan. Huvudregeln i socialförsäkringsbalken är att livränteunderlaget ska motsvara den SGI som den försäkrade är placerad i vid den tidpunkt när livräntan första gången ska lämnas. Till denna SGI får man göra vissa tillägg för främst semesterlön och semesterersättning. Tanken är att den SGI –med de tillägg lagen medger – som den försäkrade är placerad i vid livräntetidpunkten, motsvarar den lön som den försäkrade skulle ha haft, om skadan inte hade inträffat.
Det förekommer att den som har drabbats av en arbetsskada som leder till inkomstförlust, har fått sin SGI nedsatt till 0 kr av Försäkringskassan (s.k. nollklassning), innan frågan om rätt till livränta överhuvudtaget har uppkommit. Nollklassningen följer av andra regler än reglerna om livränta och är oftast en konsekvens av att man i vissa situationer inte har skyddat sin SGI. Så är t.ex. fallet om Försäkringskassan drar in sjukpenningen och man inte omedelbart återgår i arbete eller anmäler sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Då anses man ha lämnat arbetsmarknaden och har inte rätt att vara placerad i sjukpenningklass.
Försäkringskassan har på senare år börjat tillämpa lagen på så sätt att den som har fått sin SGI nedsatt till 0 kronor, senare inte kan få livränta vid arbetsskada, eftersom livränteunderlaget enligt huvudregeln ska motsvara SGI:n. Med 0 kr i SGI blir, enligt kassans tolkning, livränteunderlaget 0 kr. Någon livränta kan i sådana fall inte betalas ut.
HFD har nu förklarat att bestämmelserna om SGI respektive om livränta följer av två olika regelverk. Reglerna om SGI ligger till grund för beräkningen av den dagliga inkomstförlusten vid frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. Livräntan däremot är avsedd att ersätta inkomstförlust på grund av arbetsskada, oavsett när i tiden skadan har inträffat. Därför ska Försäkringskassan, om en skada har medfört varaktig inkomstförlust, utreda vilken annan inkomst än SGI:n den försäkrade skulle ha haft som oskadad vid tidpunkten när livräntan första gången ska lämnas. I praktiken betyder det att Försäkringskassan ska utreda vilken inkomst den försäkrade skulle ha haft i arbetet som oskadad vid livräntetidpunkten.
Konsekvenserna av domen kommer sannolikt att bli stora i och med att alla de som har nekats livränta p.g.a. en tidigare nollklassning nu har möjlighet att få livränta, om de i övrigt uppfyller förutsättningarna för att kunna beviljas livränta.
Medlemmen i ärendet hade beviljats rättshjälp av sitt fackförbund IF Metall. Ombud för medlemmen var förbundsjurist Mikael Sjöberg.
Prövning av en försäkrads arbetsförmåga efter 180 dagars sjukdom – en analys efter två nya avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen
Enligt den s.k. rehabiliteringskedjan görs löpande en prövning av den försäkrades arbetsförmåga vid bedömningen av dennes rätt till sjukpenning. Inledningsvis sker en bedömning av arbetsförmågan mot det ordinarie arbetet, på så sätt att sjukpenning beviljas om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga arbete. Efter 90 dagar bedöms även om den försäkrade kan omplaceras hos sin arbetsgivare. Den prövning som främst diskuterats är den prövning som sker vid 180 dagar. Som huvudregel vidgas då prövningen genom att det ska beaktas om den försäkrade kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
Försäkringskassan och LO-TCO Rättsskydd haft olika uppfattningar om hur begreppet ”normalt förekommande arbete” ska tolkas. Enligt LO-TCO Rättsskydd innebar en prövning bl.a. att en faktisk jämförelse av den försäkrades återstående arbetsförmågan ska göras gentemot en viss typ av arbete. Försäkringskassan var däremot av uppfattningen att det räckte med att hänvisa till ett normalt förekommande arbete där den försäkrade inte behövde använda sig av de förmågor som denne saknade. Således en helt fiktiv prövning av den försäkrades arbetsförmåga.
HFD har under sommaren meddelat två domar avseende tolkningen av begreppet ”normalt förekommande arbete (mål nr 607-17 och 667-17). I båda dessa mål var LO-TCO Rättsskydd ombud.
HFD konstaterar att en jämförelse av den försäkrades arbetsförmåga mot en viss typ av arbete inte längre går att göra då möjligheten att ta hänsyn till andra förhållanden som t.ex. ålder, utbildningsnivå och bostadsort helt tagits bort vid en lagändring av den förra borgerliga regeringen. Enligt HFD behöver prövningen av en försäkrads arbetsförmåga ändå vara verklighetsförankrad. Prövningen måste därför ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid.
Enligt LO-TCO Rättsskydd innebär det att Försäkringskassans avslagsmotivering behöver vara kunskapsbaserad om förhållandena på arbetsmarknaden.
Kravet på verklighetsförankring innebär även enligt HFD att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen som utgångspunkt ska vara vägledande vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Detta innebär enligt LO-TCO Rättsskydd att HFD utgått ifrån att det som huvudregel är Arbetsförmedlingen och inte Försäkringskassan som har bäst kännedom om de krav som arbetsmarknaden ställer.
HFD fäster även vikt vid tidigare förarbetsuttalandena vilket betyder att det i första hand kommer att vara personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som inte ska ha rätt till sjukpenning. Detta innebär att den försäkrade ska bedömas kunna tillgodose alla sådana krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Den försäkrades kvarvarande arbetsförmåga måste därför kunna anses tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt.
Nu återstår att följa vilket genomslag som domarna från HFD får. Försäkringskassan har tyvärr låst fast sig vid uppfattningen att domarna inte förändrar rättsläget. Detta är en anmärkningsvärd inställning då HFD knappast skulle ha meddelat prövningstillstånd om den nuvarande rättstillämpningen stod i överensstämmelse med lagstiftningen. I sammanhanget kan även nämnas att frågan om hur begreppet ”normalt förekommande arbete” ska förstås även hanteras inom ramen för en pågående statlig utredning ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum”. Inom ramen för denna utredning driver LO-TCO Rättsskydd att lagstiftningen behöver förtydligas på sådant sätt att Försäkringskassan alltid behöver ange vilken typ av arbete som den försäkrade ska kunna utföra samt att hänsyn vid bedömningen även ska kunna tas till den försäkrades omställningsförmåga.
Journalistutbildad fotograf saknade tillräckliga kvalifikationer för reporterarbete
En fotograf vid ett medieföretag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Genom uppsägningen blev fotografen förbigången i turordningen av 39 andra arbetstagare. Tvist mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidan uppstod och frågan var om fotografen hade tillräckliga kvalifikationer för journalistiskt arbete i form av att producera nyhetstexter och video- och tv-reportage.
Fotografen hade journalistutbildning och viss tidigare erfarenhet av arbete som lokalreporter. På senare tid hade han medverkat i videoreportage och var även omvittnat duktig på nyhetsvärdering.
Arbetsdomstolen gjorde bedömningen att fotografens erfarenhet av skrivande journalistik var begränsad, låg långt tillbaka i tiden samt att han saknade den bredd och djup i sitt skrivande som medieföretaget krävde för en tillsvidareanställning. Fotografen kunde vidare visserligen producera rörliga bilder av hög kvalitet och hade viss erfarenhet av att göra intervjuer samt allmän erfarenhet av journalistiskt arbete, men saknade erfarenhet av att göra ett helt inslag från början till slut. Arbetsdomstolen ansåg därför att fotografen inte hade tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete hos medieföretaget.
En slutlig fråga i målet var om fotografen ändå inom en rimlig upplärningstid hade kunnat lära sig de nya arbetsuppgifterna. I förhören i målet lyftes goda såväl som mindre goda exempel fram på hur väl fotografer i mediebranschen klarat övergången till skrivande journalistik. Flera av dem som hördes menade att den enskildes fallenhet och intresse påverkade hur övergången föll ut. Utan något närmare resonemang kom Arbetsdomstolen fram till att detsamma fick antas gälla för arbetet som video- och tv-reporter och att fotografen mot denna bakgrund inte kunde antas uppfylla kvalifikationskraven inom en rimlig upplärningstid.
Två av rättens ledamöter var skiljaktiga och menade att arbetsgivarsidan inte visat att fotografen saknade tillräckliga kvalifikationer. Eventuella kvalitets- och erfarenhetsbrister hade kunnat avhjälpas inom en rimlig upplärningstid mot bakgrund av fotografens allmänna yrkeskvalifikationer. I en situation som den aktuella hade det dessutom ålegat medieföretaget att sörja för fotografens kompetensutveckling för att i möjligaste mån undvika uppsägning längre fram.
AD 2018 nr 41, meddelad den 20 juni 2018. Ombud för arbetstagarsidan var förbundsjurist Maria Fridolin.
Polis fick inte arbeta mot kvinnovåld
En polisinspektör arbetade i huvudsak med att hantera passansökningar samt beslagtaget hittegods. De kollegor som utförde samma arbetsuppgifter som polisinspektören var samtliga civilanställda. På sin fritid verkade polisinspektören som ordförande i en nystartad ideell förening som arbetade och tog ställning mot våld i nära relationer och kvinnofridskränkningar. Föreningen arbetade bland annat med opinionsbildning samt tillhandahöll ett icke-professionellt samtalsstöd till personer som levde i en destruktiv relation. Föreningen tillhandahöll däremot inte t ex skyddat boende, juridisk rådgivning eller hjälp och stöd vid kontakter och besök hos myndigheter, domstol m.fl.
Polismyndigheten ansåg att polisinspektörens bisyssla i form av engagemanget i föreningen var förtroendeskadlig och beslutade därför att polisinspektören inte fick åta sig bisysslan. Med anledning av beslutet stämde Polisförbundet staten i Arbetsdomstolen och yrkade att polismyndighetens beslut skulle upphävas. Yrkandet framställdes även interimistiskt, d.v.s. att beslutet tills vidare inte skulle gälla till dess frågan slutligen avgjorts av domstolen.
I sitt intermistiska beslut konstaterade Arbetsdomstolen att det fanns vissa beröringspunkter mellan polisinspektörens arbete som polis och hennes bisyssla, men att risken för förtroendeskada vid en samlad bedömning ändå fick anses som låg. Polisinspektören hade ett starkt personligt intresse av att få utöva sin bisyssla och föreningens verksamhet ansågs samhällsnyttig. Vidare arbetade polisinspektören inte med förundersökningar och kom inte heller på annat sätt i kontakt med brottsmisstänkta eller brottsoffer i anställningen. Polisinspektören deltog inte personligen i föreningens stödverksamhet. Mot denna bakgrund ansåg Arbetsdomstolen att risken för förtroendeskada var acceptabel och att bisysslan därför skulle tillåtas. Arbetsdomstolen upphävde därför polismyndighetens beslut i avvaktan på slutlig prövning.
Vid sitt slutliga avgörande betraktade emellertid Arbetsdomstolen polisinspektörens engagemang som att hon frivilligt agerade sig ensidigt till förmån för ena partssidan i ett brottmål, dvs målsäganden, vilket innebar att det fanns en risk för förtroendeskada som inte var acceptabel. Bisysslan kunde därför inte under några omständigheter vara tillåten. Att polisen inte arbetade med brottmål ansågs inte ha någon betydelse.
Två av rättens ledamöter förklarade sig skiljaktiga och ansåg, på samma grunder som i det interimistiska beslutet, att risken för förtroendeskada var acceptabel och att bisysslan därför skulle tillåtas.
AD 2018 nr 45, meddelad den 4 juli 2018. Ombud för förbundet var förbundsjurist Maria Fridolin
Viktiga diskrimineringsdomar från Arbetsdomstolen
LO-TCO Rättsskydd vill uppmärksamma två viktiga avgörande från Arbetsdomstolen som rör diskriminering.
I en uppmärksammad dom AD 2018 nr 51 kom Arbetsdomstolen (AD) fram till att en troende muslimsk kvinna hade blivit utsatt för indirekt diskriminering på grund av religion.
Arbetsgivaren, ett tolkföretag, tillämpade en policy att anställda inte fick vägra att ta personer av motsatt kön i hand. Kvinnan hade gjort en förfrågan om arbete och tolkföretaget avbröt rekryteringsförfarandet sedan kvinnan, med hänvisning till sin religion, inte hade handhälsat på en manlig företrädare för företaget. Syftet med policyn var att motverka särbehandling på grund av kön och att främja jämställdhet på arbetsplatsen. Det var ostridigt i målet att detta syfte var berättigat. Däremot fann AD att handhälsningspolicyn inte var en lämplig och nödvändig metod för att uppnå syftet. Det hade enligt domstolen varit lämpligare att uppställa ett krav att hälsa på alla personer på samma sätt oavsett könstillhörighet och oavsett vilka som är i rummet. Arbetsgivaren i målet anförde även att en vägran att ta i hand på grund av kön ger uttryck för en förlegad syn på förhållandet mellan män och kvinnor som är oförenlig med utgångspunkten om ett jämställt arbetsliv. Enligt AD var det dock lämpligare att utreda den arbetssökandes syn på jämställdhet genom att ställa frågor om detta vid anställningsintervjun. Kvinnan tilldömdes 40 000 kr i diskrimineringsersättning. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ansåg att arbetsgivarens policy var både lämplig och nödvändig.
Domen behandlar frågan om vad som är en religiös manifestation och gränserna för religionsfriheten i arbetslivet utifrån såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, EU- rätten och den svenska diskrimineringslagen. AD balanserar också intresset av religionsfrihet och intresset av jämställdhet i arbetslivet på ett nyanserat sätt.
I AD 2018 nr 42 blev en kvinna utsatt för indirekt diskriminering på grund av funktionsnedsättning då hon vid tre tillfällen sökt eller gjort förfrågan om att få ingå ramavtal om behovsanställning, även kallad intermittent anställning, med ett bemanningsföretag. Kvinnan hade nedsatt arbetsförmåga om 50 procent av heltid. Enligt bolaget kunde hon inte komma ifråga för behovsanställning eftersom sådana anställningar enligt bemanningsavtalet för tjänstemän respektive för arbetare, var förbehållna personer med “annan huvudsaklig sysselsättning”. AD fann att det huvudsakligen var försörjningsaspekten som hade legat till grund för att sysselsättningskravet infördes i kollektivavtalen och att behovsanställning som bisyssla godtogs. Kvinnan hade, på ett bestående sätt, sin försörjning tryggad till 50 procent genom sjukersättning. Mot den bakgrunden och med beaktande av det starka intresset av att hon och andra i samma situation får möjlighet att arbeta i den utsträckning hon kan ansåg domstolen att sysselsättningskravet inte var lämpligt och nödvändigt för att nå det berättigade syftet. Kvinnan tilldömdes 1100 000 kr i diskrimineringsersättning.
Domen belyser vikten av att fack och arbetsgivare har med sig ett diskrimineringsperspektiv i kollektivavtalsprocessen, dvs ställer sig frågan om bestämmelserna i avtalet kan missgynna någon grupp utifrån någon av diskrimineringsgrunderna.