Barfota ökar prestationen, men är inte för alla hästar

Att träna och tävla barfota har blivit alltmer vanligt inom flera hästsportdiscipliner.  Tillsammans med ett forskarteam vid SLU valde professor Anna Jansson att fördjupa sig i hur prestationsförmågan hos travhästar påverkades av att tävla utan skor, men vad som kännetecknar hoven om hästen kan gå barfota eller bör skos. Studien är finansierad av Stiftelsen Hästforskning, som Agria årligen bidrar till.

- Med resultatet i hand tror vi att det är möjligt att utveckla en verktygslåda för att kunna identifiera bra och dåliga barfotahovar på individnivå, säger Anna Jansson, professor i husdjurens fysiologi vid SLU.

Teamet har bland annat använt en
durometer för att mäta hovens hårdhet.

Med hjälp av information från travsportens tävlingsdatabas har forskningsprojektet visat att prestationen ökade markant när hästarna tävlade barfota, men det fanns också en ökad risk att de skulle fatta galopp och därmed diskvalificeras. En säkrare lösning som behöll prestationen men minskade risken för diskvalificering var att sko hästens bakhovar men inte framhovarna.

- Det är bakhovarna som är den svaga länken, något som många travtränare upplever. Därför fortsatte vi studien med att identifiera biologiska skillnader mellan bakhovar på hästar som tävlat mycket barfota och hästar som inte klarat av att tävla barfota, säger Anna Jansson.

Flera fysiska skillnader i hovarna
Nu fick forskarna fram flera spännande resultat! De fann några tydliga skillnader i hoven mellan hästar som kan tävla barfota och de som behöver skos.

Det handlar bland att annat om hovens process att tillverka keratin, det som gör hovväggen hård, men också skillnader i innehållet av arginin i verkbitar. Arginin är en viktig aminosyra i keratinet och påverkar dess egenskaper. Analyserna visar även att en hög halt av koppar i verkbitar från hoven kan vara ett tecken på att hoven inte lämplig för barfotakörning.

Även hovarnas anatomi skiljer sig åt – hovväggarna är brantare hos hästar som tål att vara barfota. En annan skillnad är mer vågiga primära lameller hos hästarna som behöver skor.

Om studien
Forskarna började med att välja ut två grupper av hästar, som alla skulle ha gjort minst åtta starter i sitt liv. I den ena gruppen skulle hästarna bara ha tävlat barfota bak vid enstaka tillfällen (minst 45 dagar mellan) och tränaren eller ägaren skulle kunna bekräfta att det inte gick oftare på grund av att hovarna inte tålde barfotakörning. I den andra gruppen skulle hästarna ha tävlat med barfota bakhovar tre gånger inom 30 dagar och inte ha galopperat eller blivit diskad i den sista av dessa tre starter.

I forskarteamet ingick:
Anna Jansson, Ellinor Spörndly, Marina Solé Berga, Lena Holm, Sara Ringmark, Gabriella Lindgren och Malin Connysson samt Elin Hernlund.

Här finns studien i sin helhet:

Forskningsprojekt – Stiftelsen Hästforskning (hastforskning.se)