Aktias Ekonomiska översikt 2/2011

Pressmeddelande
fritt för publicering
31.5.2011 kl. 10.00

DEN KRAFTIGA TILLVÄXTEN I VÄRLDSEKONOMIN FORTSÄTTER
SKULDSÄTTNING OCH INFLATION CENTRALA PROBLEM FÖR DEN EKONOMISKA
POLITIKEN ÅTERHÄMTNINGEN FORTSÄTTER I FINLAND, MEN SVACKAN ÄR DJUP

Tillväxten i världsekonomin 2011–12 fortsätter starkare än vad man så sent som i januari vågade förvänta sig. Trots att primus motor för tillväxten är Asien gäller den största positiva överraskningen euroekonomin där tillväxten tagit förvånansvärt lite skada av osäkerheten som skuldkriserna fört med sig. Den starke i Europa är Tyskland men också som en helhet är det ekonomiska klimatet i euroområdet bra. För denna del har stödpaketen till Grekland, Irland och Portugal varit lyckade.

    De centrala centralbankernas hyperlätta penningpolitik har stött och stöder återhämtningen. Den har också skapat en situation där den globala inflationen har tagit fart. Den snabba uppgången i världshandelspriserna för energi och råvaror har övergått till konsumentpriserna såväl i utvecklade som i fattiga länder. Detta ökar trycket på att strama åt penningpolitiken.

    Grundhypotesen bakom tillväxtprognoser på medellång sikt är att de utvecklade länderna har lånat tillväxt av framtiden. Före krisen var tillväxten skulddriven och under krisen ökades skuldbördan ytterligare av stimulansen. Därför kommer de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt att under många år vara mattare än den man vant sig vid före krisen. Detta gäller också Finland där en extra belastning utgörs av strukturproblemen inom teknologi- och skogsindustrin. Dessutom har vår konkurrenskraft försämrats på grund av snabbare löneökningar än i konkurrentländerna. Vår BNP som återhämtar sig från det hårda fallet 2009 ökar 2011 med nästan 4 % men 2012 stannar tillväxten på 2 ½ %. Under nästa år stabiliseras tillväxttrenden på lite över 2 %. Finlands BNP når nivån för våren 2008 först i slutet av 2012.

    Vid sidan av ovannämnda grundhypotes har Aktias prognos tre andra genomgående hypoteser. Enligt den första fås skuldkrisen i euroområdet under kontroll. Den sprider sig alltså inte från Portugal till Spanien. Om Spanien eller något annat stort land hamnar i en fullskalig kris förändras bilden av ränteutvecklingen och den ekonomiska tillväxten dramatiskt. Vi ger detta hotscenario en sannolikhet på 20 % (motsvarande siffra i januariprognosen var 25 %).

    Den andra hypotesen gäller accelerering av inflationen. De två viktigaste centralbankernas, ECB:s och FEDs, uppskattningar om inflationsrisker och därigenom deras policyer skiljer sig mera från varandra än någonsin tidigare. Detta sätter sin prägel på utvecklingen av de långa och de korta räntorna samt påverkar trycket på valutakurserna.

    Enligt den tredje hypotesen är skuldtrenden i den amerikanska statsekonomin ohållbar. Högst antagligen börjar den inte korrigeras förrän en kris är ett faktum. Under en kris kunde räntorna på statsskulden stiga t.o.m. dramatiskt. Oberoende av detta höjs de långa räntorna tack vare den nya finansieringsstabilitetsstrukturen i euroområdet som ska träda i kraft 2013. Systemet som betonar placerarnas ansvar förflyttar statsskuldebreven bestående till klassen riskinvesteringar och höjer räntan på statsskulden i alla (euro)länder. Ju mer varje euroland lyckas minska sin skuldbörda under de två kommande åren, desto mindre blir totalkostnaden på lång sikt. Vid högre räntor är det svårare att korrigera ett hållbarhetsunderskott i och med att en större del av skatteinkomsterna går åt skuldskötseln.

De största förändringarna i prognosbilden sedan januari är följande:

• I USA har oron för statens skuldutveckling och accelereringen av inflationen ökat månad för månad.
• I höstas befarades att Kina överhettas. Nu bekymrar man sig över underkylning, då centralbanken stramar åt penningpolitiken för att stävja den accelererade inflationen.
• Det spekuleras allt mer om en omorganisering av Greklands skulder. Å andra sidan råder det en allt starkare förväntning på att kedjan av statliga skuldkriser tar slut i Portugal. Tillväxten i de stabila länderna i euroområdet och i synnerhet Tyskland har överträffat förväntningarna.
• ECB inledde en serie av räntehöjningar i april, dvs. tidigare än allmänt väntat. Detta tillsammans med accelererande inflation har satt fart på diskussionen om FEDs exitstrategi och tidpunkten för den första räntehöjningen.
• Skuldsättningen i de olika länderna har gått i otakt, vilket gör det mycket svårt att förutse hurdana tryck valutakurserna utsätts för.
• Penningpolitiken kommer att förbli lätt en lång tid framöver också när räntorna går upp. Det ökar oron för en växande prisbubbla inom råvaror som redan skapat ett inflationsproblem i både utvecklade och fattiga länder.
• I Finland har fokus lagts på hållbarheten i den offentliga ekonomin och den långsamma återhämtningen av exporten.

Viktigaste skillnader mot konsensusprognoser

• Vi bedömer USA:s tillväxt som något svagare än i konsensusprognoserna och inflationen som något snabbare.
• Euroområdets ekonomiska tillväxt anser vi vara något starkare än i konsensusprognoserna. Vi är mera optimistiska än marknaden när det gäller att bedöma längden på skuldkrisen i euroområdet och dess effekter på tillväxten.
• Vi räknar med att ECB fortsätter att höja räntorna till våren 2013. Enligt vår syn kommer FED att vända styrräntan uppåt något tidigare än enligt den rådande förväntningen på marknaden.
• Vi ser riskerna med en uppgång i de långa räntorna vara större än enligt den rådande marknadssynen.
• Den ekonomiska tillväxten i Finland 2012 blir lägre än allmänt väntas.

Centrala prognossiffror

• Världsekonomin växte med 5,0 % 2010. Tillväxten mattas av till 4,7 (4,5) % 2011 och till 4,4 (4,0) % 2012. Den totala effekten av jordbävningen, tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Japan på världsekonomin förblir obetydlig. Samma gäller folkresningarna i arabländerna.
• Inflationen har blivit ett globalt problem. I bakgrunden finns centralbankernas hyperlätta penningpolitik som har skapat utrymme för utveckling av bubblor på råvaru-, valuta- och räntemarknaderna. I tillväxtländer där penningpolitiken har reagerat snabbt kan inflationstoppen förbli övergående i synnerhet om matpriserna fortsätter att bli billigare.
• I USA tog recessionen slut tack vare den våldsamma stimulansen i juni 2009 och BNP ökade med 2,8 % 2010. År 2011 uppgår tillväxten till 2,5 (2,8) %, och den mattas av till 2,3 (2,0) % 2012. Det hade varit nödvändigt att avveckla den penningpolitiska hyperstimulansen i tid för att undvika en ständig accelerering av inflationen och hindra nya bubblor från att uppstå. Då vändningen uppåt i styrräntan kommer först mot slutet av hösten återgår inflationen inte till centralbankens målnivå på 2 %. Priserna stiger med 3,3 (1,8) % 2011 och med 3,1 (2,0) % 2012. Inflationen stannar kvar på över 3 % också efter prognosperioden. Den offentliga ekonomins skuldsättningsspår är inte hållbart på sikt. Det förknippas med en akut kris som skulle återspeglas på ekonomins och penningmarknadens utveckling över hela världen.
• Kinas BNP växte med 10,3 % 2010. År 2011 når tillväxten 9,5 (9,5) % för att 2012 vara 8,5 (8,5) %.
• Euroekonomin gick ur recessionen sommaren 2009. Euro-BNP ökade med 1,8 % 2010. Tillväxten når 2,0 (1,8) % 2011. Den mattas av till 1,8 (1,5) % 2012. Inflationen blir 2,7 (2,0) % 2011 och 2,2 (2,0) % 2012.
• Osäkerheter i anslutning till skuldsättningen av euroländerna aktualiserades igen i samband med Portugal. Trots att dominoeffekten tycks stanna upp före Spanien är marknadsreaktionerna på grund av skuldkriserna en betydande tillväxtrisk också i fortsättningen. Europeiska centralbanken ECB fortsätter med styrräntehöjningar så att styrräntan i slutet av 2011 ligger på 1,75 (1,25) % och i slutet av 2012 på 2,75 %.
• Åtstramningen av penningpolitiken i euroområdet förutsätter att uppsvinget fortsätter och statliga skuldkriser slutar sprida sig. Om tecknen på att den europeiska finansieringssektorn hamnar i kris ökar och Spanien drabbas av en fullskalig ekonomisk kris kommer normaliseringen av penningpolitiken att avbrytas. Om de grekiska skulderna omorganiseras, sker det tidigast 2012. Omorganiseringen förutsätter att risken för en dominoeffekt har minskat. Sannolikheten för en fullskalig ekonomisk och bankkris i Europa under prognosperioden har minskat klart. För närvarande bedömer vi sannolikheten vara 20 (25) %.
• Den internationella recessionen är över men aktiviteten förblir dämpad i många länder. Den ofrånkomliga åtstramningen av finans- och penningpolitiken samt ökningen i statsskulden begränsar de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt. Den kommer att vara mattare än sedvanligt ända till andra hälften av årtiondet.
• Den finländska ekonomin började återhämta sig hösten 2009. År 2010 ökade BNP med 3,1 %. Tillväxten når 3,8 (2,9) % 2011 och 2,4 (2,0) % 2012. BNP-trendtillväxten stabiliseras närmare 2 % under nästa år. Finlands BNP når toppnivån från våren 2008 först i slutet av 2012.
• Trots att den ekonomiska tillväxten i Finland saktar av fortsätter den starkare än medeltillväxten i euroområdet. Tillväxtfördelen skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, tyngdpunkten i vår export ligger på Asien och vår banksektor har en bättre kreditgivningsförmåga. Tillväxtfördelen försämras av löneökningstakten som i 10 år varit snabbare hos oss än i våra främsta konkurrentländer och därigenom minskat vår priskonkurrenskraft speciellt mot Tyskland. Den svagare konkurrenskraften försvårar tillväxtmöjligheterna för exporten också efter prognosperioden.
• Utvecklingen av arbetslösheten har varit mycket gynnsammare än vad man kunde ha väntat sig utgående från produktionssiffrorna. Arbetslöshetsgraden som 2010 var 8,3 % sjunker till 7,7 (7,5) % 2011 och vidare till 7,2 (7,2) % 2012. Inflationen som 2010 var 1,2 % kommer att vara 3,4 (2,2) % 2011 och 2,7 (2,0) % 2012.

Stabilisering av den offentliga ekonomin och hållbarhetsunderskottet i Finland

Den redan ökade statsskulden och befolkningens åldrande kommer att äventyra välfärdstjänsternas och det sociala skyddsnätets hållbarhet på lång sikt. Uppskattningarna om hållbarhetsunderskottets storlek är mycket osäkra. Aktias bedömning är 4–6 % av BNP. För att råda bot på underskottet har erbjudits dels skattehöjningar, dels utgiftsnedskärningar. När man söker lösningar ska kriteriet vara hur åtgärderna påverkar den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Ett lyckat paket innehåller ris och ros i optimala proportioner. 

    En nedbantning av skattekilen som gäller arbete och utgivande av arbete har varit en central del av 2000-talets sysselsättningsstödjande strukturpolitik. Det skulle vara vettigt att fortsätta med den, men det är knappast möjligt. Det säkraste sättet att ta kål på "välfärdssamhället" skulle vara att införa fel typs skattehöjningar. Om skattehöjningar inte kan undvikas, vore det med tanke på sysselsättningen önskvärt att de inte riktade sig mot utförande och utgivande av arbete. Sysselsättningen borde förstärkas genom ett omfattande omstruktureringsprogram där programmets olika delar stöder varandra.

    Omstruktureringar som ökar produktivitetstillväxten (inkl. utgiftsnedskärningar som riktar sig på ineffektiva funktioner) påskyndar nedgången i skuldförhållandet. Om man hade tillräckligt lång tid på sig att vänta på att processen får effekt skulle skatterna inte behöva höjas för att balanserna den statliga ekonomin. Men om beskattningen stramas åt så att produktivitetstillväxten dämpas blir balanseringen långsammare. Om offentliga reella utgifter per capita minskar försnabbas balanseringen under förutsättning att produktivitetstillväxten inte mattas av eller att avmattningen inte är stor. Enligt denna modell har utgiftsnedskärningar, som ökar produktiviteten, en mera hållbar effekt på underskottet än en höjning av skatter som i regel mattar av tillväxten.

    En förutsättning för framgång är att man gör upp ett mångårigt balanseringsprogram och ser till att det blir trovärdigt. För att uppnå trovärdighet ska de första stegen tas snabbt och genomföras samvetsgrant. Så undviker man överdrivna paniklösningar som i onödan försämrar medborgarnas levnadskvalitet.

Centrala osäkerheter och hot      

Tillväxten i världsekonomin kommer att mattas av bara litet 2011-12, eftersom tillväxtländernas starka drivkraft kompenserar den dämpade aktiviteten i de utvecklade länderna. I hotscenariot avbryts återhämtningen av nya störningar på finansmarknaden, av en uppgång i råvarupriserna eller av en för aggressiv avveckling av stimulansen.

    En stor risk gäller skuldkriskedjans framfart. Kommer krisen att bli allmäneuropeisk? Hamnar den amerikanska federationens skuldtrend i eldlinjen? Kommer den privata konsumtionen att öka eller den höga arbetslösheten att förstöra hushållens förtroende? Investerar företagen? Lyckas exit i den ekonomiska politiken? Klarar bostadsmarknaden av högre låneräntor? Hur hög blir inflationen? Hur mycket stiger de långa räntorna?

    En differentiering mellan den europeiska och den amerikanska inflationen skulle skapa nya spänningar. Så kan det gå om FEDs exit dröjer så länge att inflationen i USA stiger närmare 4 % 2012–14. Skuldsättningen i den offentliga ekonomin kan driva landet till en skuldkris redan under prognosperioden. Det skulle skaka om hela världsekonomin.

    Kinariskerna ansluter till en mera bestående accelerering av inflationen. Om den hindras genom att den ekonomiska politiken stramas åt för hårt mattas tillväxten av för mycket. Då skulle Kinas import minska och det skulle återspeglas förutom på Asien även på råvaruproducerande länder i Afrika och Sydamerika. Kina är en viktig marknad också för Europa och USA. För närvarande anser vi Kinariskerna vara obetydliga. I det långa loppet är det främst miljöproblemen och äventyrandet av den samhälleliga stabiliteten som hotar den kinesiska framgångssagan.

    I Europa gäller de största riskerna på kort sikt skuldkrisen. I Finland minskas osäkerheten angående den inhemska efterfrågans tillväxt av att arbetslösheten fortsätter att sjunka. Exporten ansträngs dock av vår försämrade konkurrenskraft på grund av löneökningarna i Finland 2000–10. När den elektrotekniska industrin har mognat till en sektor med låg tillväxt och befolkningen åldras saktar trendtillväxten i vår ekonomi av varaktigt. En risk på lång sikt är att vi på grund av stela strukturer och attityder inte lyckas kombinera en god produktivitetstillväxt med ökad invandring. Lyckas man undvika de från Kontinentaleuropa bekanta misstagen i mottagningen och anpassningen av invandrare?

    De största riskerna i den globala ekonomin på kort sikt anknyter till finanssektorns stabilitet och spänningar i valutakurserna på grund av obalanserna i världshandeln. Den största långtidsrisken gäller klimatförändringen och växthusutsläppen. En annan megautmaning – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a. Ryssland, Kina) – har att göra med befolkningens åldrande och anpassningen till det.

Aktias ekonomiska översikt

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kommunikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

AKTIA BANK ABP

Mera information:
Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543 

Avsändare:
Informatör Anders Wikström, tfn 010 247 6294

Distribution:
Massmedier