Dags att reformera familjejuridiken
Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL, och Kerstin Burman, jurist RFSL, belyser problematiken kring det rättsliga vakuum som transpersoner kan hamna i och det ansvar lagstiftaren har för att förändra situationen.
I lagstiftningen har synen på kön alltid varit enkel. Du är antingen man eller kvinna i juridiskt hänseende. Det fastställs vid födelsen, och det är staten som har monopol på det juridiska könet – det vill säga könstillhörigheten. Om den av staten fastställda könstillhörigheten visat sig bli fel, kan du ansöka om att byta den senare i livet vid myndig ålder efter en lång och krånglig procedur[1]. Könstillhörigheten följer med dig i ditt personnummer och alla de områden i samhällslivet där du behöver visa det. Könstillhörigheten följer med dig i beteckningen av ditt föräldraskap i folkbokföringen, och påverkar på så vis också dina barn. Tills inte allt för länge sedan bestämde den också vem du fick gifta dig med.
I verkligheten är hur vi förhåller oss till kön och till vår könstillhörighet inte lika lätt som lagstiftaren tänkt sig. Hur vi förhåller oss till kön är personligt. Många trivs med den könstillhörighet som staten tilldelade vid födelsen. Andra gör det inte, och för dem blir det problem i relation till lagstiftningen och exempelvis till myndigheterna som satts att efterleva denna.
Att vara trans*person kan förenklat sägas innebära att du genom din könsidentitet eller ditt könsuttryck alltid eller ibland avviker från normen för det kön som fastställdes för dig då du föddes.
Att vara trans*person och förhålla sig till ett juridiskt landskap som knappt erkänner din existens gör att du hamnar i ett rättsligt vakuum. I bästa fall fyller rättstillämparen ut detta rättsliga vakuum med en praktisk lösning i just ditt fall, vilket vi sett en del exempel på – men tyvärr finns också en hel del exempel på motsatsen. Och vi menar att det är dags för lagstiftaren att ta fullt ansvar för situationen så att dessa rättsliga vakuum inte ska behöva uppstå. Låt oss illustrera vad vi menar med två exempel från familjejuridikens värld.
Tidigare var det ett krav för att få byta den könstillhörighet staten tilldelat dig vid födelsen att du saknade fortplantningsförmåga. Det innebar att du behövde sterilisera dig om du inte saknade fortplantningsförmåga av annat skäl, samt att du inte fick spara könsceller för framtida bruk[2].
Anders fick en kvinnlig könstillhörighet tilldelad sig vid födelsen. Anders växte dock upp och identifierade sig som pojke och senare man. Eftersom Anders, precis som en stor del av befolkningen, ville ha barn födde Anders också en dotter, Anna, i unga år. Först när Anders skaffat barn ansökte han om ändrad könstillhörighet till man och underkastade sig då också det ovillkorliga kravet på sterilisering. I folkbokföringen stod Anders kvar som ”biologisk mor” till Anna. Beteckningen ”mor” blev mer och mer problematisk ju fler myndighetskontakter Anders och Anna hade, i takt med att Anna växte upp. Som vårdnadshavare stod att det skulle finnas en mor till Anna, men vid skolkontakter och vårdkontakter dök Anders upp med namn, personnummer och utseende som omvärlden identifierade som manliga. Det innebar att Anders, men också Anna gång på gång fick berätta om Anders bakgrund. Detta är förstås integritetskränkande och det borde vara upp till Anders och Anna själva att välja när och om de vill berätta om Anders bakgrund.
Anledningen till att Anders står som registrerad som ”biologisk mor” är att Skatteverket bestämt sig för att det är den tolkning av gällande rätt som är den korrekta. Skatteverkets beteckning bygger på myndighetens tolkning av föräldrabalken, trots att det där inte finns någon legaldefinition av exempelvis begreppet ”biologisk mor”. Föräldrabalken reglerar heller inte hur relationer som till exempel föräldraskap ska reglas i folkbokföringen. På samma sätt har Skatteverket själva myntat flera olika beteckningar på föräldrarelationer som Skatteverket uttolkat ur föräldrabalken, beroende på om det exempelvis handlar om en adoptionsförälder eller ”biologisk förälder” men också beroende på kön. Det är inte alla dessa beteckningar som går att återfinna i föräldrabalken. Skatteverket har i Anders fall också menat att det är den könstillhörighet som den födande föräldern har vid tidpunkten för barnets födelse som bestämmer hur relationen ska benämnas och att denna benämning inte kan förändras. Därför är Anders registrerad som ”mor”.
Även Richard är registrerad som ”biologisk mor”. Rickard bytte könstillhörighet till manlig könstillhörighet efter att steriliseringskravet plockades bort ur lagstiftningen. Det innebar också att Richard kunde föda barn i sin nya könstillhörighet. Denna gång menade Skatteverket att föräldrabalken ska tolkas på så vis att eftersom däri nämns att kvinnor föder barn och att de där anges vara ”mor” ska också Skatteverket beteckna alla som föder barn som ”biologisk mor” i folkbokföringen. Richard är inte svensk medborgare och försökte så snart som möjligt skaffa ett pass åt sin dotter Nora. Men hos exempelvis passpolisen blev det problem eftersom Noras vårdnadshavare angavs vara en mor och där dök Richard upp med utseende, namn och personnummer som identifierades som manligt.
Att termen ”mor” finns i föräldrabalken handlar bland annat om att lagstiftaren behövt benämna den person som föder ett barn för att också kunna ange vilka rättigheter och skyldigheter som följer av dennes föräldraskap. Det handlar till exempel om frågor om namn och medborgarskap. Vi har ingen åsikt huruvida bestämmelserna kring namn och medborgarskap i samtliga fall bör följa den som föder barnet eller inte. Det ställningstagande vi gör är att lagstiftaren bör ha en lagstiftning som inte osynliggör vissa familjer och vissa föräldrar. Idag föder inte bara kvinnor barn och lagstiftningen och tillämpningen behöver uppdateras kring detta. I viss lagstiftning kan det naturligtvis finnas poänger att ha kvar könsbeteckning, till exempel lagstiftning som specifikt rör jämställdhetsarbete mellan kvinnor och män. Men i lagstiftning där det snarare handlar om praktiken att föda ett barn än huruvida det är en kvinna som gör det eller inte, är det dags att juridiken revideras.
Att som Anders och Richard, och deras respektive barn, tvingas förklara sin egen eller sin förälders bakgrund i myndighetskontakter strider mot grundläggande principer om erkännande av människor könsidentitet, respekt för integritet och privatliv och principen om barnets bästa, principer som har definierats och konkretiserats på olika sätt i lagstiftning och praxis.
RFSL hjälper Anders och Richard med juridiskt ombud och har överklagat Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten. Dom har hunnit meddelas i det mål som gäller Richard, och också hunnits överklagas av Skatteverket. Förvaltningsrätten anger att ”i föräldrabalken saknas uttrycklig reglering av hur föräldraskap ska fastställas i en situation som den förevarande. Det saknas vidare lagstöd för hur registreringen av ett barns föräldrar i folkbokföringsregistret ska gå till … Förvaltningsrätten anser mot den bakgrunden att den registrering av Richard som framstår som rimligast och som respekterar hans och dotterns rättigheter enligt svensk lagstiftning såväl som enligt Sveriges internationella åtaganden måste väljas. Avsaknad av uttrycklig reglering och den rättsosäkerhet detta resulterat i ska i den mån det är möjligt inte drabba den enskilde.”
Förvaltningsrätten finner därefter att registreringen som biologisk mor strider mot Europakonventionens skydd för respekten av privatlivet samt mot principen om barnets bästa. Förvaltningsrätten menar att Richard ska registreras som barnets far i folkbokföringen. Vi håller med förvaltningsrätten, eller snarare är det kanske förvaltningsrätten som håller med oss. HBTQ-personer och deras anhöriga hamnar ofta i ett rättsligt vakuum på grund av hur lagstiftningen är uppbyggd, och det anstår inte en rättsstat.
Anders och Richards ärenden illustrerar hur det påverkar människor att framför allt familjejuridiken är uppbyggd kring en tvåköns- och en heteronorm, det vill säga en norm där huvudregeln är att människor som lever i en relation är man och kvinna samt tanken att individer antingen är män eller kvinnor och det inte kan förändras under livets gång och att det är staten som i första hand kan avgöra vilket kön du tillhör. Verkligheten ser inte ut på det sättet och det kan drabba människor hårt att juridiken inte återspeglar hur människor lever. Anders och Richards ärenden är ett specifikt nedslag i familjejuridiken, men listan på hur HBTQ-personer osynliggörs eller görs till undantag inom just familjejuridiken kan göras lång. Det handlar om flera aspekter kring föräldraskap, det handlar om samkönade pars tillgång till assisterad befruktning, det handlar om transpersoners tillgång till assisterad befruktning, det handlar helt enkelt om situationer som är väldigt påtagliga i människors vardag. Vi menar att familjejuridiken behöver revideras och istället för att utgå från en tvåköns- och heteronorm, återspegla det samhälle vi lever i.
Kerstin Burman, jurist RFSL
Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL
[1] lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall
[2] se lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall 1 § p. 5, SFS 2012:456 och Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 3413-04, jfr med Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 1968-12.