Dödande polisskott - vad kan lagstiftaren göra för att minska riskerna?

Annika Norée, docent i straffrätt vid Stockholms universitet, analyserar och beskriver problematiken kring den senaste tidens dramatiska ökning i fråga om dödliga polisskjutningar. Hon frågar sig också vad lagstiftaren kan göra för att minska risken att någon ska falla offer för polisernas kulor.

Någonting har onekligen hänt. Under de senaste två åren och fram till januari i år har sammanlagt åtta män skjutits till döds av svensk polis. Det är en dramatisk ökning jämfört med tidigare år. Då låg antalet dödsskjutningar på i snitt en per år i Sverige. Sammanlagt handlar det om tjugosex sådana fall under åren 1990–2015 (januari).

Det senaste fallet var en dödsskjutning i Ulricehamn i januari i år. Den ägde rum sedan en 35-årig man attackerat en kvinna med kniv, bland annat i huvudet och på ryggen. Två poliser kunde inte avvärja attacken trots att de använde både pepparsprej och batong. En av poliserna avlossade ett skott mot mannen som senare avled. Åklagaren har beslutat att inte inleda någon förundersökning. Polisen som sköt gjorde inget fel.

Oftast nödvärn

Utvecklingen är oroande. Åklagarna har i regel bedömt att de inblandade poliserna skjutit i nödvärn, eller inbillat nödvärn, för att rädda sig själva eller någon annan ur en livsfarlig situation. Den poliserna trodde hade ett livsfarligt vapen hade kanske en ofarlig attrapp. Eller den dödsskjutne – hittills har det bara handlat om män – var kanske obeväpnad. I de få fall där åtal väckts har domstolarna nästan uteslutande delat åklagarnas bedömning.

Av de tjugosex dödsskjutningarna var det fråga om verkliga nödvärnssituationer i sexton av fallen, varav ett även gällde polisens laga befogenhet att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Resterande tio handlade om inbillade nödvärnssituationer. Åtta av dödsskjutningarna ledde till åtal och dom. Sex poliser friades, två fälldes. En av dem dömdes till fängelse. Det var första gången i modern tid som en polis i Sverige fick ett sådant straff efter en dödsskjutning.

Polisernas uppfattning avgörande

Det finns här inte utrymme att närmare behandla de enskilda fallen. Men jag vill åtminstone kommentera tre saker.

För det första visar fallen att det inte alltid har handlat om uttalat nödvärn. Av de dödsskjutningar som hittills utretts var det fråga om inbillade nödvärnssituationer i drygt en tredjedel av fallen. Två av dem gällde vådaskott. Fallen visar samtidigt att även bagatellartade händelser kan få en dödlig utgång. Det är inte acceptabelt. Brottslingar är inte fredlösa bara för att de flyr från polisen. Saken kan uttryckas så, att det är bättre att en flyende person går fri än att någon riskerar att komma till skada. Detta illustreras på ett tragiskt sätt av en av dödsskjutningarna, som började med en körkortskontroll.

För det andra visar två av fallen att det kan vara fråga om nödvärn även när ett skott träffar angriparen bakifrån. Det är något som tidigare bara amerikansk polisforskning visat. Enligt denna är det i princip omöjligt för en polis att avbryta ett försvar med skjutvapen när han eller hon väl har beslutat sig för att skjuta. Det framgår numera även av en svensk studie.

För det tredje visar fallen hur olika bedömningar kan utfalla. Att poliserna som friades hade rätt att skjuta ifrågasätter jag inte. Men även poliserna som fälldes för dödsskjutningarna hade rätt att skjuta, åtminstone upplevde de det så. Med utgångspunkt från hur de faktiskt uppfattade situationerna borde domstolarna ha kommit fram till friande domar även i dessa fall.

Stort ansvar hos ledningen

Man kan vidare diskutera om inte flera av dödsskjutningarna hade kunnat undvikas om poliserna haft ett bra alternativ mellan batongen och tjänstepistolen. Ett mellanting kunde ha varit elpistol. Man kan också ifrågasätta om polisledningen handlat taktiskt lämpligt i några av fallen. Ledningen kanske i onödan försatte poliserna i situationer där de tvingades att bruka skjutvapen.

En sak är klar. För den enskilde polisen handlar det oftast om att skjuta eller att polisen själv eller någon annan dödas. Trots detta kan det vara svårt att fatta beslutet om att skjuta. Det gäller även vid angrepp med kniv, som vanligen är den mest riskfyllda situation en svensk polis kan hamna i. I drygt 15 procent av dessa situationer blir poliserna skadade.

Dödsskjutningen i Ulricehamn i år sticker ut. Att en polis övertar nödvärnsrätten och skjuter utan att själv vara angripen är ovanligt (låt vara att lagen skyddar liv som liv). Det händer att poliser brottar ner någon, men sällan att de tvingas skjuta. Polisen i Ulricehamn räddade förmodligen kvinnans liv.

Knivangreppen bidrar

Varför har antalet dödsskjutningar ökat? En förklaring kan vara att mer vapen är i omlopp och att antalet knivbeväpnade personer ökat. En annan förklaring kan vara att poliskåren blivit yngre och att den oftare än tidigare hamnar i farliga situationer. Det är emellertid svårt att tala om ett trendbrott i dessa fall. Dödsskjutningarna är trots allt tämligen få och alltför disparata. Men det är möjligt att allt fler knivangrepp har dragit med sig ett ökat bruk av skjutvapen från polisens sida. I nästan hälften av fallen (tolv dödsskjutningar av tjugosju) var offren knivbeväpnade, däribland fem av de senaste nio avlidna männen.

Fallen visar tydligt att svensk polis sällan använder vapen med stöd av den laga befogenheten. I Sverige väntar poliser hellre till dess en nödvärnssituation har uppstått, och då är både poliser och angripare mer stressade. Därmed ökar sannolikt risken för svårare skador än när poliser använder sina vapen inom ramen för den laga befogenheten. Det är så sant som det har sagts: ”Rädda poliser skjuter först och frågar sedan.” Det borde vara tvärtom.

Problem och möjliga lösningar

Med tanke på alla de skiftande situationer där det kan bli aktuellt att använda skjutvapen är det svårt att anvisa det tillvägagångssätt som i varje enskilt fall är det mest lämpliga. Rikspolisstyrelsen har därför länge avstått från detaljerade anvisningar. Och de föreskrifter som finns om polisers rätt att skjuta är både svårlästa och ogenomtänkta. De finns i en skjutkungörelse från 1969. Den ändrades senast i januari i år.

Det står visserligen klart att Högsta domstolen har en sträng syn på bruk av vapen. Men något vägledande avgörande för polisers rätt att skjuta finns inte. Av de dödsskjutningar som granskats hittills framgår ändå att det finns ett inte obetydligt utrymme för poliser att avvärja svårare våld också med tjänstevapnet. Var gränsen går är emellertid oklar. Liksom i många andra sammanhang har det i stor utsträckning överlåtits på den enskilde polisen att avgöra vad som är lämpligt i det konkreta fallet. Detta medför i sin tur en risk för att bruket av skjutvapen i efter hand visar sig vara mindre välbetänkt.

De stora luckorna i handfasta råd medför att den enskilde polisen kommer i kläm, och i förlängningen därmed även den som utsätts för skott från polisens sida. Varje polis som använder skjutvapen får själv stå för följderna om vapenanvändningen var oberättigad. Detta är inte tillfredsställande och hänger samman med att regleringen är vag och att det endast i vissa fall går att skaffa sig någon vägledning genom Rikspolisstyrelsens föreskrifter.

Det finns visserligen exempel på att avsaknaden av närmare föreskrifter kan leda till mildare bedömningar än annars. I några fall har poliser till och med undgått ansvar delvis därför att sådana föreskrifter saknats. Men det finns också exempel som visar att avsaknaden av närmare föreskrifter kan leda till strängare bedömningar än annars. Att poliserna kan ha haft en otillräcklig utbildning har inte ändrat synen i dessa fall. Det har flera rutinerade poliser fått erfara.

Ett drastiskt sätt att komma till rätta med problemet kunde vara att avväpna svensk polis. Här kan en jämförelse göras med Norge, där polisen regelmässigt är obeväpnad och antalet dödsskjutningar ytterst få. Men så länge polisledningen försätter poliser i situationer där de kan bli tvungna att skjuta är det riskfyllt att avväpna dem. Jag tror att många poliser har tjänstevapnet att tacka för sina liv i dag. De farliga situationerna måste minimeras.

Lagreglera rätten att skjuta

Frågan om polisers rätt att använda skjutvapen borde enligt min mening regleras i lag. Lagstiftaren kan helt enkelt skriva in en regel i polislagen som – på samma sätt som den lagreglerade rätten att använda fängsel – kan kombineras med den laga befogenheten. Ett lagstöd utgör visserligen ingen garanti mot att dödsskjutningar inträffar, men lagen kan – till skillnad från de svårbegripliga föreskrifter som finns i dag – åtminstone tillämpas av våra domstolar och vara till ledning för poliserna. Här vilar ett stort ansvar på lagstiftaren. Den borde inte acceptera att någon riskerar att falla offer för polisens kulor.

Annika Norée
Docent i straffrätt vid Stockholms universitet