Att börja på förskola – hur går introduktionen egentligen till?

När barnen för första gången ska lämna hemmiljön och skolas in på förskola är introduktionen mycket viktig. Detta betonas i förskolans läroplan men där står inget om vad en god introduktion är eller hur den bör gå till. Nu har forskare i utvecklingspsykologi gjort en stor undersökning med förskolepersonal från hela Sverige och har därmed fått en god bild över hur det ser ut i praktiken.

I Sverige går de flesta 2-åringar till förskolan, och förskolepersonalen blir tidigt viktiga vuxna i barnets liv. Under inskolningen knyts familj, barn och förskolepersonal ihop för första gången och det är angeläget att den fungerar tillfredsställande för alla inblandade.

Baserat på svar från 535 förskolepersonal från olika delar av Sverige har forskarna vid Lunds universitet nu med en statistisk säkerhet visat hur introduktionen till förskolan organiseras.

– Det finns i princip två olika modeller för introduktionen till förskolan, säger Elia Psouni som lett projektet. Den ena är den ”traditionella modellen” som i snitt innebär ungefär tio dagar och en gradvis introduktion med inledningsvis korta dagar, ca 2,5 timmar per dag. Den andra är den ”föräldraaktiva modellen” som varar färre dagar totalt – ungefär sju dagar men med flera timmar per dag - ca 4 timmar.

Oavsett introduktionsmodell svarade två tredjedelar av alla deltagare att antalet barn som skolas in samtidigt varierar från gång till gång. Flexibilitet och fokus på relationer med familjen ansågs viktigt oavsett. Detta är glädjande, menar forskarna, som också undersökt hur förskolorna gör för att stötta detta viktiga relationsbygge.

– Den föräldraaktiva modellen bjuder in föräldern att vara med i alla vardagsaktiviteter under introduktionen, säger Martina Andersson-Søe, doktorand och delaktig i projektet. Föräldern sitter med, leker med, hjälper barnet under matstunden, vilostunden osv, och man menar att detta ger föräldrar trygghet, vilket smittar av sig positivt på barnet.

Barn i nya, okända situationer håller sig gärna i närheten av föräldern. Separationer från föräldern orsakar stress hos barnet.

– Baserat på våra tidigare kunskaper om barnutveckling kan en förälder som placeras mer i bakgrunden under introduktionen uppmuntra barnet att utforska själv. Det kanske ger möjlighet till flera tillfällen att interagera med personalen på egen hand. En gradvis separationsprocess ger kan barnet möjlighet att öva på och lära sig att föräldern kommer tillbaka, en tanke som barn vid behov också kan trösta sig med under dagen på förskolan, säger Elia Psouni.

Studien har etablerat att det finns två tydligt åtskilda sätt att göra, och att de varierar inte bara när det gäller antal dagar och timmar per dag utan också i hur personal resonerar kring förälderns roll.

– Vi vet dock ännu inte om förälderns roll under introduktionen har en avgörande betydelse för barnets relation till förskolepersonal och mående, säger Elia Psouni. Andra faktorer kan spela in, inte minst barnets tidigare erfarenheter med sina föräldrar, och andra familjerelaterade faktorer. I en ny studie som vi nyss har påbörjat lägger vi därför fokus på just förälderns roll under introduktionen.

Ni har undersökt hur inskolningarna går till i praktiken på Sveriges förskolor. Kan ni också säga något om vilken längd på inskolningen som är att rekommendera?

– Frågan är komplex. Olika barn behöver olika lång tid för att lära sig mönstret av separationer på morgonen, samt lära känna, acceptera och kunna känna trygghet och tröstas av förskolepersonalen. Vår kommande studie kommer att kunna ge ett bättre svar på detta, men annan forskning tyder på att generellt är en längre inskolning bättre än en kortare. Och att kunna anpassa längden till det individuella barnets och familjens behov är nog viktigare än att ha ett protokoll att följa.

Den publicerade studien gjordes inom ramen för ett större projekt om barns utveckling av anknytning, trygghet, och socioemotionell anpassning, av Martina Andersson Søe, doktorand och leg. psykolog, Elinor Schad, fil.dr, specialistpsykolog och Elia Psouni, docent i utvecklingspsykologi, leg. psykolog och projektledare. Artikeln kan läsas här: https://doi.org/10.1007/s10566-023-09735-y

Kontakt: Elia.Psouni@psy.lu.se