Dags att sätta biologisk mångfald på agendan – fem Lundaforskare om utmaningarna inför COP15

Drygt två veckor efter klimatmötet i Egypten möts ledare från världens länder på nytt, denna gång för att hantera en annan akut kris som mänskligheten står inför – förlusten av biologisk mångfald. Frågan är mindre känd än klimatkrisen och något ramverk motsvarande Parisavtalet finns inte på plats – något många hoppas att det kommande toppmötet i Montreal i december ska ändra på.

Den kallas ibland för det sjätte massutdöendet, den förlust av biologisk mångfald som forskarna varnar för. 75 procent av jordens landyta är tydligt påverkad av mänsklig aktivitet och en miljon arter är så hotade att de riskerar att utrotas inom de närmaste årtiondena enligt IPBES, FNs expertpanel för biologisk mångfald. Tittar man bakåt i tiden har populationerna av vilda ryggradsdjur i snitt minskat med 69 procent under åren 1970-2018, enligt WWFs Living Planet Report 2022. 

Artförlusten är en av de akuta frågor som ska diskuteras när politiker, forskare och andra aktörer efter ett långt covid-uppehåll möts på COP15 i Kanada den 7-19 december för att – hoppas man – förhandla fram ett nytt internationellt ramverk för den globala biologiska mångfalden efter det förra som löpte ut 2020 (se faktaruta).

Akut situation

– Situationen för mångfalden är akut. Tidigare uppställda mål har inte nåtts.  Detta är både ett moraliskt problem – har mänskligheten rätt att utrota arter? – och ett hot mot vår framtida välfärd. Arter bidrar till en fungerande natur som ger oss olika tjänster. I en föränderlig värld vet vi inte vilka arter som kan bli viktiga i framtiden. Den enda hållbara strategin är därför att bevara mångfalden – både vanliga och ovanliga arter, säger Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet och ledamot i Klimatpolitiska rådet samt Naturvårdsverkets vetenskapliga råd för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Han är en av tre Lundaforskare som är ackrediterade till mötet och kommer att delta antingen online eller på plats. 

– Det som nu står på spel är att hitta en överenskommelse som är tillräckligt stark för att klara den biologiska mångfalden och som innehåller tydliga mål för länder att leva upp till. Något som motsvarar Parisavtalet för klimatet.

Förslaget till nytt ramverk innehåller fyra övergripande mål om bevarande av biologisk mångfald – bland annat avsättande av stora land- och havsområden – , hållbart nyttjande av naturresurser och ekosystemtjänster, rättvis fördelning av nyttorna från användandet av genetiska resurser (Nagoyaprotokollet), samt finansiering och genomförande.

Rättviseperspektivet centralt

– Vill man bryta den negativa trenden för biologisk mångfald krävs ambitiösa bevarandemål, men också överenskommelser som innebär att villkoren för att uppnå målen är och upplevs som rättvisa. Vi i industrialiserade länder som redan har förött mycket av vår natur kan knappast vänta oss att fattigare länder skall acceptera starkt ökat naturskydd utan rimlig ekonomisk kompensation, säger Henrik Smith.

Aysegül Sirakaya, forskare på Juridiska fakulteten i Lund och specialist på Nagoyaprotokollet, menar att obalansen mellan det som kallas globala nord, med en stark ekonomi, och globala syd, länder i Afrika, Asien och Latinamerika med en rik biologisk mångfald, gör det svårt för världens ledare att enas. Hon kommer att delta i COP15 för att följa diskussionerna om en rättvis fördelning av nyttorna från genetiska resurser, där man använder en metod som hon har utvecklat i sin forskning. Nyttorna kan exempelvis handla om vinster som företag gör eller forskningsresultat.

– När det gäller Nagoyaprotokollet är bakgrunden att globala syd inte ville att globala nord, som hade teknik och pengar, skulle hämta genetiska resurser från syd och tjäna på dem utan att ge något tillbaka. Så frågan om rättvis fördelning av nyttor är inte ny, men något måste göras åt obalansen mellan dem som tillhandahåller de genetiska resurserna och dem som stärker sin vetenskap och sin ekonomi med hjälp dem. Det saknas fortfarande förtroende mellan nord och syd, säger hon, och menar att det gör det svårt att komma vidare.

Vems mark ska skyddas, och vem ska stå för kostnaden?

Obalansen mellan den rika och den fattiga världen gör sig också påmind när det gäller avsättning av mark för att skydda biologisk mångfald, säger Maria Blasi, forskare vid Centrum för klimat- och miljövetenskap (CEC) vid Lunds universitet, som också kommer att närvara under COP15. Enligt ett liggande förslag ska 30 procent av hav och land vara skyddat till år 2030. Frågan är kontroversiell och väntas leda till diskussioner.

– Vem ska bestämma vad som ska skyddas? Vem ska avsätta eller avstå från land? Och vem ska bekosta det? säger hon, och betonar vikten av att ursprungsbefolkningar blir hörda i processen.

Maria Blasi framhåller också vikten av mätbara mål för att kunna åstadkomma en genomgripande förändring, och av att regionala och nationella perspektiv finns med – biologisk mångfald är en viktig fråga på så många skalor.

Svårare att förklara biodiversitetskrisen

Klimatkrisen har fått en väldig uppmärksamhet jämfört med krisen för biologisk mångfald. Maria Blasi, som understryker hur sammanflätade frågorna är, tror det beror på att biologisk mångfald är så mycket svårare att kommunicera.

– Det är väldigt komplext, det är inte som matte, att ett plus ett blir två. Det handlar om interaktioner och relationer, hur olika arter är beroende av varandra. Klimatförändringen är lättare att kommunicera eftersom vi kan följa hur koldioxiden i atmosfären ökar och också se hur temperaturerna stiger. När det gäller biodiversitet är det inte lika enkelt, säger hon.

Thomas Hickmann, statsvetare vid Lunds universitet som forskar om hur normer och regleringar påverkar vårt beteende i mer hållbar riktning, menar också att klimatkrisen troligtvis är ”enklare” att hantera (man går över till förnybar energi och förnybara bränslen) än biodiversitetskrisen, och att det kan göra den senare svårare att kommunicera. Han tror också att människor i sin vardag inte märker av krisen för biologisk mångfald på samma sätt, och kanske inte heller vet hur beroende mänskligheten är av olika ekosystemtjänster. Vi är för långt från naturen, menar han, och ser tidig utbildning av barn och unga som en central fråga för att lösa biodiversitetskrisen, liksom en politisk vilja att ta tag i den. Han menar att en normförskjutning är nödvändig.

– Vi behöver en förståelse för att vi är en del av naturen och inte kan exploatera den för alltid, säger han.

Kriserna hänger ihop

Thomas Hickmann tror inte tiden är mogen för ett Parisavtal om biologisk mångfald ännu – att fler år av förhandlingar krävs. Henrik Smith är inne på en liknande linje.

– Sannolikt blir det ett avtal, men det finns uppenbara risker att ambitionsnivåerna vattnas ur. Det finns många andra kriser som pockar på uppmärksamheten just nu. Förhoppningen ligger dock i att insikten ökat om att kriserna – den om klimatet och den om biodiversitet – är kopplade och därför måste lösas samtidigt, säger han.

Forskarna kallar det en dubbelkris, eller en trippelkris om man räknar med föroreningar.

Torsten Krause, universitetslektor i hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitet, betonar också hur sammankopplade frågorna är. Han forskar bland annat om avskogning i Amazonas och om policyfrågor relaterade till biologisk mångfald. Han är kritisk till hur fragmentariserad den politiska styrningen är.

–  Vi kanske tror att vi kan skydda öar av biodiversitet genom ett avtal på COP15, men föroreningar och ett förändrat klimat kommer att påverka även dessa områden. Allt hänger ihop, säger han.

Avsättningen av mark riskerar också att leda till mycket konflikter, spår han, och att omgivande oskyddade områden kommer att brukas än mer intensivt. Han önskar att man istället fokuserade på det han menar är ”elefanten i rummet” – ekonomisk press och underliggande drivkrafter som våra produktions- och konsumtionsmönster.

–  Frågan kvarstår, varför hugger folk ner regnskog? Det är inte för att det är kul, säger han.

Fakta: Vad är naturen värd?

Hur ska man värdera naturen och de livsviktiga ekosystemtjänster den förser oss med? Det är också en fråga som ska diskuteras på COP15 och som rönt allt större intresse på senare tid. På Lunds universitet pågår forskning på området inom till exempel forskningsplattformen BECC och Mistra-programmet Biopath. Forskare på Lunds universitet har också bidragit till IPBES rapport från i somras om mångfaldens värden. (Se även expertlista.)

www.mistrabiopath.se
Nature by Numbers | PUFENDORFINSTITUTET (lu.se)

Expertlista till forskare vid Lunds universitet med anledning av COP15

Forskare på Lunds universitet med expertkunskap om COP15 | Lunds universitet

Fakta: COP15 i Montreal och Konventionen om biologisk mångfald

Konventionen om biologisk mångfald (CBD) skapades vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 och började gälla 1993. Konventionen kompletterades senare med två protokoll, Cartagenaprotokollet (om hur man ska skydda biologisk mångfald från risker kopplade till genmodifierade grödor) och Nagoyaprotokollet (om tillträde till genetiska resurser samt en rättvis fördelning av inkomster och nyttor kopplade till användandet av dem). År 2010 antog världssamfundet en strategisk plan, de så kallade Aichimålen, för hur man skulle förbättra situationen för den biologiska mångfalden under 2011-2020. På grund av Covid-pandemin har inget nytt ramverk kommit på plats för tiden efter 2020. Ett Post-2020 Global Biodiversity Framework är därför ett av målen för COP15 i Montreal den 7-19 december. COP står för Conference of the Parties – alltså ett möte för de parter som undertecknat konventionen – och siffran anger vilket möte i ordningen det är. Parterna möts i regel vartannat år. Förslaget till nytt ramverk som ska diskuteras på COP15 innehåller fyra övergripande mål och 22 delmål. 

Läs mer:
Konventionen om biologisk mångfald (CBD) (naturvardsverket.se)
UN Biodiversity Conference (COP 15) (unep.org)
Convention on Biological Diversity (cbd.int)

Fakta: Ekosystemtjänster och biologisk mångfald

Ett ekosystem består av interagerande arter och deras fysiska miljö. Begreppet ekosystemtjänster omfattar de breda nyttor som människan kan få av ekosystemen. Vissa av dessa är vi normalt medvetna om, som produktion av biomassa för mat, fibrer och energi. Andra är mer osynliga, som reglering av klimat och vatten, kontroll av skadegörare och pollinering av växter inklusive grödor. Människan är beroende av fungerande ekosystem för sin överlevnad och sitt välmående. De främsta hoten mot ekosystemen och de tjänster de förser oss med är förändrad markanvändning inklusive avskogning, klimatförändringar och föroreningar. Även övernyttjande genom jakt och fiske samt spridning av invasiva främmande arter pekas ut som viktiga hot.