Fler provrörsbefruktningar – färre adoptioner

Robert Edwards forskning om befruktning utanför kroppen (IVF) som i år belönas med Nobelpriset i medicin har hjälpt miljontals människor ur det trauma som det ofta innebär att vara ofrivilligt barnlös. Men möjligheten till provrörsbefruktning skapar också nya frågeställningar om det biologiska och genetiska ursprungets roll. Det leder också till att synen på adoption, som lösning på barnlösheten, har förändrats. Det menar Carolina Jonsson Malm som är doktorand i historia. Hon forskar om hur normerna kring familjebildning förändrats sedan 1960-talet.

– IVF var ett stort medicinsk genombrott. Det var en kontroversiell metod när den kom, men idag tar de flesta för givet att barnlösa väljer IVF före adoption. Betoningen på de biologiska banden har blivit starkare, vilket lett till en rad sociala konsekvenser.

Carolina Jonsson Malm menar att man idag till varje pris vill upprätthålla de biologiska banden i exempelvis vårdnadstvister och familjehemsplaceringar, även i de fall där det är tveksamt om barnet verkligen mår bättre av det. En annan skillnad är att adopterades intresse för att söka sina biologiska rötter har ökat. I TV-program som ”Spårlöst” skildras lyckliga återföreningar, men så ser verkligheten inte alltid ut.

– Det händer att man upptäcker att de biologiska föräldrarna lever i misär. Det kan också bli ett trauma för dem att bli uppsökta av ett barn som de lämnat bort. Eller så kräver de att bli försörjda, säger Carolina Jonsson Malm.

Antalet internationella adoptioner I Sverige har minskat från cirka 1700 per år på 1970-talet till nuvarande 800-900 per år. Idag framförs ibland kritiken att adoption exploaterar tredje världen och att det vore bättre att hjälpa barnen i ursprungsländerna. På 1970-talet sågs adoption tvärtom närmast som en god humanitär gärning.

Sverige har varit unikt i när det gäller lagstiftningen kring assisterad befruktning. Redan 1985 kom den första inseminationslagen, som betonar rätten för barn som kommit till med hjälp av donation av könsceller att få veta vem donatorn är. I Danmark och många andra länder får donatorerna vara anonyma.

Men lagarna är inte konsekventa. Länge var det skillnad mellan äggdonation och spermadonation. Medan spermadonation alltid varit tillåtet, blev äggdonation tillåtet i Sverige först år 2003. Och fortfarande är det ont om äggdonatorer.

– Det ses fortfarande som lite onaturligt att ge bort eller ta emot en äggcell, säger Carolina Jonsson Malm och påpekar att det finns flera tabun kvar:

– I Sverige är det inte tillåtet med surrogatmödraskap, som även kan hjälpa homosexuella män att bli pappor. Behandling där både ägg och spermier kommer från en donator är heller inte tillåten. Detta utesluter par där både kvinnan och mannen har nedsatt fertilitet och diskriminerar samtidigt lesbiska par, där den ena partnern vill bära ett barn från den andres äggceller. Dessutom erbjuds inte ensamstående kvinnor insemination, trots att de får adoptera.

Carolina Jonsson Malm, som själv är adopterad, kommer att lägga fram sin avhandling för disputation i slutet av april nästa år.

Carolina Jonsson Malm nås på mejl Carolina.Jonsson@mah.s eller telefon 0733- 87 88 50

Taggar: