Islamister mot NGOs
Nedbrända skolor och kontor, misshandel och trakasserier, kvinnor som förskjutits av sina män och blivit socialt utstötta, gravida kvinnor som med våld hindrats från att söka vård. Det är några av de händelser som orsakats av motståndet mot olika biståndsorganisationer i Bangladesh, ett motstånd som framför allt leds av islamistiska grupper.
De mest våldsamma protesterna mot NGOs (icke-statliga organisationer) inträffade under 1990-talet. Bland de drabbade organisationerna fanns BRAC, en av världens största biståndsorganisationer, Grameen Bank som arbetar med mikrolån till fattiga människor, och Proshika, en av de största NGO-erna i landet. Idag är läget lugnare, men konflikten mellan dem som försöker stärka kvinnornas ställning och dem som vill behålla de patriarkala normerna finns kvar under ytan. – Och islamisternas ställning har, med stöd av bl.a. Saudiarabien, blivit starkare på senare år. För några år sedan hittade man t.ex. tio insmugglade lastbilar fulla med vapen som tros ha varit avsedda för islamistiska grupper, säger religionshistorikern Abdel Baten Miaji vid Lunds universitet. Han skriver om konflikterna mellan religiösa grupper och NGOs i sin snart framlagda avhandling. Om islamisterna på nytt kommer att vända sig mot de många biståndsorganisationerna i Bangladesh är osäkert – just nu står man framför allt i konflikt med landets regering. Men klart är att både de islamistiska grupperna, den traditionella byeliten och penningutlånarna är avogt inställda till alla som rubbar normerna och stör maktbalansen mellan kvinnor och män, fattiga och rika. – Textilindustrin har i och för sig stärkt kvinnornas ställning genom att ge dem arbete. Men den ses inte som lika farlig som de icke-statliga organisationerna. Dessa vill ju inte bara stärka kvinnornas ekonomi utan också deras självförtroende, menar Abdel Baten Miaji. Att kvinnor går på utbildningar och möten, och ibland t.o.m. tillbringar natten utanför hemmet i samband med någon kurs, sticker i ögonen på dem som anser att kvinnans plats är i hemmet. NGOerna kritiseras också för att försöka smyginföra kristendom, för att själva vara korrumperade och misskötta, och för att ta alltför höga räntor. Enligt Abdel Baten Miaji är det framför allt den senare kritiken som det kan ligga något i. Medan den vanliga bankräntan i Bangladesh ligger på 10-12 procent, så kan den sammanlagda kostnaden för ett mikrolån bli över 30 procent. – Men alternativet för en fattiga kvinna är ju inte att ta ett banklån. Om hon behöver pengar måste hon gå till byns penningutlånare, som tar minst 120 procent i ränta! säger han. Abdel Baten Miaji ser det för sin del som uppenbart att NGOernas arbete gett kvinnor bättre tillgång till både krediter, hälsovård och utbildning, och även fått myndigheterna att intressera sig mer för kvinnans ställning. Att Bangladesh är ett muslimskt land präglar förstås både regering och myndigheter. Men dess traditionella form av islam är sufism, en riktning som har en öppnare syn på kvinnors roll i samhället än den wahhabitiska islam som sedan 1990-talet spridits från Mellanöstern. Abdel Baten Miajis avhandling "Rural women in Bangladesh – the legal status of women and the relationship between NGOs and religious groups" läggs fram den 21 maj. Han nås på tel 0705-191727 eller e-post abdel_baten.miaji@teol.lu.se. En engelsk sammanfattning av avhandlingen finns på www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1579637.
Taggar:
