Kärnfamiljsuppfostran i grupp – en evolutionär lyckträff för fåglar

Fåglars uppväxt är mer präglande än vad man tidigare trott. Nu kan forskare vid Lunds universitet slå fast att fåglar som föder upp sina ungar i kärnfamiljsliknande grupper utvecklar en större mångfald av egenskaper jämfört med de arter som föder upp sina ungar i grupper av individer som tillfälligt träffas under parningssäsongen.

I en ny studie har forskare vid Lunds universitet och Oxford University fördjupat sig i hur världens olika fågelarter föder upp sin avkomma. Fokus har legat på de cirka 200 arter som fostrar sina ungar i kollektiva grupper som består av tre eller fler individer. Av dessa föder cirka 150 arter upp sina ungar i familjegrupper där ett eller flera syskon stannat med flocken medan ett 50-tal arter består av en grupp individer som träffats tillfälligt under parningssäsongen. Resultatet, som nu presenteras i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology & Evolution, talar sitt tydliga språk.

– De arter som föder upp ungarna i familjegrupper har utvecklat en högre gruppkomplexitet med en specialiserad arbetsfördelning som påminner om bins och myrors. Detta saknas helt hos arter där individer utan nära släktskap bildar grupper, säger Philip Downing, biologiforskare vid Lunds universitet.

Arterna som växer upp i familjegrupper utvecklar en större förmåga att utföra olika arbetsuppgifter där några individer fokuserar på parning medan andra tar hand om ungarna. I grupper utan nära släktskap utvecklas ingen sådan uppdelning av uppgifter, istället fokuserar alla individer på parning. Tidigare har forskarna trott att både arter som föder upp sina ungar i familjegrupper och icke-familjegrupper har kunnat utveckla hög gruppkomplexitet. Men den nya studien visar att förmågan att utveckla mer mångfacetterade beteenden är förutbestämt. Det fungerar bara om en art föder upp sina ungar i kärnfamiljsliknande grupper.

– Våra resultat hjälper oss att förstå varför vissa arter står kvar och stampar på samma nivå medan andra hittar genvägar till en djupare komplexitet, säger Philip Downing.

I studien har forskarna analyserat data från de totalt 4 730 fågelarter vars system kring fortplantning och att föda upp ungar är kända. Philip Downing och hans kollegor kunde med hjälp av omfattande, komparativa analyser dra sina slutsatser kring de olika gruppernas egenskaper.

– Studien ger oss en djupare förståelse för hur evolutionen fungerar. Men också en viktig insikt i att uppväxtförhållanden spelar stor roll, även för fåglar, säger Philip Downing.

Artikeln publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology & Evolution.

För mer information, kontakta:

Philip Downing, forskare vid Biologiska institutionen, Lunds universitet (engelskspråkig)

0729 425 254

philip.downing@biol.lu.se

Presskontakt

johan.joelsson@science.lu.se

046 222 71 86