Ny studie: Unga avhoppares väg ut ur brottslighet

När unga avhoppare berättar om sitt kriminella förflutna försöker de både förklara sina handlingar och skapa en ny identitet. En ny studie från Lunds universitet visar hur berättelser om tjuvheder, ansvar och vuxenblivande blir centrala i vägen bort från kriminalitet.

En person som begått brott men vill sluta behöver – både inför sig själv och andra – förstå och förklara vem man har varit, vem man är i dag och vem man vill bli.

– Det räcker inte att sluta begå brott. Man behöver också skapa en berättelse om sitt liv som gör förändringen begriplig, både för en själv och för omgivningen. Den berättelsen är central för att kunna skapa sig en ny identitet och förhålla sig till sitt gamla liv, säger Hanna Edgren, som intervjuat 20 unga vuxna om deras väg in i och ut ur kriminaliteten.

Men medan äldre brottslingar, efter flera år i fängelse, kan tala om sin brottslighet i termer av ”mitt gamla liv” och att de nu har blivit bättre människor, är detta svårare för unga.

–  Det är svårt att säga ”när jag var ung och dum” om något som hänt helt nyligen, säger Hanna Edgren.

Därför låter unga avhoppares berättelser annorlunda än de äldres.  Deras berättelser om varför de slutar vara kriminella handlar snarare om att de nu har blivit vuxna. Ofta sker avhoppen efter att något dramatiskt har hänt. De har blivit rädda och vill inte dö. Drogerna – som ibland var vägen in i kriminaliteten – kan nu vara anledningen till att de vill sluta. Att de har blivit föräldrar eller träffat en betydelsefull person uppges också som skäl.

Avhopparna som Hanna Edgren intervjuade var mellan 18 och 30 år gamla, och samtliga hade börjat sin kriminella bana när de var mycket unga. Någon så tidigt som på lågstadiet. Berättelserna om varför de en gång började begå brott handlade om stökiga uppväxtförhållanden, fattigdom och svårigheter i skolan, men också om lockelserna; gemenskap, spänning och pengar.

–  Kriminaliteten blev ett sätt att umgås, säger Hanna Edgren och fortsätter:
–  I berättelserna försöker de ofta balansera ansvar och förklaring – de vill inte bortse från sitt eget ansvar men inte heller framstå som onda människor.

Enligt Hanna Edgren var det viktigt för avhopparna att framhålla att de hade en moralisk kompass. De skilde de ”anständiga kriminella” från ”avskummen”, som man absolut inte ville förknippas med. En anständig kriminell är den som håller fast vid det som förr kallades tjuvheder – en oskriven moralisk kod i kriminella miljöer som bygger på lojalitet och tystnad. Ett ”avskum” är däremot någon som exempelvis begår sexualbrott mot barn eller våldtäkt.

Hennes avhandling bidrar med kunskap om hur förändring faktiskt upplevs och förstås av unga själva. Hon vill visa varför berättelser – även komplexa och motsägelsefulla sådana - spelar roll för människor som arbetar med unga inom socialt arbete, kriminalvård eller med olika stödinsatser.

–  Om människor ska kunna förändra sina liv behöver det finnas utrymme att bli sedda som mer än sina tidigare misstag, säger Hanna Edgren.

Mer fakta och kontatuppgifter:

Studien är en doktorsavhandling i socialt arbete och är uppbyggd av 20 djupintervjuer av tidigare kriminella i åldern 18–30 år. Av de intervjuade var 60 procent under 26 år. Gruppen bestod av 16 män och 4 kvinnor.

Avhandlingen titel är Om att sluta begå brott. Narrativt identitetsarbete i ungas berättelser om ansvar och moral. Ladda ner den här

Hanna Edgren nås på hanna.edgren@soch.lu.se