Nya möjligheter för behandling av barnleukemi?

Report this content

Akut lymfoblastisk leukemi är den vanligaste formen av cancer hos barn i Sverige, med omkring 100 nya fall per år. Behandlingen är svår, långvarig och inte alltid framgångsrik – leukemin tar ibland ny fart många år senare. Forskare från Lunds universitet har nu gjort fynd som inger förhoppningar om nya sätt att behandla sjukdomen.

Behandling av leukemi görs med cellgifter som framför allt riktar sig mot celler som delar sig. Det betyder att en cellgiftsbehandling är effektiv mot mogna leukemiceller, men har svårt att slå ut de cancerstamceller som är deras upphov. Dessa är nämligen lågaktiva, dvs delar sig inte på samma sätt som mogna celler.
– Vi slår ut de aktiva cancercellerna, men har mycket svårt att komma åt de celler som hela tiden underhåller leukemin. Sjukdomen måste därför behandlas i många år, eftersom ofullständig utslagning av cancerstamcellerna ökar risken för återfall, säger Jens Nygren.
Han publicerar nu tillsammans med David Bryder en studie av blodstamceller i den vetenskapliga webbtidskriften PLoS ONE. De båda lundaforskarna har utvecklat en ny teknik för att studera bl.a. cellernas delningsfrekvens.
Nya blodceller bildas från blodstamceller via ett mellanled av så kallade progenitorceller. Det har tidigare ansetts att celldelningen i tidig blodbildning främst sker bland dessa progenitorceller, medan stamcellerna förhåller sig lågaktiva. Jens Nygren och David Bryder visar nu att blodstamcellerna delar sig oftare än man tidigare trott och ger upphov till nya celler, om än i långsammare takt. Nästa steg är att se om detta gäller även för mänskliga blodstamceller och cancerstamceller vid leukemi.
– Om blodstamceller har en långsam delningshastighet, så är det möjligt att cancerstamcellerna också har det. Det är kanske detta som ger cellgifterna en sämre effekt på just cancerstamcellerna, menar Jens Nygren.
Lösningen skulle då kunna vara att tillföra olika tillväxtfaktorer som målinriktat kan aktivera just cancerstamcellernas celldelning och göra dem mer mottagliga för cellgiftsbehandlingen. Denna kunde då göras mindre långvarig och intensiv, och därmed skonsammare för patienten. Principen skulle kunna gälla även för andra former av cancer där cellgifter visat sig ge dålig effekt.

Mer information Jens Nygren, 046-222 03 13, jens.nygren@med.lu.se.
Artikeln finns på webbadressen http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0003710.

Prenumerera