Omvälvande när släktingar blir fosterföräldrar
När ett barn inte kan bo kvar hos sina föräldrar säger lagen att en släkting eller annan anhörig i första hand ska övervägas som familjehemsförälder. Trots bestämmelsen finns i Sverige ingen samlad kunskap om gruppen, något som skulle kunna underlätta socialtjänstens arbete. En ny avhandling har studerat släktinghemsföräldrarnas situation.
Nästan 40 000 svenska barn och unga fick vid något tillfälle under 2018 vård i familjehem eller i hem för vård eller boende. Merparten placeras i så kallade rekryterade familjehem där familjehemsföräldrarna är okända för barnet, medan ett mindre antal får flytta till släktingar.
Socialtjänsten, som är den samhällsinstans som ansvarar för familjehemsvård, saknar dock information om vad som utmärker släktinghemsföräldrarna och deras behov – trots att lagen föreskriver att de ska övervägas i första hand.
– Det här är har varit är en väldigt outforskad grupp. Den är viktig att förstå för att bland annat kunna förbereda en övergång på ett så bra sätt som möjligt, säger Sofia Linderot som nyligen blev klar med sin avhandling ”Av kärlek och plikt – att bli familjehem till ett barnbarn, syskon eller syskonbarn”.
Under sin doktorandtid har hon intervjuat ett 40-tal släktinghemsföräldrar från cirka 30 hem i sex olika kommuner.
Resultaten visar att det är en heterogen grupp, och att de nya föräldrarna därför kan behöva olika typer av stöd: en mormor med ett vuxet barn med missbruksproblem har andra behov än mostern vars syster nyligen avlidit eller den 25-åriga brodern som får hand om sitt syskon.
Ökat stöd är också motiverat eftersom den här gruppen i regel inte har någon erfarenhet av sin nya roll, till skillnad från många andra familjehemsföräldrar.
Dessutom kommer beslutet ofta plötsligt och är både emotionellt omvälvande och kräver mycket i form av praktisk förberedelse.
– Om socialtjänsten är öppen att lyssna in släktinghemsföräldrars unika livshistoria, kan det öka chansen till att stödet blir skräddarsytt, säger Sofia Linderot.
Trots att gruppen är heterogen, finns ett antal gemensamma nämnare. Det ena är drivkraften bakom beslutet att öppna upp hemmet för barnet, vilken är kärlek och plikt.
– Gemensamt för alla var att de var styrda av kärlek och plikt. Kärlek till barnet, som de ofta sett växa upp under svåra förhållanden. Och plikten att som släkting ställa upp.
En annan gemensam nämnare är att kontakten med de biologiska föräldrarna ofta blir problematisk. Konflikter med föräldrarna, som inte sällan är missbrukare eller har andra typer av problem, utgör den största svårigheten med att vara släktinghemsförälder, enligt flera släktinghemsföräldrar.
Med de dubbla rollerna följer dubbla lojaliteter. Dessa föräldrar har dubbla förpliktelser vilket leder till att det blir en hel del spänningar och motsägelser att hantera. Man är både morfar och pappa, exempelvis. Eller syskon och förälder, beroende på relation.
Vidare är man både släkting med informella förpliktelser och familjehemsförälder med ett formellt uppdrag att förhålla sig till.
Ofta ställs konflikterna på spets vid umgängestillfällen då det är tänkt att föräldrarna ska träffa barnet i släktinghemmet, alternativt i föräldrarnas hem.
Det förekommer även att släktingplaceringen orsakar spänningar mellan släktinghemsföräldern och övrig släkt, med exempelvis egna föräldrar och syskon.
Problemen till trots, förenas de släktinghemsföräldrar som Sofia Linderot mötte av deras beskrivningar av kärleksfulla emotionella band till barnet, att de av kärlek och plikt tar hand om barnet samt att de skildrar sin uppgift med stort engagemang.
– De vill vara en resurs så länge barnet behöver dem.
För mer information, kontakta Sofia Linderot, sofia.linderot@soch.lu.se
Läs avhandlingen
https://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/av-karlek-och-plikt(2d55379c-eee6-45fb-b44b-ec599a39ed30).html