Populärt hjälpprogram riskerar att bli alibi

Villkorat socialbidrag har blivit det i särklass populäraste sättet att bekämpa fattigdom i utvecklingsländer. Särskilt i Latinamerika har man prioriterat den här typen av hjälpprogram. Men leder de till att fattigdomsspiralen bryts? Nej, för detta behövs andra mer omfattande insatser, menar sociologen Johan Sandberg som har studerat bidragets effekter. Den 10 april lägger han fram resultaten i en ny avhandling från Lunds universitet.

CCT – Contional Cash Transfer, eller villkorat socialbidrag som det heter på svenska gjorde sitt intåg i biståndsvärlden på 90-talet. Brasilien och Mexiko var först ut. Efter vad som ansågs vara positiva resultat där har programmen införts i en rad andra länder och idag har hela 20 procent av latinamerikanerna tillgång till dem.
– Eftersom bidragsformen anses vara så framgångsrik har även EU infört den i sin socialpolitiska strategi, säger Johan Sandberg. (se ”social investment pact” som är en del av Horizon 2020)
Konceptet bygger i korthet på att fattiga familjer får bidrag i utbyte mot att de skickar sina barn till skolan och ser till att de följer statliga hälsoprogram. Programmens ambition är inte bara lindra den akuta nöden utan också sätta stopp för fattigdom som ofta går i arv från generation till generation.

Johan Sandberg har gjort en genomgång av hur hjälpprogrammen fungerar och gjort egna fältarbeten i Uruguay och Guatemala. Resultaten har under avhandlingsarbetets gång blivit publicerade i topprankade tidsskrifter för utvecklingsstudier. Detta är hans slutsatser:
1. Hjälpprogrammen är en omistlig inkomst för många familjer.
2. De misslyckas dock med att uppnå det långsiktiga målet; att bryta mönstret för den sociala ekonomiska utslagningen.

- Det är bara i teorin som ekonomiskt stöd i barndomen i kombination med en fullföljd skolgång leder bort från fattigdom, säger Johan Sandberg. Kvaliteten på utbildningen är mycket sämre i fattiga områdena än i rika. Dessutom är barnen redan innan skolåldern starkt påverkade av att de växer upp i en miljö med kriminalitet, trångboddhet, låg utbildning, undernäring och hög arbetslöshet.

För att långsiktigt utrota fattigdom och utanförskap måste det till mer genomgripande reformer, enligt Johan Sandberg. Några exempel är stadsplanering som bryter bostadssegregering, barnomsorg med stöd till småbarn innan de börjar skolan, förbättrad kvalité i utbildningen oavsett vilken skola barnen går i, samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att minska marginaliseringen av lågutbildade.

- Latinamerikanska länder ger oerhört lite pengar till fattigdomsbekämpning och ännu mindre till att minska sociala och ekonomiska ojämlikheter, säger Johan Sandberg. Därför blir det oerhört viktigt att veta vad de insatser som görs faktiskt åstadkommer, och vad de inte åstadkommer. Annars riskerar hjälpprogrammen att bli ett alibi för att slippa ta itu med de strukturella reformer som krävs för att motverka kronisk fattigdom.

För att minska fattigdomen i regionen tror Johan Sandberg på icke-riktade eller universella lösningar, typ det svenska barnbidraget som riktar sig till alla barn oavsett inkomst. Insatser som inte exkluderar någon del av befolkningen tenderar få bredare stöd och då påverkas indirekt den totala budgeten för hur mycket pengar som satsas på utbildning och sjukvård.

Johan Sandberg disputerar den 10 april kl 9.00 med avhandlingen Social Policy of our time? An inquiry into Evidence, Assumptions, and Diffusion of Conditional Cash Transfers i Latin America.
Var: Kulturens hörsal, Tegnersplatsen.
Opponent: Alejandro Portes, Princeton University, som är en av världens mest citerade samhällsvetare
Kontaktuppgifter Johan Sandberg: johan.sandberg@soc.lu.se, Tel: 046-222 43 70, 0708-251625

Ulrika Oredsson Pressansvarig, Lunds universitet 046-222 70 28, 0701-47 27 40

Lunds universitet grundades 1666 och rankas idag som ett av världens 100 bästa. Här finns 47 700 studenter och 7 500 medarbetare i Lund, Helsingborg och Malmö.