Räddningsplankan för nyblivna föräldrar med trassliga relationer i bagaget
När vi kliver in i föräldrarollen påverkas barnets anknytning till oss av hur vi knöt an till våra föräldrar. Men för den med mindre optimala anknytningserfarenheter tycks finnas hjälp på oväntat nära håll, visar ny forskning som studerat ett relativt nytt fält inom psykologin: partnerns, eller medförälderns, inflytande. I studien framkommer också att avvisande och kärleksfulla föräldrabeteenden får olika stor effekt beroende på om det är mamman eller pappan som står för beteendet.
Förälderns tankar och känslor kring sitt föräldraskap är av stor betydelse för hur hen beter sig i relation till barnet. Dessa blir i sin tur avgörande för hur barnet knyter an till sina föräldrar.
Majoriteten, runt 65 procent av alla barn, formar en trygg anknytning till sina föräldrar. Andelen föräldrar som verkar kunna ge en bas till en trygg anknytning är ungefär densamma. Föräldrar med sämre förutsättningar löper däremot risk att inte kunna utforma sitt beteende på ett sådant sätt att deras barn kan utveckla en trygg anknytning, visar forskningen. En otrygg anknytning kan leda till att man som vuxen blir skörare vid motgångar och livskriser.
Beteendet hos en trygg förälder ”smittar”
Ett fält som inte tidigare studerats är huruvida den andra föräldern, den så kallade medföräldern, påverkar dessa förutsättningar. Studien, som baseras på 77 föräldrar och deras medföräldrar, ger hoppfullt svar.
– Om din medförälder har beredskap att agera som en trygg bas för barnet och generellt i nära relationer, ökar chanserna avsevärt att också du kan agera på samma sätt även om du själv inte haft lika positiva erfarenheter i din uppväxt, säger Elia Psouni, docent och forskare i utvecklingspsykologi och författare till artikeln som publicerats i tidskriften Attachment and Human Development.
Det är graden av trygghet i medföräldern som förstärker förälderns förutsättningar, det vill säga ju tryggare medförälder, ju tryggare förälder. Effektens storlek är svår att beskriva i enkla termer, men enligt Elia Psouni är den betydande. Och den överförs från såväl mamma till pappa som från pappa till mamma.
Avvisande från pappan och kärlek från mamman påverkar mest
Ännu större inverkan än medförälderns inflytande var det att under den egna uppväxten ha blivit avvisad från pappan och ha fått kärlek från mamman.
– Ju mer kärleksfulla erfarenheter av sin mamma och ju mindre avvisande erfarenheter från sin pappa man har under tidig- och mellanbarndomen, desto bättre förutsättningar att själv tänka, känna och bete sig på ett sätt som främjar barnets utveckling av en trygg anknytning. Detta gäller både män och kvinnor, förklarar Elia Psouni.
Vad är då orsakerna till dessa skevheter? Det ger studien inget rakt svar på men en trolig delförklaring, enligt Psouni, är att deltagarna i studien var barn för 30-40 år sedan, då mammor överlag fortfarande var mer engagerade i omvårdnaden av barnen. En mer jämställd könsfördelning i föräldraskapet kan sudda ut dessa skillnader, spår Psouni.
Resultaten tyder också på att en avvisande pappa inverkar särskilt negativt på en mans föräldraskap, eftersom män i högre utsträckning än kvinnor rapporterade att deras pappor varit avvisande, och i synnerhet män vars beteende (så kallade omvårdnadsrepresentationer) inte gynnar anknytningstrygghet hos barnet. Både kvinnor och män med beteenden som gynnar trygghet hos barnet rapporterade minimalt med avvisande pappor.
Olika familjeformer härnäst
I studien deltog även föräldrapar som är separerade och där barnen har växelvis boende. Det verkade inte finnas skillnader mellan sammanboende och separerade föräldrar när det gäller medförälderpåverkan, men gruppen var liten för att studera separat.
Framöver kommer Elia Psouni och hennes medarbetare att studera medförälderpåverkan brett, i olika familjeformer, och i synnerhet separerade föräldrar med delad vårdnad och växelvis boende för sina barn.
Så här gick studien till:
Studien omfattade 77 föräldrapar: 36 pappor med medförälder mamma samt 41 mammor med medförälder pappa. Analyserna baseras på två oberoende timmeslånga kliniska intervjuer med föräldrarna (totalt 2x77 intervjuer), vilket genererade ca 230 timmars audio och krävde ca tusen timmars arbete i transkribering och ca tusen timmars arbete för att koda och bedöma. Detta enbart från ”föräldrarna”.
Medföräldrarna deltog med en annan testmetod som bedömer ens förmåga att utgöra en trygg bas (ca 30-40 minuters insats per person) som kvantifierar ens implicita anknytningsrepresentationer, och som också kräver kodning. (Det är därför som sådana studier mycket sällan inkluderar fler deltagare.) Metoderna (Adult Attachment-intervju, AAI, Parental-Caregiving and Attachment Interview, P-CAI, och Attachment Script Assessment, ASA) används internationellt och kräver träning och licens innan de kan användas för bedömningar.
Länk till artikeln som publicerats i tidskriften Attachment and Human Development: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14616734.2019.1582598
För mer information, kontakta Elia Psouni, docent i psykologi, +46 46 222 85 03 , +46 73 314 28 76 elia.psouni@psy.lu.se