Strålningsdoser, pengar och rädslor

Christopher Rääfs beredskapslaboratorium, vid Lunds universitet, har på uppdrag av Strålsäkerhetsmyndigheten att bistå med sina kunskaper vid en eventuell radiologisk eller nukleär katastrof, så kallad RN-katastrof, i Sverige. I ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt har han nu varit delaktig i att ta fram ett kunskapsunderlag till handlingsplan för saneringsåtgärder i nedfallsdrabbade områden.

Det avslutade forskningsprojektet har bland annat resulterat i en rapport “Återställning av förorenade områden efter en RN-olycka” till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Christopher Rääf, professor i medicinsk strålningsfysik, ser i nuläget ingen akut risk för en RN-olycka med bakgrund av kriget i Ukraina och de kärntekniska anläggningarna som finns där. Men på längre sikt är det ingen gynnsam situation att militären kontrollerar kärnkraftverken:

– Dessa anläggningar måste drivas av fackkunnigt folk och under kriget vet vi inte hur den organisatoriska styrningen ser ut. Normalt sett har vi mycket utbyte med forskare från Östeuropa, ett arbete som i och med kriget nu tillfälligt är stoppat.

Sedan slutet av 1970-talet finns lagstiftad beredskap vid händelse av en RN-olycka i Sverige. Räddningstjänsten övar regelbundet för olika scenarier, men det har saknats en handlingsplan för hur man ska gå tillväga med saneringsåtgärder månaderna och åren efter de första akuta insatserna.

– Det finns minst tre olika delar som man behöver ta hänsyn till när man tar fram en handlingsplan. Naturligtvis det radiologiska och hur hög strålningsdosen är, men man måste även väga in ekonomiska och sociala faktorer, säger Christopher Rääf.

Han har lett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt, ett samarbete mellan Göteborgs, Örebros och Lunds universitet, som initiserats av MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Genom komplicerade modeller har forskarteamet räknat ut hur stråldoserna förändras beroende på vilka åtgärder man genomför - allt från att avstå från sanering, avvakta eller sanera direkt efter det att nedfallet ägt rum.

– Om man planerar att sanera bör man göra detta så fort som möjligt. Med åren tränger nämligen de radioaktiva ämnena ner i markerna och fixeras vid de olika bebyggelseytorna, vilket gör det både svårare och dyrare att rengöra det som är kontaminerat. Nackdelarna med att vänta är också att de människor som evakuerats, blir både ekonomiskt och psykosocialt lidande genom att de måste lämna sina bostäder på obestämd framtid.

Fördelarna med att skjuta saneringen på framtiden, är att kunna ge tid för de juridiska aspekterna för att inte överträda lagrum för enskilda människor egendom, samt få mer tid att upphandla entreprenörer och utbilda saneringspersonal. Ny framtida teknik kan även innebära att saneringskostnaderna inte blir så kostsamma.

– Överlag är dock vår bedömning att nackdelarna överväger fördelarna med att vänta med sanering, säger Christopher Rääf.

Studier av svenskars beteende visar att höginkomsttagare är mindre oroliga för att flytta ifrån ett kontaminerat område än låginkomsttagare - troligen beroende på att höginkomsttagare har större resurser att etablera sig någon annanstans. Kvinnor och barnfamiljer är mest oroliga och minst benägna att flytta tillbaka till ett sanerat område, medan personer över 60 år är mindre oroliga och mest villiga till återflytt.

Denna demografiska fördelning av förväntade reaktioner från/hos befolkningen påverkar förutsättningarna att återställa bostadsområdens uppbyggnad. I förlängningen innebär det att man måste införa åtgärder som både gynnar och lockar barnfamiljer att komma tillbaka, annars finns risk att en snöbollseffekt inträffar eftersom de som trots allt flyttar tillbaka får sämre infrastruktur, färre skolor och mindre service.

– Genom att inleda saneringsarbetet snabbt ger räddningstjänsten och andra myndigheter ett tydligt budskap som signalerar att man vill åstadkomma en bra miljö genom att återställa samhället, vilket i sin tur kan påverka de drabbade att bli mer positiva till att flytta tillbaka.

Det går inte att få ett nedfallsdrabbat område helt rent genom sanering, utan den kvarvarande beläggningen fortsätter att ge stråldos under lång tid. Den återstående riskhanteringen måste därför bygga på den enskildes val och prioriteringar, där möjlighet till självmonitorering av stråldosen från omgivningen är en viktig faktor.

– Inte minst krävs en öppen kommunikation och transparens av de åtgärder som myndigheterna genomför. De är en nyckel för att få befolkningens förtroende och därmed stimulera till återflytt, avslutar Christopher Rääf.

Kontakt: Christopher Rääf, professor i medicinsk strålningsfysik vid Lunds universitet, 040331145, christopher.raaf@med.lu.se

Länk till forskningsprojektet och rapporten ”Återställning av förorenade områden efter en RN-olycka – Samhällets problem och hur bästa kombinationen av långsiktiga åtgärder kan väljas för att skydda människor i bebyggda miljöer mot bestrålning” på MSB:s webbplats.

-----------------
Presskontakt Medicinska fakulteten vid Lunds universitet: Katrin Ståhl, 046-222 01 31, 0725-27 97 97, katrin.stahl@med.lu.se

Taggar: