Tonårssjukdom sätter spår i vuxenlivet - unik studie

Den som insjuknar i anorexia nervosa i tonåren, kan få leva med sviterna av sjukdomen längre fram i livet. Det visar studier som forskare i Lund och Göteborg gjort och som publicerats i British Journal of Psychiatry och International Journal of Eating Disorders.

– Man blir av med sin anorexia men man har i många fall fortsatt svårt att ha ett avspänt förhållande till mat och vikt, säger Maria Råstam, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund.

Maria Råstam har, i samarbete med bland annat docent Elisabet Wentz vid Göteborgs universitet, sedan 1985 följt 51 individer som drabbades av tonårsanorexia innan de fyllt 18 år, 48 kvinnor och tre män. Parallellt har forskarna följt en lika stor grupp med friska individer som jämförelse.
– Ungdomarna med anorexia var i genomsnitt 16 år när jag träffade dem första gången. Vi följde dem sedan genom gymnasietiden tills de fyllt 19 år. Därefter har vi haft tre återträffar. Sista gången när de i genomsnitt var 32 år.
– Vår senaste studie visar att de flesta är fria från ätstörningar, men de har svårt att koppla av i samband med mat och vikt och en fjärdedel av dem kan inte arbeta på grund av ätstörningar eller andra psykiska besvär.

Sämst har det gått för dem som blev sjuka innan tonåren eller som har problem med tvång och att skaffa vänner, riskfaktorer för att drabbas av tonårsanorexia.
– De som blev sjuka i anorexia redan i 10-12 årsåldern eller som barn hade en tvångsmässig personlighet, eller i en del fall till och med autistiska drag. För dem har det gått sämre, säger Maria Råstam.

De flesta i gruppen har inte vårdats inneliggande för sin anorexia och 25 procent har aldrig sökt vård över huvud taget. De har i tonåren ”bara” haft kontakt med skolsköterskan.
– Det kan förklara att gruppen är intakt och inte har drabbats av något dödsfall.

I den senaste studien har de som ingått i den grupp som forskarna följt sedan de insjuknade i tonårsanorexia och även den friska kontrollgruppen, fått genomgå en neuropsykiatrisk och neuropsykologisk undersökning. Intervjuer har gjorts om bland annat ätstörningar, kroppslig hälsa, psykiatriska sjukdomar, personlighet och familj. Man har också tittat på vilka som skaffat barn.
Av 48 kvinnor hade 27 fött barn vid den senaste ”kontrollen”, då kvinnorna i genomsnitt var 32 år. 31 i den friska gruppen hade blivit föräldrar.
Av de 27 som fått barn hade tre lidit av ätstörningar under graviditeten. Barnen i ”anorexiagruppen” vägde signifikant lägre vid födseln jämfört med de barn som fötts i kontrollgruppen. Sex kvinnor hade fortsatta ätstörningar vid 32 års ålder. Ingen av dem hade skaffat barn.
– Då det här är den enda studien som under mycket lång tid följt upp en populationsbaserad grupp som får bedömas som representativ för tonårsanorexia, tillsammans med en välmatchad kontrollgrupp som följts på samma sätt, kan den ge oss värdefull kunskap, säger Maria Råstam.


– En viktig slutsats är att det finns en liten men viktig undergrupp på en av sju som också har autismspektrumstörning eftersom det har betydelse för behandling av ätstörningen. För dessa personer behöver behandlingen modifieras med mer pedagogiska inslag och social träning.

Text: Olle Dahlbäck

Kontaktuppgifter: Professor Maria Råstam, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet: 046-174401 eller e-post: maria.rastam@med.lu.se