Du måste göra något åt Yvonne! - en chefs vardag

Av Annica Söderberg, VD på Mgruppen:

På ett av mina första chefsjobb så kommer Krister, en medarbetare, förbi. Han frågar om jag har tid. ”Självklart”, svarar jag. ”Jo”, säger Krister. ”Du måste göra något åt Yvonne. Hela enheten tycker att hon förpestar gruppen. Vi får tassa omkring och anpassa oss efter hennes humör hela tiden. Hon kan vara jätteglad eller riktigt sur och förbannad. Vi kan inte göra ett bra jobb på grund av henne. Hon är en arbetsmiljöfara, helt enkelt!”

Visst hade jag hört på omvägar att Yvonne var ”besvärlig” och det var faktiskt så att flera medarbetare hade kontaktat mig för att be mig ge henne en tillsägning. Och det var väl dags nu. Kanske skulle jag ta med något stöd? Vem? Min chef kanske? Jo, det skulle vara tryggt och fyra öron hör mer än två.

Sagt och gjort. Jag kallade Yvonne till ett möte där min chef också var med. Jag konfronterade henne med det jag fått höra och sa att det inte var acceptabelt med en sådan attityd på vår arbetsplats. Skulle jag få höra fler klagomål från kollegor skulle hon få en skriftlig erinran! Punkt.

Yvonne blev helt paff. Ingen hade sagt något direkt till henne. Jag såg att hon inte hade långt till gråten när hon lämnade rummet och jag kände mig inte speciellt väl till mods. Förvisso hade jag ju visat tydligt att hennes beteende inte var acceptabelt och att hennes kollegor påverkades starkt. Men det kändes inte bra...

Efter någon timme kom Krister in i mitt rum. Yvonne hade kommit tillbaka till enheten och gråtit. Hon hade berättat om vårt samtal, frågat kollegerna om hon verkligen var så omöjlig? ”Det var ju inte riktigt så jag menade” säger Krister. ”Så farligt var det nog inte. Och det tycker vi nog alla.” Han berättade också att han hade gått och köpt blommor till henne som tröst. Sedan lämnade han rummet.

Jag blev helt perplex. Här hade jag agerat enligt gruppens önskan tagit det där jobbiga samtalet med Yvonne. Sen stod hennes kolleger inte upp för det som de hade förmedlat till mig.

Lärdom: Agera inte utifrån hörsägen. Jag borde ha bollat tillbaka frågan till Krister och bett honom prata direkt med Yvonne, utifrån sina egna behov och situation. Berätta för henne om hur hennes beteende påverkar honom, lyfta konkreta exempel och prata utifrån egna upplevelser – inte att det finns fler som tycker så; de får själva stå för sin återkoppling. Sedan borde han berättat om hur han önskar att det skulle vara.

Och det där med att ta med min chef. Ja, det var nog lite fegt. Eller rättare sagt mycket fegt. Bara genom att vara chef så hade jag ett stort övertag. Att vara två chefer blev verkligen en David och Goliat-situation. Två maktpersoner mot en medarbetare. Det skäms jag fortfarande för idag.

Att använda jag-budskap är enkelt och oerhört kraftfullt. Att utgå från vad jag tycker, vad jag upplever, vad jag ser och hur det påverkar mig. Att byta bilder och förstå den andres situation. Tänk så mycket bättre världen skulle vara om alla praktiserade det. Och så mycket effektivare våra företag skulle bli.