Råd om Psykologisk första hjälpen
Mot bakgrund av attentatet i Stockholm lämnar POSOM följande råd till hur man med psykologisk första hjälpen, som medmänniska, anhörig, vän eller medarbetare kan stödja drabbade som uppvisar tecken på en krisreaktion. Psykologisk första hjälpen riktar sig till personer som hamnat i en akut krisreaktion (chock fas). Chockfasens pågår vanligen i 1 till 3 dygn.
Syfte med Psykologisk första hjälpen
• Etablera mänsklig kontakt på ett inkännande och icke påträngande sätt.
• Förstärka omedelbar säkerhet och förmedla fysisk och emotionell trygghet.
• Lugna och sansa drabbade som är emotionellt överväldigade och utom sig.
• Hjälpa drabbade att artikulera omedelbara problem och behov samt inhämta ytterligare nödvändig information.
• Erbjuda praktiskt stöd och information för att hjälpa drabbade att ta itu med sina problem och behov.
• Koppla samman drabbade så snart som möjligt med nätverk för socialt stöd, inkluderat familjemedlemmar, vänner, grannar och samhällets hjälpinstanser.
• Stödja positiva bemästringsstrategier, uttrycka erkänsla för och ge understöd till drabbades starka sidor och bemästringsansträngningar; uppmuntra vuxna, tonåringar barn och familjer att ta aktiv del i sin återhämtning.
• Förmedla information som kan hjälpa drabbade att bemästra traumats psykologiska påverkan.
• Förstärka kontinuiteten i krisstödet genom att klargöra hur länge förmedlaren av Psykologisk första hjälp kan vara tillgänglig samt, när så är möjligt, koppla ihop den drabbade med krisstödsinstanser, hälso- och sjukvårdsinrättningar, psykiatriska mottagningar, kommunala stödinstanser eller andra organisationer.
Riktlinjer för förmedling av Psykologisk första hjälp
• Börja med vänlig observation, träng dig inte på. Om ni inte har en relation sedan tidigare presentera dig själv och att du önskar hjälpa till. Ställ sedan enkla, respektfulla frågor för att komma fram till hur du kan var behjälplig.
• Ett bra sätt att ta kontakt kan vara genom att förmedla nödvändig praktisk assistans, till exempel med vatten, mat eller filtar.
• Initiera kontakten först efter det att du har observerat situationen, personen eller familjen och efter att ha kommit fram till att din kontakt sannolikt varken blir påträngande eller avbrytande.
• Var beredd på att bli endera avvisad eller överbelastad av drabbade individer.
• Tala lugnt. Var tålmodig, tillgänglig och mottaglig.
• Tala långsamt och använd enkla, konkreta termer; använd inte förkortningar eller jargong.
• Om drabbade vill tala, var beredd att lyssna. När du lyssnar, fokusera på vad de vill framföra och hur du kan hjälpa.
• Ge erkänsla för de saker som individen redan har gjort för att förbättra sin situation.
• Anpassa din information och dina klargöranden för att möta individens behov efter hand.
• Förmedla korrekt och åldersanpassad information och korrigera oriktiga antaganden.
• Om du kommunicerar via tolk, titta på den du talar med och inte på tolken.
• Kom ihåg att Psykologisk första hjälp är till för att minska nödställdhet, att hjälpa till med det nödvändigaste och främja anpassningsförmågan, inte för att locka fram detaljer om traumatiska erfarenheter eller förluster.
Undvik följande
• Gör inga antaganden om drabbades upplevelser eller vad de varit med om.
• Utgå inte från att alla som varit exponerade för en allvarlig händelse kommer att bli traumatiserade.
• Sjukförklara inte. De flesta reaktioner är förståeliga och förväntade med hänsyn till vad individer som varit utsatta för allvarliga händelser kan ha upplevt. Benämn inte reaktioner för ”symtom” och tala inte i termer av ”diagnos”, ”tillstånd”, ”sjuklighet” eller ”störningar.”
• Bemöt inte drabbade med beskyddande nedlåtenhet och fokusera inte heller på deras hjälplöshet, svaghet, misstag eller oförmåga. Vänd istället fokus mot vad individen har gjort bra eller om denne har bidragit till att hjälpa andra, under eller efter händelsen.
• Utgå inte från att alla drabbade vill eller behöver tala med dig. Ofta kan man enbart genom att vara fysiskt närvarande, stödjande och lugn, hjälpa människor att känna sig tryggare och att hantera situationen bättre.
• Genomför inte någon ”debriefing” genom att fråga om detaljer kring vad som hände.
• Spekulera inte och förmedla inte vilseledande eller grundlös information. Om du inte har kunskap om något som du blir frågad om, svara att du inte vet och gör istället ditt bästa föra att ta reda på fakta.
Barn och tonåringar
• Sätt dig eller huka dig så att du kommer i barnets ögonhöjd.
• Hjälp barnen att sätta ord på sina känslor, sina bekymmer och sina frågor; förmedla enkla benämningar på vanliga känslomässiga reaktioner, till exempel arg, ledsen, rädd eller orolig. Öka inte på deras farhågor genom att använda ord som ”förskräckt” eller ”skräckslagen”.
• Lyssna inkännande och kontrollera genom frågor till barnet att du har förstått rätt.
• Var medveten om att barn kan regrediera i sitt beteende och val av ord
• Anpassa ditt språk till barnets utvecklingsnivå. Typiskt för yngre barn är att de har mycket mindre förståelse för abstrakta begrepp som till exempel ”död” och metaforer (omskrivningar) jämfört med vuxna. Använd ett direkt och enkelt språk så mycket som möjligt.
• Tala med tonåringar som ”vuxen till vuxen” så att du förmedlar att du respekterar deras känslor, bekymmer och frågor.
• Försök att stödja föräldrar/vårdnadshavare att förhålla sig på liknande sätt för att hjälpa dem att i sin tur stödja sina barn.
Äldre personer
• Äldre personer har både styrkor och svagheter. Många äldre har lärt sig effektiva bemästringsstrategier genom livet för att hantera svårigheter.
• Tala tydligt till dem som har hörselnedsättningar.
• Dra inte förhastade slutsatser om äldre bara baserat på ålder eller beteende, till exempel att en för tillfället något förvirrad person hela tiden har nedsatt med minne, förstånd eller bedömningsförmåga. Orsakerna till en plötslig förvirring kan vara själva den svåra händelsen, på grund av att omgivningen är ändrad, nedsatt syn eller hörsel, bristande födointag eller vätskebrist, sömnbrist, andra hälsoproblem, biverkan av medicin, social isolering eller känslor av hjälplöshet eller sårbarhet.
• Äldre med psykiska problem kan bli mer upprörd eller förvirrad i okända miljöer. Om du kommer i kontakt med en sådan individ försök att se till att denne får adekvat omhändertagande.
Drabbade med funktionshinder
• Försök vid behov att förmedla stöd i ett lugnt och tryggt område/lokal där ljudnivån är lägre och andra stimuli förekommer i begränsad omfattning.
• Tala direkt med individen och inte med eventuell vårdare om inte direkt kommunikation är svår att etablera.
• Om kommunikationen beroende på nedsatt hörsel, minne eller talförmåga är nedsatt tala enkelt och långsamt.
• Lita på den individ som hävdar att denne har ett handikapp även om det inte är uppenbart eller känt av dig.
• Om du är osäker på hur du kan hjälpa till, fråga ”Vad kan jag göra för att vara till hjälp”? och lita på vad individen säger till dig.
• Om möjligt, tillåt individen att klara sig själv.
• Erbjud din arm som stöd till en blind eller någon med nedsatt syn för att göra det möjligt för denne att förflytta sig i okänd miljö.
• Vid behov se till att individer som önskar det får skriftlig information.
• Se till att individer som behöver det har tillgång till nödvändig medicin, sjukvårdsutrustning och annan utrustning såsom syrgas, andningsutrustning eller rullstol.
Källa: www.posom.se