Hej,
Vi på Stockholms Stadsmission lanserar en bok som heter ”Jag finns! Röster från Klaragården – en antologi”. Boken innehåller utvalda texter från en skrivargrupp med kvinnor på Stockholms Stadsmissions verksamhet Klaragården. Vi skulle uppskatta om du vill läsa den här boken. Du kommer att gripas av djupet, humorn och kvinnornas bakgrund som lyser igenom texterna.
Idén till boken kom under våren 2010 då en gammal tanke fick liv på nytt hos Jan Henrik Swahn som leder skrivargruppen. Han menar att texterna som de har skrivit under den här tiden förtjänar att bli lästa av fler och vittna om vilken kraft som kan finnas där vi minst av allt anar.
Texterna som du kan läsa i boken drar åt många olika håll. Dels för att kvinnorna är så olika som bara människor kan vara. Dels för att deras behov kanske inte alltid speglar de gemensamma erfarenheter de har i botten. I boken finns humor, idyll, fantasi, längtan och sorg.
I samband med Internationella kvinnodagen den 8 mars lanseras ”Jag finns! Röster från Klaragården – en antologi” på Klaragården i Stockholm. Det är öppet hus med vernissage från kl 11.00 till 15.00 och du är varmt välkommen. Pressträff med presentation av boken sker kl 11.00.
Nedan kan du läsa några utdrag av kvinnornas texter. Om du är intresserad av att läsa boken kan vi skicka den till dig. Vi behöver då din postadress, skicka den till sandra.axell@stadsmissionen.se.
Sidantal: 96
Redaktör: Jan Henrik Swahn
Förlag: Brasel Publishing
För mer information vänligen kontakta:
Sandra Axell
Projektledare, Stockholms Stadsmission
Tfn 070-750 26 81
Utdrag från boken
”Detta gör ont att skriva om. Min verklighet ser ut så här.”
Margareta
”Döden tittade på mig uppifrån och ner. Till slut sa han:
- Jag vet vem du är, och ärligt talat så tycker jag att du är skitjobbig, du drar ut mig mitt i natten när du tar dina överdoser och tycker livet är så jävla meningslöst.
- Jag …
Han hindrade mig från att prata genom att slå lien i gatan hårt och bestämt.
- Jag var inte klar! Det är ditt problem, du låter aldrig någon prata klart men själv ligger du och beklagar dig i din egen spya och urin…”
Josefine
”Där satt jag med bara fötter i mina sandaler på en baktrappa i sten bredvid en stor kyrka. Varför hade jag inte pengar till mat? Vad var det här? Jag kände mig ivägkörd av livet.”
Kristina
”Jag skulle vilja börja cirkusshowen med att rida in i manegen på cirkussällskapets största elefant medan applåderna ekar och dundrar. Jag stiger av elefanten och presenterar mig som cirkusens nya konferencier. Applåder igen. Jag är världens första kvinnliga konferencier ett cirkussällskap har anställt och applåderna tar aldrig slut.”
Marie
Vi hade bjudit in Sassa. Hon var min faster. Jag kunde inte säga faster utan det blev Sassa. Sassa var utbildad operationssköterska som lobotomerade patienterna på Långbro Sjukhus. På den tiden var samtliga patienter sinnessjuka. I dag finns det olika benämningar på sinnessjukdomarna som exempelvis Asperger, borderliner, schizofreni, autism, Munchausen by proxy, bipolaritet, ADHD, stalking samt många andra.
I dag vet man var vissa centra i hjärnan finns. På Sassas tid gick lobotomering till så att man gjorde ett hål i skallbenet och sedan vispade man till lite i hjärnan. Var det så att patienten fortsatte att bråka efter operationen gjorde man ett nytt hål och vispade lite till. Dessa operationer fortgick till dess att patienten upphörde att vara besvärlig.
Sassa var alldeles ensam i världen. Vi var så snälla som lät henne komma till oss på julafton. Sassa innehade stilmöbler, orientmattor och bestick i äkta silver. Sassa var ingen skräpmänniska. Hon kände sitt värde genom den goda smak hon hade. Vi barn fick mycket dyra julklappar av Sassa.”
Ulla R
”Hej mamma! God jul!”
”Hej och god jul själv. Vad gör du just nu?”
”Jag sitter på tunnelbanan och väntar på tåg.”
”Är du ensam? Finns där någon annan?”
”Jo, en alkis och jag känner mig rädd.”
”Varför skulle du vara rädd?”
”Jo tänk om han skulle slå ner mig och råna mig!”
”Vad skulle det göra?”
”Jo det skulle göra ont.”
”Vad gör det? Det går ju över.”
”Ja men, om han skulle slå ihjäl mig?”
”Ja, vad skulle det göra? Du ska ju ändå dö nån gång.”
Kristina