Djungelpiloten Elin Larsson om sina äventyr
Elin Larsson från Stockholm ville upptäcka världen och längtade efter äventyr. När hon fick jobb som djungelpilot i Indonesien byttes hennes inrutade stadsliv mot en vardag fylld av strapatser, utmaningar och kulturkrockar.
Som när hon hjälpte en ovan passagerare med säkerhetsbältet och fick fundera på om penisröret ska vara utanför eller innanför bältet. Hennes arbetsvillkor med världens kanske mest riskfyllda bergsflygning var extrema, men bjöd också på hisnande vackra vyer över aktiva vulkaner och tät djungel – och gav många vänner för livet.
”Vi går in för landning. Jag ser nu tydligt vad folksamlingen intill landningsbanan gör. De krigar. Lågorna från brinnande hus slickar utkanten av banan och pilarna viner. Jag funderar på om det är en så värst bra idé att landa här.”
Elin Larssons många upplevelser från sina fyra år som djungelpilot finns nu samlade i boken Mina äventyr som djungelpilot som släpps den 16 september.
Elin Larsson finns på plats på Bokmässan i Göteborg. Den 24 september kl 14.00 står hon på seminariumscenen F5 och berättar om några av sina största utmaningar som djungelpilot, om hon kan tänka sig att åka tillbaka och hur hon lever i dag.
Ur ”Mina äventyr som djungelpilot”:
”Allt såg fint ut och jag positionerade mig för att landa. Precis innan jag satte hjulen i backen, alltså när det redan var för sent att avbryta landningen, så hör jag hur min styrman säger ’Men vad är det här?’. Jag fattade inte riktigt vad han syftade på men när hjulen tog i backen såg jag att de djupa spåren fyllts igen med något. Leran sprutade, vi fick bredsladd och det drygt fyra ton tunga flygplanet kanade i mer än 100 kilometer i timmen sidledes längs med banan.”
”En av dem var en kvinna som hade ett knyte i famnen och jag förstod att hon hade problem med bältet eftersom hon samtidigt ammade. När jag stod böjd över henne och slängde en blick ner i byltet hon bar på kunde jag knappt tro mina ögon. Hon ammade inte en liten bebis utan en griskulting. Men vem var jag egentligen att bestämma om det var konstigare att amma en liten gris än att betala 47 kronor för en kaffe latte på Sankt Eriksplan?”
”Husen som omgav flygplatsen låg på bara några meters avstånd från bankanten och innan varje plan landade så sände flygtornet ut en ljudsignal som blåste av den fotbollsmatch som konstant pågick på landningsbanan och spelarna klev åt sidan för att lämna plats för flygplanen.”
”Medan de tog kort på oss sa de hela tiden: ’Wanita, wanita!’ – ’Tjejer, tjejer’. Det som var extremt uppseendeväckande var alltså att vi var två kvinnliga piloter. Att vi som bäst höll på att spänna fast ett lik i ett flygplansgolv tror jag knappt att det var någon som la märke till.”
”Jag har fortfarande inte förstått om de föredrog att ha penisröret innanför eller utanför säkerhetsbältet men jag gjorde så gott jag kunde när jag hjälpte dem att spänna fast sig. När vi landat tog de helt enkelt sina pilbågar och försvann barfota in i djungeln igen. Inga som helst konstigheter.”
För recensionsexemplar eller kontakt med författaren Malin Tenghamn på Roos & Tegnér (malin@roostegner.se, 040-674 75 53).
Taggar:
