Stramare penningpolitik, handelskrig och den turkiska valutakrisen prövar det ekonomiska förtroendet
I början av detta år var de ekonomiska förväntningarna mycket höga och tilltron till en fortsättning på den starka tillväxten i världsekonomin var stor. Sedermera har det blivit klart att det ekonomiska uppsvinget inte fortsätter helt i samma takt som i fjol. Särskilt i Europa har utvecklingen under början av året varit rätt trög.
Roten till den långsammare tillväxten finner man per se i helt typiska fenomen under en högkonjunktur. Väntan på stigande räntor, svag tillgång på kunnig arbetskraft samt andra kapacitetsbegränsningar skapar friktion i de ekonomiska hjulen. Detta har varit känt redan länge och man har tänkt att de gör tillväxten en aning långsammare. Hittills har man ändå trott att högkonjunkturen kommer att hållas relativt stark ännu i åtminstone ett par år. Tyvärr har vi under innevarande år på den internationella ekonomiska arenan fått se inträdet av nya riskfaktorer som kan få tillväxten att sjunka mera än väntat.
Värst har varit den handelspolitiska tvist som USA:s president Donald Trump har uppmuntrat till och som redan håller på att förändras till en hämndspiral som är svår att kontrollera. Handelshinder är särskilt oroande med tanke på en långsiktig produktivitetsökning men en spridning av protektionismen är också en allvarlig kortfristig konjunkturrisk. Tullarna på råvaror och mellanprodukter drabbar produktionens värdekedjor, varvid ett till synes lokalt problem mångfaldigas och bli en omfattande störningsfaktor. Osäkerheten på hur illa den handelspolitiska konflikten blir skjuter tydligen redan upp firmornas investeringsbeslut. Till exempel har de nya beställningarna till den finska och tyska industrin visat tecken på att minska efter våren.
Också brexitförhandlingarna, som är svåra att förutspå, skapar osäkerhet, liksom valutakrisen i Turkiet. Den turkiska lirans störtdykning är nästan ett skolboksexempel på hur snabbt ett land som är beroende av utländsk finansiering kan råka i svåra problem om dess ekonomiska och monetära politik förlorar sin trovärdighet. Fastän läget i Turkiet till stor del kan anses vara självförvållad huvudvärk är den inte heller sett ur den internationella ekonomins synvinkel helt obetydlig. ”Smittoeffekterna” på de andra tillväxtekonomiernas valutor har tillsvidare varit relativt måttliga men de stramare internationella finanserna, handelskriget och den långsammare tillväxten i Kina ökar sårbarheten på tillväxtmarknaderna. Via banksystemet når effekterna också Europa.
De ovan uppräknade osäkerhetsfaktorerna vänder ännu inte oundvikligen den världspoliska riktningen och det är helt möjligt att uppsvinget kan fortsätta. Enligt en ganska allmän åsikt börjar konjunkturnedgången i världsekonomin under USA:s ledning kanske först kring år 2020. Problemet med detta 2020-scenario är ändå att de som tror på det sannolikt börjar förbereda sig för en konjunkturnedgång redan betydligt tidigare. Om de är tillräckligt många kan det minskande investerings- och konsumtionsmodet får nedgången att börja fortare. Därför är det nu alldeles extra intressant att följa de ekonomiska förtroendeindikatorerna.
