Svalnar konjunkturen i eurozonen?

Förväntningarna på detta år kan visa sig vara för stora

I den europeiska ekonomin gick man in i år 2018 med stora förväntningar. Under den senare hälften av förra året ändrade EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, samt de internationella ekonomiska organisationerna såsom IMF och OECD sin syn på den ekonomiska utvecklingen i eurozonen i en positivare riktning. Under början av detta år har ändå de makroekonomiska nyckeltalen systematiskt legat under förväntningarna. Mest konkret syns det här i Citigroups s.k. överraskningsindex, som de senaste månaderna formligen har störtdykt i fråga om eurozonen.

Tre slutsatser:

1. Tillväxttoppen har passerats men ännu lönar det sig inte att spekulera i en ny recession. Bara det att de faktiska ekonomiska siffrorna är sämre än väntat betyder inte att ekonomin skulle gå dåligt eller att den dramatiskt skulle vara på väg att försvagas. Utöver överraskningsindexet har ändå flera centrala indikatorer som beskriver den ekonomiska aktiviteten – såsom EU-kommissionens Economic Sentiment Index, industrins inköpschefsindex (PMI) och OECD:s konjunkturindikator för eurozonen – svängt neråt de senaste månaderna.
   
   Orsakerna till de svagare tillväxtutsikterna torde vara euroekonomiernas interna begränsningar samt den starkare eurons inverkan på exporten. Man bör minnas att den tillväxttakt på över 2,5 procent som vi haft den senaste tiden är betydligt högre än eurozonens långvariga tillväxtpotential (max 1,5 %). Nu ser tillväxttoppen ut att ha passerats och tillväxten mattas av snabbare än väntat och går mot en trend som motsvarar tillväxtpotentialen.
   


2. I Finland är tillväxten allt mera beroende av hemmamarknaden – tillväxtprognoserna höjs knappast längre. Att tillväxten mattas av i eurozonen betyder att den draghjälp Finlands ekonomi fått av exportmarknaden inte är så stark som man antagit. Tyngdpunkten i tillväxten flyttas allt tydligare till hemmamarknaden. Den finska ekonomin har ännu en tid förmåga att växa snabbare än den långsiktiga tillväxtpotentialen (ca 1,0–1,5 %) men gränsen kan komma emot snabbare än väntat. Under det senaste året har de ekonomiska siarna tendensmässigt kunnat höja sina tillväxtprognoser för Finland – den här trenden ser nu ut att vända.


3. ECP har under de här omständigheterna mycket svårt att strama åt penningpolitiken – de ultralåga räntorna kan kvarstå klart längre än väntat. Möjligheten att höja räntorna är, också utan att tillväxten mattas av, så gott som obefintlig i den närmaste framtiden. Inflationen är mycket långsam och ingen vändning är i sikte. Dessutom är balanseringen av statsfinanserna samt euroländernas strukturreformer faktorer som dämpar inflationen, likaså den starkare euron. Tidigare har vi bedömt att de första räntehöjningarna skulle kunna bli aktuella tidigast under andra delen av år 2019 om konjunkturbilden hålls gynnsam. Nu har en betydande osäkerhet uppstått i konjunkturbilden och det kan hända att det i den nuvarande konjunkturuppgången inte blir några räntehöjningar överhuvudtaget.