Tsunami-katastrofen skapade ångest på vårdavdelningar. Personalens kunskaper om trauma ytterst bristfälliga

Tsunami-katastrofen i Asien i december 2004 har synliggjort en allvarlig brist på kunskap i sjukgymnasternas utbildning. Idag finns inga kurser för ökad kompetens för arbetet med krisdrabbade. Det visar en intervjustudie som gjorts av sjukgymnasten Riitta Keskinen-Rosenqvist, Centrum för folkhälsa i Stockholm och som presenteras på torsdag 27 oktober och fredag 28 oktober på SjukgymnastDagarna på Stockholmsmässan i Älvsjö.

Akutsjukvården i Stockholm tog emot de som drabbats av flodvågskatastrofen och var kroppsligen skadade vid ankomsten till Arlanda. Nio av de tio sjukgymnaster som på sina arbeten på Karolinska och Huddinge hade behandlingskontakt med de skadade har nu intervjuats av Riitta Keskinen-Rosenqvist, Centrum för folkhälsa i Stockholm. - Det övergripande viktigaste budskapet som jag då fick fram var att det fanns ingen beredskap hos den somatiska vården för psykiska påfrestningar i samband med katastrofer. De fysiska skadorna var inte värre än de som vi möter till vardags: benbrott, brännskador, etc. Men ingen inom den somatiska vården verkade veta hur man skulle bemöta dessa människor som befunnit sig i detta inferno. Sjukgymnaster inom akutsjukvården möter återkommande patienter som är i kris eller har upplevt personliga förluster. Men efter Tsunamin berättar en sjukgymnast hur hela avdelningen greps av ångest, trots att man var maximalt förberedd. Det verkade inte finnas några handlingsstrategier för vårdpersonalen, betonar Riitta Keskinen-Rosenqvist. - När jag träffar någon som varit med om en bilolycka så frågar man ju ”Vad har du råkat ut för?” Men här kändes det fel. Vad skulle man göra om patienten reagerade starkt? - De som tog del av patienternas berättelser saknade organiserat stöd och psykologisk avlastning. I stället sökte man stöd hos kollegorna eller den övriga personalen. Det kollegiala stödet är oerhört viktigt men räcker inte till om situationen blir riktigt komplicerad. Sedan 90-talet har Riitta Keskinen-Rosenqvist föreläst om psykiskt trauma för sjukgymnaster. Det är viktigt för sjukgymnasterna att finna sin roll i detta, framhåller hon. - Vi är inga kristerapeuter. Men det är viktigt att veta hur människor fungerar fysiologiskt och psykologiskt i kris för att kunna förstå reaktionerna och för att kunna ge korrekt hjälp och stöd. Kritiska händelser som upplevelse av en naturkatastrof kan utlösa traumatisk stress. Det handlar om psykologiska och fysiologiska reaktioner som samverkar och ställer särskilda krav på hjälpinsatser. För de drabbade är upplevelsen av förlorad kontroll över den egna kroppen central. - Trots de omfattande kunskaper om traumatisk stress och dess påverkan på kroppen finns det praktiskt taget ingen kunskap om hur människor med kroppsliga uttryck för kris, psykiskt trauma, sorg och andra akuta psykiska belastningar bemöts och behandlas inom sjukvården i Sverige idag. Efter Tsunami-katastrofen borde kunskap om traumats fysiologiska och psykologiska reaktioner hjälpa sjukgymnasten att finna en roll i arbetet med människor i kris. Det behövs en del nytänkande när det gäller begreppen ”behandling” kontra ”stöd och hjälp”, framhäver Riitta Keskinen-Rosenqvist. I direkt anslutning till den akuta krisen behöver den drabbade kanske ingen behandling men däremot hjälp att förstå att kroppen är förändrad och beter sig klumpigt och att man har exempelvis hjärtklappning, svettningar, balansproblem och känner ångest. - Att träffa en kroppskunnig person som en sjukgymnast som kan ge tips hur man ska hantera allt detta kan hjälpa människor så att de inte blir sjuka på längre sikt. Kanske kan man även påverka sömn- och koncentrationssvårigheter om man lyckas hjälpa personen med ökad känsla av kontroll över den egna kroppen, hoppas Riitta Keskinen-Rosenqvist.