Karabuda bloggar: ”Vi valde Epidemic Sound för den grymma musikens skull”
Det är en mening jag aldrig hört. Däremot hör jag omdömen som ”tvångströja för tv-producenter”, ”vill du möta en större publik får du ge upp din låt” och ”kvaliteten blir lidande”.
Jag vill och kan inte uttala mig om kvaliteten på den musik Epidemic Sound har i sin repertoar. Men jag vet att företagets affärsidé knappast gynnar kreativ kvalitet vare sig hos upphovsmännen eller hos de tv-producenter som av sin uppdragsgivare hänvisas att endast använda musik från Epidemic Sound.
De siffror som Musiksverige nyligen offentliggjort visar att den svenska musikbranschens tillväxt under 2011 var högre än landets totala tillväxt och att en dryg fjärdedel av intäkterna härrörde sig från upphovsrättsliga intäkter. Det är tydligt att musik används mer än någonsin av aktörer i olika sammanhang – eftersom de ser musikens värde för sina egna affärer. Det är då inte mer än rimligt att den som gör musiken får sin del av kakan.
Svenskar dominerar Billboards lista över de mest framgångsrika låtskrivarna. Tio Grammy-nomineringar. ASCAP Best Songwriter of the Year. Max Martin, Shellback, Carl Falk. Namn med cred. Det är detta som är det svenska musikundrets förklaring – kvalitet. Det är kvalitet och mångfald som satt oss på kartan. Och det är genom kvalitet och mångfald vi skapar konkurrenskraft, nationellt, i EU och globalt.
Detta tog handelsstatssekreterare Gunnar Oom fasta på när han i samband med Digital agenda för musiken nyligen talade inför en näringslivspublik på Svenska residenset i Bryssel. Det var också detta som deltagarna i Creators Conference, företrädare för EU-kommissionen och parlamentet, FN, digitala tjänster och musikskapare, i förra veckan tog fasta på. Och de konstaterade att en nyckel till en hållbar väg framåt är en starkare upphovsrätt – för den enskilde upphovsmannen.
Epidemic Sounds företrädare menar att upphovsrättsliga system inte hör till tiden. Samtidigt är det just på upphovsrätt hela deras verksamhet vilar – andras rättigheter. För den som säljer sin musik till Epidemic Sound får inte bara mycket liten ersättning, utan tvingas dessutom avsäga sig alla rättigheter till den.
Det innebär att du endast får den engångsersättning på runt 600 kr som Epidemic erbjuder, men också att du aldrig får vara med och få en bit av kakan igen – oavsett hur många gånger Epidemic Sound säljer din musik. Alla ytterligare inkomster tillfaller Epidemic Sound eftersom Epidemic Sound tagit över alla dina rättigheter.
Det är förstås upp till var och en att avgöra om 600 kr för ett verk som köparen kan göra pengar på hur många gånger som helst är en bra eller dålig affär. Jag skulle själv aldrig gå med på det. Vad värre är så har du, om du säljer din musik till Epidemic Sound, också förlorat den ideella upphovsrätten till den. Det innebär att Epidemic Sound inte bara kan sälja vidare din musik utan att du får betalt för det, utan också att de kan göra vad de vill med den.
Som att lämna den vidare till andra musikskapare som (för en lika låg ersättning?) uppdras att göra om din melodislinga till en låt. Kanske sätta text till den. Spela in den med sång. Utan att du får ersättning. Utan att du får ens får cred för att du faktiskt är den som skrivit musiken. För som upphovsman står det "Epidemic Sound". Du har ju förlorat dina rättigheter.
Det gör mig ledsen att se när kommersiella bolag utnyttjar musikskapare på detta sätt. I Europa har vi musikskapare samlat oss inom ECSA och anmält stora mediehus till EU-kommissionen för ful- och tvångsavtal. I Sverige är vi samlade i SKAP och i Stim, just för att ensam inte alltid är stark. Genom en väl fungerande kollektiv licensiering behöver inte en enskild upphovsman löpa risken att som svagare part teckna oskäliga avtal. Samtidigt som kollektiv licensiering erbjuder hela den mångfald som musikskaparkollektivet gemensamt kan erbjuda. Stim är ju som bekant inte bara en leverantör, utan 70 000.
Men det som bekymrar mig mest är beställarnas roll i detta. SVT, som använder Epidemic Sound som leverantör, har ett public serviceuppdrag att ta hänsyn till. Kommittédirektivet pekar på vikten av att public service inte hemfaller åt samma metoder som kommersiella kanaler, där vinst är huvudsyftet. Public service har ett bredare uppdrag.
Rebecca Barzegar, jurist på SVT, ser inte att Epidemic Sound ”som fenomen skulle underminera upphovsrätten” i en artikel i nyhetsbrevet Musikindustrin igår. På vilket sätt menar Barzegar att upphovsrätten ”inte skulle undermineras” av verksamheter som har som affärsidé att upphovsmannen avsäger sig alla rättigheter till sin musik – för all framtid?
Att kommersiella bolag uppbackade av riskkapitalister ger sig in i den här typen av affärer är inte konstigt. Men public service?
SVT:s hållning är både moraliskt märklig och möjligen helt stick i stäv med public service-uppdraget. Mångfald uppnås inte genom att styra upphandling till en leverantör. Mångfald uppnås genom valfrihet, något som producenter och regissörer de senaste dagarna högröstat påpekat i media och sociala medier. Man vill inte delta i den nedåtgående spiral kortsiktigt vinsttänkande ger. Man vill bygga, inte runda av kanterna.
Vad är nästa steg? Fotografer? Eller återanvändning av amerikanska manus utan att bry sig om att inhämta tillstånd..?
[SKAP:s ordförande Alfons Karabuda bloggar regelbundet på sin personliga blogg Content is King. Här på bloggen på MyNewsdesk återpubliceras ett urval av hans texter.]
Taggar:
