Redo att möta världen efter fyra år i eget hus med egen personal
Måns har vårdats i enskildhet, på en egen avdelning och med egen personal, i fyra år. Han har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och han har anlagt bränder men med hjälp av personalen har omgivningen blivit lättare att tolka. Nu väntar livet utanför Öxnevalla behandlingshem.
Måns är 21 år, bestämd och påstridig och snart på väg att lämna flera år av ovanlig trygghet för ett liv mer på egen hand. Vi träffar honom på Öxnevalla behandlingshem, ett av SiS särskilda ungdomshem. Det ligger några mil öster om Varberg och tar emot pojkar som har problem med missbruk och kriminellt beteende.
Bor med sin egen personal ungefär som en familj Behandlingsavdelningen Västergården riktar särskilt in sig på unga med psykiska problem. Men det är inte där vi hittar Måns. Det är på Norrgården, ett litet gult hus med vita knutar där han bor med sin personal. Här har de levt tillsammans i nästan fyra år. Måns hela tiden, behandlarna en och en. Ungefär som en familj, där varje person har en speciell plats och en speciell relation, tycker Kai Heitikko som är Måns kontaktperson.
Efter ett jobbigt år flyttade Måns till Norrgården, och Kai Heitikko följde med som teamledare. Han har arbetat målmedvetet med att göra behandlarna till ett sammansvetsat gäng. Kurser och temadagar har ökat kunskaperna om Måns speciella problem.
Många tidigare placeringar hade misslyckats Måns har en störning inom autismspektrat som tidigare varit diagnostiserad som Aspergers syndrom. När han kom till Öxnevalla var han ganska väl utredd, men placerades på den vanliga avdelningen eftersom han hörde till målgruppen. Han hade ett asocialt beteende, hade eldat och varit stökig.
Bakom sig hade Måns en lång historia av ganska misslyckade placeringar på olika institutioner, bland annat på hem för unga med autismstörning, där det inte heller fungerat.
Förstod inte det sociala samspelet Efter ett år stod det klart att Måns inte mådde bra på Västergården. Han förstod inte det sociala samspelet och fick en utsatt position. Norrgården och den långa och trygga placeringen med egen personal blev räddningen.
För nu ser livet annorlunda ut. I år tar Måns studenten efter fyra år på hotell- och restaurangprogrammet på särgymnasiet i Borås, som Öxnevalla har ett etablerat samarbete med. Senare i sommar flyttar han hem till egen lägenhet och sysselsättning. Hur den ska se ut är ännu inte helt bestämt, men allt ska ha fallit på plats före flytten. Klart är i alla fall att Måns har rätt till insatser enligt LSS och att han även får en tids eftervård i Öxnevallas regi.
Har fått skräddarsydd hjälp att förstå sin omvärld Måns ska ha ett bra liv utifrån sina egna förutsättningar. Han har inte blivit botad från sitt handikapp, men han har fått skräddarsydd hjälp att bättre tolka och förstå hur människor och sammanhang fungerar i en för honom ganska förvirrande värld.
Kai Heitikko tar liknelsen med spegeln och sprejflaskan. Sprutar man vatten på spegeln bildas massor av små droppar. Om dropparna är ”vanliga” barns tankar så flyter de så småningom ihop, men i Måns fall bildas inga kopplingar mellan dropparna och blir inte till en pöl.
– Någonting som fungerar i dag kan vara totalt omöjligt i morgon. Det som går bra på ICA går inte alls på Konsum, allt måste läras in via erfarenheter. Ska han gå till försäkringskassan måste vi först gå dit tillsammans så att han ser hur där ser ut och var allting finns. Då fungerar det här, men inte i hans hemstad, berättar Kai Heitikko.
Samma personal under lång tid ger resultat Måns tolkar det mesta på ett sätt som ofta går stick i stäv med andras tolkningar, och därför gäller det att leda hans tankar och styra hans referensramar dit man vill. Att behandlarna jobbar en och en i långa pass är viktigt för kontinuiteten och ger dem möjlighet att vara nära under lång tid. Det gör dessutom att de hinner försäkra sig om att Måns verkligen förstått saker som hänt och som man talat om.
Måns självkännedom och förmåga till problemlösning har tagit stora steg framåt.
– Den stora skillnaden mellan en vanlig behandlingsavdelning och hur vi arbetar är att vi kan gå mycket djupare, ibland ner på jättesmå detaljer, vilket man inte har möjlighet till på en avdelning där det finns ytterligare fem killar som stör. Här får man ta det i sin egen takt.
Älskar att bygga med lego Måns tar oss på en rundvandring i sitt gula hus och vi går ner till hobbyrummet i källaren. Där står en ömt vårdad byggsats på ett bord. – Fast jag är så gammal älskar jag att bygga lego. Den här har jag byggt hur många gånger som helst och nu klarar jag den utan ritning. Det är jätteroligt.
På en lista i köket har Måns fått skriva allt som behövs i en egen lägenhet. Förstaplatsen har datorn lagt beslag på, och på frågan vad han skulle vilja jobba som, blir svaret ”datageni”. – Där är vår största oro när Måns flyttar. Att han fastnar i ett asocialt beteende och sitter framför datorn om ingen motiverar honom till en mer aktiv fritid, säger Kai Hietikko.
Social träning har gjort Måns frimodig Så hjälper han till att duka fram middagen, och Måns kommer och slår sig ner. Ett kärleksfullt käbbel inleds nästan genast. Allt går att dividera om. Alla som träffar Måns tycker att han utvecklats mycket under åren. Förr tittade han aldrig människor han mötte i ögonen, utan såg ner i backen. Nu är han frimodigare och tar själv initiativ till samtal.
Kai Heitikko vet vilket jobb som ligger bakom förändringen.
– Tänk så många timmar vi har stirrat varandra i ögonen, och tänk så många gånger vi har tränat på att ta i hand. De småsakerna gör att Måns växer som person.
Reportage ur SiStone nr 2 2007. Måns heter egentligen något annat.