Rädda liv - men sen då?
Rehabilitering för att kunna återgå till arbetslivet har blivit ett mantra i den politiska debatten, men STROKE-Riksförbundets nya medlemsundersökning och Riks-Strokes* 1-års uppföljning visar att den yrkesinriktade rehabiliteringen är ett fiasko. Övervägande delen av dem som får stroke i yrkesverksam ålder har inte fått någon yrkesinriktad rehabilitering. Jämlik vård är ett annat mantra men undersökningarna visar både på köns- och regionala skillnader.
När det gäller den yrkesinriktade rehabiliteringen är siffrorna ännu dystrare. Av de som hade behov av yrkesinriktad rehabilitering säger två tredjedelar, enligt bägge undersökningarna, att deras behov inte alls är tillgodosedda. I Riks-Strokes undersökning uppger kvinnor i högre grad än män att de inte har fått någon yrkesinriktad rehabilitering. Störst andel kvinnor som säger att det inte har fått någon yrkesinriktad rehabilitering finns i regionerna Uppsala och Örebro, medan största andelen missnöjda män finns i Norra regionen. I STROKE-Riksförbundets medlemsundersökning kunde man med egna ord kommentera rehabilitering, så här skrev en 55 årig man som fick stroke 2006: ”Har ej fått någon automatisk uppföljning med rehabilitering eller specialistläkare. Man räddar ett liv, till vilket liv? För att återkomma efter en stroke behövs stimulering och träning. Men när man blir utskriven glöms man bort”. Att så många är missnöjda med rehabiliteringen måste ses som ett stort misslyckande. Tyvärr är en strokeskada ingen ”quick fix” utan många behöver rehabilitering under lång tid och därefter återkommande rehabilitering för att upprätthålla förmågorna. Därför ska behovet styra omfattningen och utformningen av rehabiliteringen och inte generaliserande politiska beslut om hur lång tid en rehabilitering får ta. Personer som får stroke måste garanteras uppföljning och en individuell plan för rehabilitering - alltså först tillbaka till livet sedan om möjligt till yrkeslivet.