Fria, fälla eller vårda – hur ska rättssamhället förhålla sig till psykisk störning?

I mitten av 1960-talet ströks begreppet tillräknelighet ur den svenska straffrätten för att ersättas av allvarlig psykisk störning. Den som begår brott under inflytande av en sådan störning döms vanligtvis till vård istället för till fängelse. Nu höjs röster för en återgång till den tidigare modellen. Författarna till boken Tillräknelighet varnar för att det kan vara ett förhastat beslut.

Den existerande svenska modellen har fått mycket kritik. Somliga betonar det orättfärdiga i att hålla svårt psykiskt störda personer straffrättsligt ansvariga. Andra riktar in sig på hur svårtolkat begreppet allvarlig psykisk störning är, vilket gör det besvärligt att använda rättsligt. Gemensamt för flera kritiker är att de tycker att en tillräknelighetsmodell vore att föredra. – Men kruxet är att begreppet tillräknelig också är mycket svårt att handskas med, säger professor Henrik Anckarsäter och fil dr Susanna Radovic som är redaktörer för Tillräknelighet. Inte nog med att innebörden av detta ord är besvärligt att fånga och precisera, menar de, hur det sedan ska tillämpas i straffrätten är inte heller någon självklarhet. – Många tycks tro att en återgång till en tillräknelighetsmodell snabbt och enkelt skulle lösa en rad problem som domstolarna brottas med idag. Vi som arbetat med den här boken är dock inte lika övertygade. Därför hoppas vi att boken ska kunna fördjupa debatten genom att tillföra nya infallsvinklar på begreppet tillräknelighet – till exempel i förhållande till våra föreställningar om individens fria vilja och moraliska ansvar – samtidigt som vi tror att boken också kan visa på många av de problem som riskerar att uppstå vid en återgång till den tidigare modellen. En mer inträngande diskussion är nödvändig anser Henrik Anckarsäter och Susanna Radovic. – Om man önskar införa en tillräknelighetsreglering i Sverige är det viktigt att den innefattar klara definitioner av vad som krävs för att en person skall vara straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. Det är det minsta vi kan kräva av lagstiftaren, avslutar de. www.studentlitteratur.se/33419