Den mjuka militären som slogs mot pirater - och blev succéförfattare

Robert Karjel är det närmaste man kommer en militär hjälte, som dessutom är på väg att slå igenom internationellt som författare. 
Robert har en minst sagt imponerande militär karriär. Han var inblandad i räddningsaktionen vid Estonia-katastrofen, han har jagat pirater utanför Somalia och byggt upp ett helikopterförband i Afghanistan. Men när Talarforum får tag på Robert har han tagit ett sabbatsår från sitt arbete i försvaret. Han är i Indien för att under en månad koncentrera sig på sin nästa roman. Hans fem tidigare böcker har både fått bra kritik och sålts i imponerande upplagor. Hans författarskap har gått så bra att Robert är på väg att bli nästa svenska internationella thrillersuccé.
För en tid sedan hörde ett produktionsbolag av sig för att göra en amerikansk TV-serie av hans senaste bok ”De redan döda”.  Och det amerikanska jätteförlaget HaperCollins betalade ett sexsiffrigt dollarbelopp för de engelskspråkiga rättigheterna till boken efter att de läst den engelska översättningen - som gjordes med Google-translate. 

Robert Karjel är uppvuxen under slutet av 60-talet och början av 70-talet i ett villaområde utanför Örebro. Hans mamma var lågstadielärare och hans pappa jobbade inom skatteförvaltningen och hade kommit till Sverige 1944 som Estnisk krigsflykting. För båda var det viktigt att man gjorde bra ifrån sig i skolan.

– Vi bodde i ett av alla villaområden som dök upp under 50, 60 och 70-talet, oerhört homogent och med identiska hus. Det var bra på alla möjliga sätt men det fanns en skarp kontrast mellan det trygga, det oerhört behagliga, det skyddade och all den dramatik som fanns på min pappas sida.
– Pappa, farmor och farfar samt alla farfars bröder och deras familjer hade haft en ordnad tillvaro i Estland som de tvingades lämna när Sovjetunionen ryckte in i Estland. Utan att kunna landets språk klev de i land på en strand i Sverige med bara de kläder de bar på kroppen. Samtidigt som alla på min farmors sida blev kvar i Estland.
– För pappa, med den bakgrunden, var det genom att göra bra ifrån sig i skolan som man skapar sitt liv. Min mamma var oerhört mycket arbetarklass, för henne gick enda vägen upp och ut genom utbildning. Det där stod över allt annat hemma, så jag gjorde mitt bästa i skolan och gick ut naturvetenskaplig linje i gymnasiet med högsta betyg.

I gymnasiet åkte Robert som utbytesstudent till Los Angeles i USA. Mötet med den amerikanska kulturen påverkade honom starkt. I Sverige hade Robert upplevt att livet var som att följa en färdig mall, från vilken det inte fanns något utrymme att avvika från. I USA var det annorlunda.

– Under min uppväxt i Örebro kunde man i princip bara leva på ett sätt. Man skulle vara duktig i skolan, så man sedan direkt efter utbildningen kunde börja jobba. Och då fanns det bara ett visst antal yrken som man välja mellan. När man sedan gjort sitt yrkesval så arbetade man med det tills man gick i pension.
– Det amerikanska samhället hade en helt annan acceptans för olika livsstilar. Där fanns inget krav på att man måste börja jobba direkt efter att man var färdig med sin utbildning och sedan stanna kvar inom samma bransch tills man fyllt 65. I USA var människorna öppna inför att livet kan ta lite olika vägar.
– Det som fick mitt liv att ta en annan vändning än om jag inte hade åkt till USA var att en av bröderna i familjen jag bodde hos var i det amerikanska flygvapnet. Jag fick väl följa med ut till en flygflottilj och blev intresserad. När jag kom hem till Sverige så skickade jag in en ansökan till flygvapnet. Jag blev antagen och började utbilda mig till Flygingenjör i flygtjänst, vilket lättast går att beskriva som en stridsflygare som gått på KTH.

I Amazonas djungler

Parallellt med flyget har Robert även haft ett stort intresse av att resa. I mitten av sin civilingenjörsutbildning bestämde han sig för att ta ett sabbatsår och åka till Sydamerika. Han hamnade till slut på en missionsstation djupt inne i Amazonas djungel, precis på gränsen mellan Brasilien, Peru och Colombia.

– Det här var på 80-taler när kokainhandeln dominerade allt som hände där. Jag bodde i en liten by som var rena vilda västern. Nästan alla kvinnor var eller hade varit prostituerade och det var väldigt våldsamt. Där snickrade, målade och höll jag på med underhåll mot mat och husrum på missionsstationen.
– Jag följde med jägare ut i djungeln. Det märkliga var att de sköt allting med hagelgevär. En del djur var ju rätt stora, bland annat en tapir som de sköt flera skott mot innan en av jägarna fick springa i fatt den och skära halsen av den med en kniv. Under de veckor vi var ute gick vi långa sträckor och sov i hängmattor uppe i träden för inte bli attackerade av något rovdjur. När man ligger där själv, för vi höll oss utspridda i olika träd under natten, och det kommer en jaguar, då känner man sig väldigt ensam och långt ifrån mamma. Under det året kan man lugnt säga att jag lärde mig väldigt mycket om livet.

Estoniakatastrofen - viljan till uppoffringar

När Robert sedan kom hem tog han civilingenjörsexamen i teknisk fysik och började sedan flyga. Han flög flygplan under några år för att sedan byta till helikopter i Marinen. Robert fick snabbt uppleva saker som satte stora prov på både honom själv och gruppen han arbetade inom. Han var en av de helikopterförare som var med under räddningsinsatsen i samband med Estonia.
Estonia var en passagerarfärja som sjönk strax före klockan ett på natten 28 september 1994. Bogvisiret i fören hade givit vika för stormen och de höga vågorna på Östersjön. Vattnet hade forsat in på bildäck och fartyget började luta kraftigt. Lutningen gjorde att livbåtar inte kunde sjösättas. Av de 989 personerna som var ombord på Estonia kunde bara 137 räddas. 852 dog. De flesta räddade vinschades upp till helikoptrar med hjälp av ytbärgare. Robert var en av helikopterpiloterna under räddningsaktionen.

– Estonia var ett tillfälle då man inte kunde avbryta och säga att ”det här blir för svårt, vi får ringa någon annan”. Det fick mig att inse hur skört både livet och samhällsstrukturerna är. För när ett fartyg med tusen människor ombord sjunker handlar det till slut om att enskilda individer gör någonting som är svårt, komplicerat och som dessutom innebär väldigt stora risker. Jag insåg att ett samhälle ytterst bygger på att individerna är villiga till uppoffringar som inte nödvändigtvis är kopplade till en belöning.
– Jag vill inte att det här ska tolkas politiskt, varken höger eller vänster. Det handlar om sådant som mod och uppoffringar. Poängen är inte att vi som var med under räddningsinsatsen var exceptionella eller gjorde någonting som ingen annan kunde ha gjort, men det är tydligt att det förekom både mod och uppoffringar där och då. Och det är vad jag menar att samhället ytterst vilar på. Vi måste alla vara villiga att göra uppoffringar och visa mod, även i vardagen.

Rädslor - bland somaliska pirater, i Afghanistan och på kontoret

Efter Estoniakatastrofen har Robert tjänstgjort på uppdrag av både FN och EU. Han har bland annat lett bekämpningen av pirater i Adenviken utanför Somalia. Inför uppdraget fick han mycket kort tid på sig att förbereda sig och sitt förband på insatsen. Organisationen var också präglad av tidigare misslyckanden inom försvarsmaktens helikopterverksamhet, där prestigeprojekt kraftfullt försenats och många kollegor omkommit i flyghaverier. 2013 var han sedan i Afghanistan för att bygga upp ett nytt förband med Black Hawk-helikoptrar för svenska försvarets räkning.

– Situationerna i Somalia och Afghanistan är ju givetvis oerhört extrema och speciella. Det vi var med om där är sånt som inte så jättemånga kommer i kontakt med. Men det finns något allmängiltigt med dessa situationer: När man är ansvarig för en verksamhet handlar det om att förhålla sig till ett förväntat resultat. Att vid en viss tidpunkt ha uppnått det som förväntades och inte bara nästan ha nått dit. Jag upplever att man brottas med den typen av frågor i alla verksamheter. Det handlar dels om att formulera vart man vill och vad det innebär att vara där. Men även vad som krävs för att komma dit. Mina erfarenheter från Somalia och Afghanistan har lärt mig hur man leder och genomför väldigt komplicerade verksamheter som dessutom är kopplade till ett stort risktagande. Både ett ekonomiskt risktagande, för en helikopterdivision är inte billig, men givetvis även ett stort mänskligt risktagande. Det vi gjorde var ju verkligen inte ofarligt.
– Av att ta risker, ibland ganska stora, har jag lärt mig om rädsla och hur man hanterar den, både som individ och som ledare av en grupp. Och i det finns något allmängiltigt. För oavsett om man är rädd för att förlora en massa pengar, sin heder eller bli skjuten i Afghanistan, så är reaktionerna likartade. Och man kan hantera rädsla på ungefär samma sätt. Om jag träffar någon när jag är ute och föreläser som har oro i sin organisation och som får höra om att jag har varit i Somalia och Afghanistan, så kan han eller hon säkert tänka att ”Ja ja det där låter ju spännande, men det gäller ju inte oss. Det är ju inte direkt så att det är någon som skjuter på oss”. Och nej, det är det ju inte, men även om de yttre omständigheterna är väldigt olika så är de mänskliga reaktionerna ungefär dom samma och man kan hantera dom på liknande sätt.

Engagera genom delaktighet - inte genom att peka med hela handen

Nidbilden av en yrkesofficer är någon som går runt på en kaserngård och skriker åt beväringar. Men den ledarstilen ger Robert inte mycket för. I sina föreläsningar lägger han istället fokus på vikten av att alla ska känna sig engagerade och delaktiga.

– Det där med att gå runt och skrika och peka med hela handen kan funka om man har två hundra människor som ska gräva en grop. Men om man har en uppgift som bara är lite mer komplicerad och som dessutom i någon mån har ett kvalitetsmått, då måste man få de människor som ska utföra arbetet att bli engagerade och känna sig delaktiga. Man måste få individerna i gruppen att kliva fram och vilja göra saker.
– Som ledare ska man ju givetvis ha viss koll på detaljverksamheten men man måste vara väldigt klar över att man främst ska koncentrera sig och ha fokus på helheten. Då kan man inte försöka vara bättre på detaljgenomförandet än de man har under sig. Visst är det ledaren som bestämmer vad som ska göras och när, men hur det ska genomföras, vilket som är bästa sätt att få till det är det andra som är bäst på. Det måste man som ledare lära sig att acceptera.
– I ledarskapsutbildningarna inom försvarsmakten och grunden i vårt synsätt är precis så. Som ledare ska man berätta vad som ska åstadkommas. Inte hur. Den som bäst kan avgöra hur uppgiften ska utföras är den som står för själva genomförandet, inte den som behöver få den gjord.

Internationell bästsäljare översatt med Google-translate

Bredvid sitt arbete i försvarsmakten har Robert haft som hobby att skriva - Thrillers. Han debuterade 1997 med den kritikerrosade "Gå över gränsen", som blev en av det årets mest sålda spänningsromaner. Efter det har han släppt fyra böcker. Den senaste ”De redan döda” har rönt stor internationell uppmärksamhet. Den amerikanska förlagsjätten HarperCollins kommer att ge ut boken i större delen av den engelskspråkiga världen och det produktionsbolag som gjorde film på Stieg Larssons millennium-trilogi har skrivit kontrakt med Robert om att göra TV-serie av boken i USA. En förutsättning var att de hade en engelsk översättning som de kunde visa de amerikanska film- och TV-bolagen. Och det behövde ske fort.

– Jag försökte verkligen att få tag i en översättare men det visade sig att de som var duktiga skulle kosta mycket pengar, var upptagna eller inte kunde med så kort varsel. Det verkade vara omöjligt att få tag i en översättare som kunde göra jobbet så snabbt och bra som det krävdes. Av en händelse berättade jag det här för en kompis som är journalist. Hon föreslog att hon och jag skulle göra översättningen tillsammans. Det fanns bara ett problem: hon kunde inte ett enda ord svenska. Och vi bara hade en månad på oss.
– Vi utvecklade en teknik som gick ut på att jag skickade ett kapitel till henne som hon körde in i Google-translate. Sedan försökte hon snygga till engelskan så mycket som möjligt innan hon skickade tillbaka texten till mig. Jag fixade då till de sista knasigheter som fanns kvar och så jobbade vi oss fram, kapitel efter kapitel. Under december 2012 jobbade vi dygnet runt. Tidsskillnaden mellan oss gjorde att hon kunde göra en första översättning som hon skickade över till mig nästan samtidigt som jag vaknade. Sedan satt jag och jobbade med den och skickade tillbaka den så hon hade den när hennes dag började. Så höll vi på i fem veckor för att få fram en översättning som vi kunde visa för filmbolagen. Under våren snyggade hon och jag till den ytterligare och det är den översättningen som nu en massa bokförlag nu har köpt och tänker ge ut i större delen av västvärlden. HarperCollins säger att de är väldigt nöjda med översättningen, men de känner inte till att den är gjord med Google-translate.

Fredrik Sjöholm 

Senior Talent Director
Mobil 46703653747
fredrik.sjoholm@talarforum.se

Talarforum i Skandinavien AB
Norr Mälarstrand 6
112 20 Stockholm
SWEDEN

Perspektiv, erfarenhet och passion

Vår passion är det talade ordet och kunskap genom inspiration!
Idag är vi inom koncernen 60 medarbetare och stolta över att vara en av världens ledande talarbyråer. Vi matchar våra kunders behov med de personer som tillför rätt kompetens, ett aktuellt perspektiv och en ny erfarenhet. Talare, moderatorer, experter, utbildare och exceptionella talanger - med förmågan att framföra sitt budskap

Tiga är silver. Tala med oss!