Det finns alternativ till dagens kapitalism

fre, okt 28, 2011 08:06 CET

Allvarligaste skadan som finansmarknaderna åstadkommit: växande klyftor och ökande sociala spänningar. Som dessvärre inga toppmöten inom EU ägnar sig åt att diskutera. Men borde inte europeisk socialdemokrati på allvar börja ta i frågan om hur effekterna av skuldkrisen ska hanteras, inte bara i form av finansiella åtgärder, utan också i form av ekonomisk och social politik? undrar Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS där hon beskriver hur de förr så kaxiga lovsångerna till de fria marknaderna blivit påtagligt defensiva. Då var kapitalism den garanterade vägen till evig tillväxt. I dag är det något vi får nöja oss med i brist på bättre… – Fast noga taget finns det alternativ. Inte helt annorlunda system, men väl annorlunda sorters marknadsekonomier.

Occupy Wall Street, en protestaktion mot de banker och finansinstitut som orsakat finanskrisen, har börjat sprida sig genom Europa. Uppslutningen är inte stor, men man kan se det som ett tecken i tid att den över huvud taget uppstått, och samlar folk till ofta mycket uthålliga aktioner; på Brunkebergs torg i Stockholm tältar sedan över en vecka något hundratal personer, trots isvindar och rejält regnande.

Aktionerna har också orsakat en del oroade kommentarer på borgerliga ledarsidor. Men Dagens Nyheter tröstar sig med att ingen ändå lyckats presentera något alternativ till kapitalism och marknadsekonomi. De har sina brister, man det är det bästa system vi har.

Det är ett argument som börjar höras på många håll, i takt med att kritiken, den folkliga likaväl som den nationalekonomiska, börjar växa mot de våldsamma excesserna på finansmarknaderna.

Effekter som inte precis styrkt alla uttalanden om att ”fria marknader” är bäst på att fördela resurser på det ekonomiskt mest effektiva och tillväxtskapande sättet. Det som inträffat är ju snarare motsatsen.

Jämfört med de kaxiga lovsångerna till de fria marknaderna, som brukade höras åtminstone fram mot 2008, har alltså argumenten blivit påtagligt defensiva. Då var marknad och kapitalism den garanterade vägen till evig tillväxt. I dag är det mest någonting vi får nöja oss med i brist på bättre…

Hos somliga kommentatorer speglar det kanske en viss resignation – de idéer man trodde på höll inte riktigt. Hos andra kanske det snarare är en ganska smart taktik: man behöver inte ge sig in i någon egentlig debatt med kritikerna, man kan ta sig runt debatten genom att hänvisa till just att det i alla fall inte finns några alternativ…

Fast noga taget finns det alternativ. Inte helt annorlunda system, men väl annorlunda sorters marknadsekonomier.

Kritiken idag handlar ju sällan om drömmar om helt annorlunda ekonomiska system, på det sätt den kanske ibland gjorde när planekonomierrna fortfarande framstod som möjliga alternativ. Debatten handlar snarare om att det behövs andra och bättre samhälleliga styrmekanismer för att ”marknaderna” – vilket kan utläsas som finansmarknaderna – inte ska skena iväg på ett sätt som skadar den reala ekonomin, jobben och välfärden (vilket de onekligen gjort nu).
I den meningen är det faktiskt en debatt om ett annat system, ett system med en annan balans och ett annat samspel mellan politisk styrning och marknadsmekanismer, eftersom det innebär en tydligt förändring av dagens spelregler för ekonomin. Det innebär också en mindre romantiserad syn på såväl ”marknader” som på det privata vinstintresset, en tillnyktring som syns både i debatterna om de finansiella marknaderna och i debatterna om privatiseringarna inom välfärdssektorn. Till en del är det också en diskussion om ifall marknadsmekanismerna lämpar sig för att fördela alla typer av varor och tjänster, eller bara somliga, en diskussion som egentligen inte är särskilt ny – det faktum att vi skattefinansierar sådant som skola och vård är ett uttryck för det.

Men det handlar, som sagt, inte om radikalt annorlunda ekonomiska system. Det handlar i grunden bara om gammal hederlig blandekonomi.

Däremot kan man ju säga att det handlar om att flytta om ekonomisk makt, och alldeles särskilt om att flytta bort makt från finansmarknaderna.
Det kommer att bli en inte alldeles okomplicerad historia, ens fast det långt in i borgerliga kretsar finns en insikt om att det behövs andra regler, som betyder hårdare politiskt bestämda gränser för banker och andra finansiella institutioner. Problemet är ju nämligen att finansmarknadernas självskapade förmåga att skapa pengar genom olika typer av värdepapperstransaktioner gett – kortsiktiga – fördelar också åt andra än de själva. Skuldkrisen inom EU är ett övertydligt exempel: det var för lätt att låna för mycket pengar, och när verkligheten nu hunnit ikapp fantasierna håller notan på att bli ohanterlig.

Den svenska bolånemarknaden är ett annat exempel, om än inte fullt så hotfullt. Med de nya europeiska regelverk som börjar sjösättas bedöms bostadslån som mer osäkra än andra lån, och ställer högre krav på bankernas egen kapitaltäckning.

Och för att klara det, menar nu många bedömare, kommer bankerna att höja räntorna på bostadslånen. Med åtföljande högre boendekostnader för låntagarna – och de är vid det här laget rätt många – och minskande utrymme för andra utgifter. Något som kan driva på den lågkonjunktur, som sannolikt ändå blir en effekt av skuldkrisen.

Vi står inför nödvändigheten att förändra en skuldburen ekonomi, som visat sig ha alltför skadliga effekter. I praktiken innebär det en nedväxling till en ekonomi med mindre resurser att röra sig med, eftersom de inte går att förstärka sina reala inkomster och tillgångar med hjälp av lånade.

Och det stora problemet, det som Occupy Wall Street visar på, det är att de svårigheter den nedväxlingen skapar är så ojämnt fördelade – och inte minst att de som mest drivit på skuldekonomin är de som slipper lindrigast undan.
Det är den sannolikt allvarligaste skadan som finansmarknaderna åstadkommit: de växande klyftorna och de ökande sociala spänningar som följer ur dem.

Som dessvärre inga toppmöten inom EU ägnar sig åt att diskutera. För all del, de är knappast rätt forum. Men borde inte europeisk socialdemokrati på allvar börja ta i frågan om hur effekterna av skuldkrisen ska hanteras, inte bara i form av finansiella åtgärder, utan också i form av ekonomisk och social politik? Anne-Marie Lindgren

Om veckans analys

Veckans analys, kommenterande artiklar i aktuella politiska frågor, är skrivna av Tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren, f.d. chefredaktör för tidskriften Tiden, författare, ideolog, tidigare ledarskribent i S-dagspress och politisk sakkunnig hos Olof Palme och Ingvar Carlsson.