Aktias Ekonomiska översikt 1/2014

Pressmeddelande
fritt för publicering
4.2.2014 kl. 10.00

EUROPA VÄXER, MEN I BLYGSAM TAKT

RÄNTORNA HÅLLS LÅGA LÄNGE TILL

DEN FINSKA REGERINGENS STRUKTURPOLITISKA PAKET SKA VERKSTÄLLAS BESLUTSAMT

Eurorecessionen tog slut vid ingången av sommaren 2013 men återhämtningen går mycket långsamt. Tillväxten, som ansträngs av skuldbergen, förblir blygsam många år framåt.

     Utförsbacken i den finländska ekonomin verkade ha vänt uppåt i april–juni 2013 men efter det har tillväxten varit obetydlig. Förra hösten var så svag att­ BNP-tillväxten på årsnivå blir 0,7 % 2014. Nästa år tar tillväxten fart till 1,6 %. Det är sannolikt att trendtillväxten stabiliseras till ca 1 ½ % i flera år.­

    Finland var i recession från våren 2012 till våren 2013. Skatte­f­ö­rhöjningar och utgiftsnedskä­rningar ­gjorde recessionen djupare. Att strama åt finanspolitiken i en ekonomi som försvagades var ett allvarligt ekonomisk-politiskt misstag. Den politiska motiveringen var risken för att förlora landets AAA-rating. Risken hade dock försvunnit om avståendet från kortsiktig åtstramning hade ­ko­mpenserats med lös­ningar so­m s­tärker tillväxtpotentialen och den statsekonomiska balansen­­­­ på­ lång sikt. Om beslutet om lättare finanspolitik hade kopplats till beslut som stöder omstrukturering och förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) skulle Finlands återbetalningsförmåga på sikt ha stärkts.­­­ Det förstår internationella investerare.

    Hållbarhetsunderskottet är verkligt. För Finlands del är det ett långtidsproblem som förnuftigast tacklas som ett långsiktigt projekt. Just därför är det strukturpolitiska program som regeringen utlovade i augusti och preciserade i november mycket centralt för Finlands ­framtid. I augusti erkände regeringen äntligen fakta. På hösten enades arbetsmarknadsparterna om en inkomstuppgörelse som är den första genuint återhållsamma uppgörelsen i mannaminne. Den visar att arbetsmarknadsparterna medger att den minskade konkurrenskraften försvagar exporten, den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.

   Strukturlösningarna är fortfarande till stora delar på utkaststadiet. Det finns därför anledning att påminna att det att erkänna fakta bara är­ ett första steg mot klokhet. Det är handlingarna som bekräftar att de kloka orden har täckning. Om programmet genomförs snabbt och beslutsamt finns det goda förutsättningar för att avhjälpa hållbarhetsgapet. Om programmet är trovärdigt på lång sikt är behovet av extra åtstramning på kort sikt obetydligt.

De största förändringarna i prognosutsikterna efter september är följande: 

• I den amerikanska kongressen infördes i mitten av oktober ett vapenstillestånd. Det har ökat optimismen kring skuldtaksförhandlingarna. Allt detta har förstärkt den ekonomiska optimismen angående USA.
• Kinas nya ledare, partisekreterare och president Xi Jingping och premiärminister Li Keqiang offentliggjorde i november sitt reformprogram som ökar marknadsmässigheten i ekonomin. Samtidigt som de utstakade linjerna ökat förtroendet för att Kinas starka tillväxt kommer att fortsätta har möjliga hållbarhetsproblem inom banksektorn hamnat i strålkastarljuset. 
• Europa gick ur recessionen i april–juni 2013. Trots att återhämningen förutspåddes bli långsam var förra hösten ännu mer dämpad. Mot slutet av året avmattades inflationen till klart lägre nivåer än allmänt prognostiserats. 
• I november beslutade ECB överraskande att sänka styrräntan med 0,25 %-enheter till 0,25 %. Förväntningen på ytterligare lättnader ökas konstgjort­ genom prat om deflation. Deflationsspöket har igen grävts fram när euroinflationen mattats av.
• FED antydde i maj 2013 att den börjar minska värdepappersköp enligt QE3-politiken i september. I september förbryllade FED marknaden och ekonomerna då den backade ur sitt "löfte". Vi bedömde då att vändningen i politiken skjuts upp med 2–4 månader. Så blev det och "tapering" inleddes i december. Diskussionen om räntehöjningstidtabellen kommer att aktiveras då arbetslösheten sjunker under FEDs tidigare definierade reaktionströskel på 6,5 % tidigare än väntat
• FEDs tapering har medfört så stora störningar i tillväxtländernas valutakurser att oron för hållbarheten i tillväxtländernas ekonomiska tillväxt har blivit en av de stora riskerna 2014.
• I Finland har åtstramningen av finanspolitiken bromsat den inhemska efterfrågan samtidigt som exporten och industriproduktionen förblivit svagare än ­­väntat. Fallet i BNP 2013 var betydligt större än förutsett. Slutet av fjolåret var svagt och exporten förstärktes inte på önskat sätt, så tillväxtprognoserna för 2014 har reviderats ner.
• Den stora positiva överraskningen i den finländska ekonomiska politiken var det i augusti 2013 utlovade och i november offentliggjorda strukturpolitiska ­­­­­programmet. Regeringen erkände äntligen fakta. Arbetsmarknadsparterna de facto medgav att konkurrenskraften försämrats då de ingick det ­första genuint återhållsamma löneavtalet i mannaminne. Det behövs ett till. Den strukturpolitiska arkitekturen håller på att klarna. Nu återstår att bygga huset.

Centrala prognossiffror

• De krisstämningar som började sprida sig från den amerikanska bostadsmarknaden i augusti 2007 har haft världen i sitt grepp i 6 ½ år. Trots att farhågorna har tonats ner har situationen fortfarande inte normaliserats och den globala tillväxten 2013 blev 3,0 % (i föregående prognos var motsvarande siffra 3,1 %) dvs. ungefär samma som 2012. Tillväxten ökar 2014 till 3,6 (3,7) % och 2015 till 3,8 (3,8) %. Trots att tillväxten förstärks tack vare återhämtningen i de utvecklade länderna är tillväxtländernas andel av den världsekonomiska totaltillväxten över 70 % under prognosperioden.­
• Den ökande råvaruefterfrågan i de asiatiska länderna upprätthåller uppgångstrycket på olje- och andra råvarupriser på längre sikt, medan tryck nedåt på kort och medellång sikt skapas av den svaga aktiviteteten i de utvecklade länderna och den snabba tillväxten i USA:s skifferolje- och skiffergasproduktion.­­­ I och med att motsatta krafter åtminstone delvis upphäver varandras verkan varierar priset på Brent-råolja enligt grundprognosen nära den nuvarande nivån (nära den nuvarande nivån) under hela prognosperioden.
• I USA kommer BNP, som 2013 ökade med 1,8 (1,6) %, att öka med 3,0 (2,2) % 2014 och med 2,7 (2,3) % 2015. Centralbanken FED minskar sina QE3-stimulansinsatser så att programmet blir klart i slutet av 2014.­ Styrräntan vänder uppåt på våren 2015 (i slutet av 2014). I slutet av prognosperioden ligger den på 1,25 (2,0) %. Som en följd av den långvarigt lätta penningpolitiken accelererar inflationen till nära 3 % på medellå­ng­­ si­kt.
• Kinas BNP som 2013 växte med 7,7 % stiger med 7,7 (7,8) % också 2014–15.
• Recessionen i euroområdet började i slutet av 2011 och tog slut våren 2013. Det går knappast att undvika störningar i fortsättningen hel­ler, men i det stora ­hela har eurokrisen dämpats och processen fortsätter. Även om återhämtningen inleddes våren 2013 minskade BNP på årsnivå 2013 med -0,4 (-0,4) %. Tillväxten når 1,0 (1,0) % 2014 och 1,2 (1,2)  % 2015. Inflationen ­som 2013 var 1,5 (1,5) % blir 1,0 (1,7) % 2014 och 1,4 (1,8) % 2015. Europeiska centralbankens styrränta hålls på nuvarande 0,25 % ett drygt år framåt.­ Sommaren 2015 (i början av 2015) vänder styrräntan stegvis uppåt för att i slutet av 2015 ligga på 0,75 (1,5) %.
• I det europeiska hotscenariot­ leder politiska störningar till en sådan upprepning av europaniken som för Europa tillbaka till recession. Sannolikheten för detta scenario har minskat betydligt tack vare ekonomisk-politiska beslut på euronivå, ECB:s åtgärder, stabilisering i skuldländerna, bankernas förbättrade läge samt företagens och konsumenternas ökade förtroende. Det amerikanska hotscenariot förknippas med två grundläggande risker. För det första att FEDs exit-process inte framskrider utan marknadsstörningar. Den andra risken är att kongressen inte kan enas om höjningen av skuldtaket. Budgetsämjan från december minskar sannolikheten för den.
• Den förestående, ofrånkomliga åtstramningen av penningpolitiken, den strama finanspolitiken och bortsmältningen av den stora statsskulden begränsar de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt i många år­­­­­­­­­­­.
• Trots att Finland gick ur recessionen i april–juni 2013 minskade BNP 2013 med -1,2 (-0,8) % på årsnivå. Förra hösten var så mycket svagare att också tillväxtprognoserna för 2014 har allmänt reviderats ner. I takt med att aktiviteten i euroområdet förstärks och förtroendet återställs ökar dock tillväxten i Finland så småningom. BNP växer 2014 med 0,7 (1,2) % och 2015 med 1,6 (1,6) % på årsbasis. Trend­tillväxten i Finland stabiliseras på cirka 1 ½ % flera år framöver.­ BNP når således nivån för slutet av 2007 först 2017.
• På medellång sikt är den ekonomiska tillväxten i Finland något starkare än i euroområdet i snitt. Tillväxtfördelen gentemot många kontinentaleuropeiska länder skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, vi har en hög utbildningsnivå och ett bra it-kunnande och vår banksektor är i bättre skick och har en bättre kredit­givningsförmåga.­­­­­­­­­­­ Å andra sidan försämras tillväxtfördelen av att löneökningstakten i 10 år varit snabbare hos oss än i våra främsta konkurrentländer.­­­­­ Det har minskat vår p­ris­kon­kurr­enskraft speciellt mot Tyskland och Sverige. ­På längre sikt förstärks tillväxtpotentialen av förestående omstruktureringar och den gradvis återhämtande konkurrenskraften som stöds av den återhållsamma inkomstuppgörelsen.
• Inflationen som 2013 var 1,5 (1,5) % blir 1,4 % både 2014 och 2015 (1,4 % 2014 och 2,0 % 2015). Arbetslöshetsgraden som 2013 var 8,2 (8,3) % blir 8,4 (8,2) % 2014 och 8,2 (8,0) % 2015.

Centrala osäkerheter och hot  

De största osäkerheterna har under de senaste åren varit förknippade med skuldproblemen i euroområdet och USA. Situationen i Europa har lugnat ner sig i betydande grad men man kan inte utesluta risken för nya finansmarknadsstörningar i anknytning till politiska processer.­­­­­­­ I USA kunde man i september 2013 på grund av republikanernas hårdnade linje inte enas om budgeten och höjningen av skuldtaket. I oktober infördes ett vapenstillestånd och det ledde till budgetsämja i december. Kampen om skuldtaket fortgår. Enligt hots­ce­na­ri­ot­ når man inte enighet om skuldtaket. Då skulle USA hamna i insolvens som skulle leda till en spiral av djupnande panik. En kollektiv recession i de utvecklade länderna skulle ­­drabba också de exportdrivna tillväxtländerna. Sannolikheten för detta scenario har minskat klart under de senaste veckorna.

    ­En risk som sträcker sig över hela prognosperioden gäller normaliseringen av de utvecklade ländernas centralbankspolitik, den s.k. exit-processen.­ Huvud­rollen spelas av USA:s central­bank FED, vars styrränta från hösten 2008 legat nära noll.­­ Vid sidan av den ultralätta räntepolitiken har FED ökat likviditeten med massiva värdepappersköp. Den monetära basen i ekonomin har blivit över 4 ½-faldig jämfört med tiden före krisen, sam­tidigt som den nomi­nella BNP:n har vuxit­­ med 15 %. Från december 2012 uppgick köpen till 85 miljarder USD varje månad.­ I december 2013 beslutade FED att QE3-köpen körs ned steg för steg­. Efter det står en kraftig uppgång i styrräntan i tur. FEDs exit upprätthåller risken för marknadsstörningar under prognosperioden.

    FEDs QE3 fick investerare att söka sig från räntemarknader till aktiemarknader i ­­allmänhet och till tillväxtländernas marknader i synnerhet. När kapitalflöden ökade stärktes valutorna i tillväxtländerna (bl.a.­ Brasilien, Indien, Sydafrika, Indonesien, Thailand, Turkiet). FED-chefen Ben Bernankes antydan i maj 2013 att man börjar minska värdepappersköpen i september ledde ­till en panikreaktion och kapitalflykt. Den kraftiga försvagningen av tillväxtländernas valutor fick den sydostasiatiska krisen i slutet av 90-talet att återkallas i minnet.­­­ Allmänt taget är tillväxtländernas utlandsskuld nu dock mindre och valutareserverna större än då. Om tillväxten i tillväxtländerna drabbas är effekten på världsekonomin emellertid större än på 90-talet, då deras andel av den globala BNP:n är 50 %. Marknadsstörningarna sommaren 2013 drabbade speciellt de tillväxtländer som lider av underskott i utrikeshandeln. Då FED uppsköt början av exit lugnade situationen ner sig i någon mån. Tapering började i december och marknadsstörningar har redan flammat upp i utvecklade länder.

    De akuta riskerna i Europa har att göra med kontrollen över skuldkrisen och politiska överraskningar i anknytning till den. Sannolikheten för hot­scenariot där eurokrisen t­ills­petsas på nytt och blir okontrol­le­rad och euroområdet sjunker tillbaka i re­cession har minskat klart under det senaste året.

    En risk på medellång sikt anknyter till att den globala ultralätta penning­politiken kan ha alstrat ­­­obalanser och marknadsbubblor som, när de blir korri­gerade och/eller spricker, rubbar balansen på finansmarknaden 2014–16.

    Det största hotet på lång sikt i den globala ekonomin gäller klimatförändringen och växthusutsläppen.­­­­­­­­­­­­­­­­­ En annan megautmaning på lång sikt – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a.­­ Ryssland, Kina) – har att göra med ­befolkningens åldrande och anpassningen till det.­­­­­­

Den finska ekonomiska politiken i stöpsleven

Under regeringsförhandlingarna sommaren 2011 beslutade man anta att tillväxten överskrider ekonomernas förväntningar.­ Samtidigt stämp­lades recessions­varningar som tomt prat. Trots att recessionen blev verklighet försökte regeringen uppfylla de mål den byggt upp på en fantasivärlds realiteter.

    I augusti 2013 erkände den finska regeringen äntligen fakta.­­ Det e­konomiska läget är­­ uselt och tillväxtpotentialen blygsam. Konkurrenskraften h­os den finska produktionen är svag. Skuldsättningen inom den offentliga sektorn håller på att b­li ­ohållbar då befolkningen åldras och and­elen sysselsatta­­ minskar.

    De konjunkturmässiga åtgärder i augusti 2013 skulle förstärka utbudet på arbete, engagera så många­ finländare som möjligt i arbetslivet.­­ I oktober åstadkoms e­tt återhållsamt löneavtal som småningom börjar förs­tä­rka vår för­sämrad­e ­ko­nkurrenskraft. I slutet av november kom regeringens str­ukturpolitiska program som eftersträvar att f­å hållbarhetsgapet­ under kontroll.

    Hållbarhetsunderskottet i vår offentliga ekonomi är ett faktum. Det har skapats ett gap mellan inkomsterna och utgifterna inom den offentliga ekonomin och gapet kommer att öka kontinuerligt i det långa loppet om man inte skrider till korrigerande åtgärder. Gapet mellan inkomster och utgifter kan korrigeras med direkta åtgärder (utgiftsnedskärningar, skattehöjningar) eller sådana strukturella åtgärder som stärker den långsiktiga tillväxtpotentialen och deltagandet i arbetslivet. Utgiftsnedskärningar och skattehöjningar tenderar att försvaga den ekonomiska­ tillväxten och sysselsättningen på ett sätt som försvagar balansen i den offentliga ekonomin. Det anstränger balanseringsbehovet i ­fra­mt­iden.

    För tillfället är skuldsättningsgraden i den finländska offentliga ­ekon­omin bland de bästa i världen. Hållbarhetsgapet är således ett problem på lång sik­t­­. Det är därför förnuftigt att leta efter en lösning med hjälp av långsiktiga åtgärder. Tack vare vår goda skuldställning har vi råd med detta – en lyx som många andra saknar. Nyckelfaktorn är ekonomisk tillväxt som består av två komponenter: 1) mängden utfört arbete, där ett centralt element är utbud av arbetskraft, och 2) det utförda arbetets produktivitet.

    Strategin som ingår i det strukturpolitiska programmet är bra och förnuftig, trots att mycket fortfarande är på utkaststadiet. Om a) konkretiseringen av programmet ­genomförs ­­beslutsamt,­­ b) måluppfyllelsen följs upp strikt och c) konkreta åt­gärder korrigeras vid behov utan onödiga dröjsmål, är det fullt möjligt att få hållbarhetsgapet under kont­rol­l. Om processen urvattnas förloras möjligheten till kontrolle­ra­d korrige­ri­ng av gapet. Det strukturpolitiska programmet ska inte ses ­­­­som ett slutligt paket utan som ett viktigt strategiskt val.

    Det finns en del luckor i det publicerade programmet. De viktigaste av de frågor som bara ­­­omnämns har att göra med förnyelsen av pensionssystemet, kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen.­­­­­ Beslutet om pensionsåldern lämnar regeringen till ­ar­betsmarknadsorganisation­erna, och huruvida förhandlingarna dem emellan leder till resultat är mycket osäkert. Å andra sidan har so­cialdemokraterna öppnat baklåset s­om gör det möjli­gt att anpassa pensionssy­stemet till ökningen i den förväntade livs­längden.

    Trots att kommunreform­en blir hängande i luften är det mycket vikti­gt för kommunerna att regeringen äntligen erkänner att förhållandet mell­an de uppgifter som tilldelats kommu­ner­na och det inkomstunderlag som genomförandet av dessa uppgifter kräver måste fås i balans. ­­Den uppåtgående­­ spiralen i kommunbeskattningen måste avbrytas.   

    Trots många luckor ä­r ­paketet ­ett ymnighetshor­n ­av ­omstruktureri­­­nga­r. Det ­är a­ntagligen för­sta­­ gå­ngen som man i Finland i­ denna utsträckning studerar ekonomiska strukturers roll i bestämningen av rand­villkor för ekonomisk tillväxt, syssel­sättning och offentlig e­konomi.

    Berednings­gru­ppen har lagt fram otaliga förslag. ­När det är fråga om strukturreformer med lång­siktiga verkningar är det ännu osäkrare än vanligt att bedöma de kvantitativa­ e­ffekterna­. Det som är viktigt är således hur effekten riktas in, dvs. det att reformern­a stöder tillväxt­potentialen, ökning av syssel­sättnings­graden och sådana förändrin­gar i beteendet som stärker den offent­liga ekonomins hållbarhet och det finska arbetets konkurrenskraft.

    De ekonomiska struktu­rerna utgörs av lagar, föreskrifter och pra­xis­­­ som får människorna att agera så som de gör eller anser att det är förnuftigt att agera i olika roller (som besluts­fattare, arbetsgivare, arbetstagare, ­­fackligt aktiva, arbetslösa, konsumenter, s­parare, placerare osv.).­ ­Det är fråga om "spelregler" som styr förfaringssätt och val inom ekonomin.

    ­I och med att omstruktu­re­ringarna får sin effekt genom att påverka människors beteende ­är ­tanken att kräva ingenjörsvetenskapliga effektkalkyler på förhand närmast skra­tt­ret­ande­­. En avgörande bedömning gäller för­teck­net för effekten och huruvida effekten har stor eller liten betydelse. ­Man kan bedöma dessa frågor någorlunda tillförlitligt också då euromässiga bedömningar är riktgivande. ­­Först med­ tiden blir det klart hurdan t­otaleffekt på hål­l­barhetsgapet programmet har. 

    Det är skäl att plocka följande meningar ur inledningen till det strukturpolitiska­ programmet­: ­­"Med hjälp av regeringens strukturpolitiska­ program förnyas den ekonomiska verksamhetens institutionella ramar och de incitament de skapar så att förutsättningarna för ekonomisk tillväxt stärks.­­ ­­­­Reformerna måste dock samordnas med annan ekonomisk politik så att helheten stödjer tillväxt och sysselsättning även på kort sikt... Ju ­trovärdigare den strukturpolitik som tryggar hållbarheten i den offentliga ekonomin är, desto ­mindre behövs det kortsiktiga skatteförhöjningar och utgiftsnedskärningar med bromsande effekt på tillväxten... Anpassningsåtgärder som är stora till sin omfattning och som genomförs omedelbart försvagar efterfrågan och sysselsättning. ­Beslut om ett trovärdigt strukturpaket ger tid till att avlägsna budgetunderskottet på ett behärskat sätt. Regeringen har valt det senare alternativet." ­Utsagan påminner mycket om de teser vi upprepat under flera år.

    ­­Därtill ”bereder sig regeringen på att vid ramförhandlingarna i mars 2014 besluta om de åtgärder om tilläggsutbildning eller strukturella åtgärder som krävs i avsikt att minska underskottet i statsfinanserna och avbryta tillväxten av statens skuldkvot; ­… Omfattningen beaktar genomförandet av det strukturpolitiska programmet­.” I klartext innebär detta att ju bättre reformerna framskrider, desto mindre an­pas­sningsåtgärder är det att vänta. Det ­betyder också att om programmet urvattnas i den politiska armbrytningen återtar utgiftsnedskärningar och skattehöjningar huvudrollen. Konstellationen är klar och sann. ­Därför borde varje finländare stöda strukturomvan­dlingen.

    Diskussionen om hållbarhetsgapet har fokus på att öka arbetskraften och produktiviteten.­­ Teman är längden på yrkeskarriärer, invandring, konkurrenskraft, teknologi och innovationsförmåga, förutsättningar för företagsverk­­samhet osv. Ju klokare och mera långverkande lösningar man hittar, desto mindre är behovet av förhastade tvångsnedskärningar.­­­ Om beslutet att stöda tillväxten kopplas till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsålder) förstärks Finlands återbetalningsförmåga på sikt.­­­­ Det förstår också investerare och ratinginstitut.

    För att avhjälpa ­konkurrenskraftsproblemet krä­vs­ återhållsamma löne­höjningar under 4-6 år och samtidigt en ökande produktivitet. Tyskland har visat att receptet fungerar trots att medicinen är otrevlig. Det nu aktuella löneavtalet utgör det första steget på denna långa väg, men det måste få fortsättning.

    Finansministeriet har uppskattat hållbarhetsgapet till 4,7 % av BNP.­ Problemet är emellertid inte akut eftersom budgetunderskottet och skuldsättningsgraden i Finland i ­­dag är av bästa kvalitet. FM uppskattar skuldsättningsgraden 2013 till 57 %. Det underskrider Stabilitets- och tillväxtpaktens övre gräns på 60 % och ligger rejält under euroområdets medeltal på 93 %.­­­­­ Tac­k va­re­ at­t vår statse­kon­­­omi är i­ bättre skick än många andra länders är räntan på vår statsskuld historiskt låg. Just nu betalar den finska staten negativ realränta på nya 3- och 5-åriga lån och den 10-åriga realräntan ligger nära noll. Det lönar sig att dra nytta av detta just nu eftersom alternativet, skatteökningar och utgiftsnedskärningar, försvårar uppgången från den djupa svackan.­­

    Regeringsprogrammets referensram som baserar sig på ekonomisk utveckling är skev. När vi nu vet det lönar det sig inte att hänga upp sig på målsättningarna i regeringsprogrammet. Man har redan gett avkall på målet beträffande budgetunderskottet. Man får lov att ge upp målet om minskning av skuldsättningsgraden, eftersom det är det enda förnuftiga. Samtidigt är det skäl att avstå – om det beslutas om ytterligare åtstramning vid ramförhandlingarna – från 50:50-regeln i regeringsprogrammet. Den stora majoriteten ekonomer är eniga om att ytterligare åtstramning av beskattningen skulle innebära en dödsstöt för hoppet om återhämtning. Den ekonomiska tillväxten är visserligen så dämpad att vilken som helst åstramning kan bryta kamelens rygg. 

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kommunikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

AKTIA BANK ABP

Mera information: Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543

Avsändare: Informatör Anders Wikström, tfn 050 5958928                                                                

Distribution: Massmedier