Aktias Ekonomiska översikt 2/2013

Pressmeddelande
fritt för publicering
4.6.2013 kl. 10.00

DEN UTDRAGNA RECESSIONEN I EUROOMRÅDET TAR SLUT I HÖST, OCKSÅ I FINLAND BLIR ÅTERHÄMTNINGEN DÄMPAD

Eurokrisen fortsätter att dämpas så småningom och det ökande förtroendet börjar stöda aktiviteten.­ Eurorecessionen tar slut och ekonomin börjar återhämta sig i höst. Tillväxten, som bromsas av skuldbergen, blir dock blygsam.

     Finlands viktigaste exportmarknad Europa är svagt och åtstramningen av den inhemska finanspolitiken begränsar tillväxten i Finland. Trots att recessionen är över i höst har slutet av fjolåret och början av innevarande år varit så svaga att BNP på årsnivå minskar lika mycket som i fjol dvs. med -0,2 %.­­ Risken för en ännu svagare utveckling är betydande. På årsnivå ligger BNP-tillväxten 2014 på 1,6 % trots att trendtillväxten i ekonomin under nästa år stabiliseras nära 2 %.­­

    Finland har varit i recession sedan våren 2012. Att strama åt finanspolitiken är ett allvarligt misstag i en ekonomi som försvagas. Skattehöjningar och kostnadsnedskärningar fördjupar recessionen, och ju djupare recessionen, desto större underskott i budgeten.­­­­­ Då risken är att ratingen försämras kunde avståendet från kortsiktig åtstramning ha kompenserats med lösningar som stärker tillväxtpotentialen i ekonomin och den statsekonomiska balansen på lång sikt.­­­­­­­­­­­­­­­­­ Om beslutet om lättare finanspolitik hade kopplats till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) skulle Finlands återbetalningsförmåga på sikt ha stärkts.­ Det skulle också internationella investerare förstå.

    Hållbarhetsunderskottet är verkligt. Det kan dock inte jämställas med de akuta problemen i krisländerna. Finlands problem är ett långstidsproblem som förnuftigast avhjälps med en långsiktig lösning.

De största förändringarna i prognosutsikterna efter februari är följande:

• I USA var början av året till skillnad från Europa överraskande stark. Fiscal cliff ­undveks genom ett avtal om beskattning, men lösningen på det grundläggande problemet, dvs. en hållbar lösning på den offentliga skuldsättningen, låter vänta på sig. Om avtal om höjning av skuldtaket inte snart fås till stånd drivs förbundsstaten till insolvens. Följderna skulle vara allvarliga för både USA:s och hela världens ekonomi.
• Kinas nya ledare är partisekreterare och president Xi Jingping och premiärminister Li Keqiang. De har poängterat reformpolitikens betydelse och i början av maj gjordes äntligen nya öppningar på längre sikt. Den nya ledningens utmaningar minskar inte av att tecknen på att tillväxten förstärkts har utplånats under vårens lopp och problemen med andningsluften i de största städerna och miljöföroreningarna har aktualiserats.
• I Japan har ”abenomics” förstärkt optimismen om att landets djupgående problem kan lösas. Å andra sidan ökar yenens våldsamma försvagning oron för att valutakriget sprider sig.
• Europa drevs i recession i slutet av 2011. Den nya tillspetsningen av eurokrisen fick de gröna skotten att frysa till sommaren 2012. Nu är det uppenbart att återhämtningen inte tar fart före hösten. Den politiska osäkerheten upprätthåller risken för att återhämtningen skjuts upp ytterligare.
• Spekulationen om upplösningen av euroområdet har upphört efter ECB:s OMT-beslut i september och räntorna på statslån har sjunkit klart i krisländerna. Efter krisen på Cypern sänkte ECB styrräntan med 0,25 procentenheter till 0,5 %. På grund av de dåliga ekonomiska siffrorna har förväntningen på ytterligare sänkning av styrräntan spridit sig.
• Många bävar för att FEDs politik ökar risken för förmögenhetsbubblor och/eller på längre sikt accelererande inflation inte bara i USA utan globalt.­­­ FED preciserade i december 2012 att den fortsätter med stimulanspolitiken så länge arbetslöshetsgraden överstiger 6,5 %.­ Villkoret är att den förväntade inflationen understiger 2,5 %. Öppenmarknadskommittémedlemmarnas utlåtanden under våren visar hur olika riskbedömningarna är.­ Därför kan exit i penningpolitiken börja tidigare än väntat, om tecknen på den ultralätta politikens skadliga bieffekter börjar stärkas.­
• De finska BNP-siffrorna som offentliggjordes i mars bekräftade att dykningen i slutet av fjolåret var djupare än förutsett. Då också början av innevarande år har varit svag har tillväxtprognoserna för 2013 reviderats ner. Exporten rullar inte och industriproduktionen minskar.­­­­ Åtstramningen av finanspolitiken – i synnerhet skattehöjningarna – försvagar den inhemska efterfrågan och BNP minskar 2013 också enligt det scenario där tillväxten kommer i gång före hösten.

Centrala prognossiffror

• De krisstämningar som började sprida sig från den amerikanska bostadsmarknaden i augusti 2007 har haft hela världen i sitt grepp i närmare 6 år. Den globala tillväxten 2013 blir 3,2 %, dvs. samma som 2012 (i februariprognosen var motsvarande siffra 3,4 %). Tillväxten ökar till 3,9 (3,9) % 2014. Trots att återhämtningen framskrider i de utvecklade länderna är tillväxtländernas andel av den världsekonomiska totaltillväxten över 75 % under prognosperioden.­­­
• Den ökande råvaruefterfrågan i de asiatiska länderna upprätthåller uppgångstrycket på olje- och andra råvarupriser på längre sikt, medan tryck nedåt på kort och medellång sikt skapas av den svaga aktiviteteten i de utvecklade länderna och den snabba tillväxten i USA:s olje- och gasproduktion.­­ Motsatta krafter upphäver åtminstone delvis varandras effekt och enligt grundprognosen varierar priset på Brent-råolja kring den nuvarande nivån.
• I USA kommer BNP, som 2012 ökade med 2,2 %, att öka med 1,8 (1,6) % 2013 och med 2,2 (2,1) % 2014. Centralbanken FED börjar minska sina QE3-stimulansinsatser hösten 2013, men styrräntan vänds i en försiktig uppgång först hösten (sommaren) 2014.­­­ Som en följd av den långvarigt ultralätta penningpolitiken accelererar inflationen, efter en övergående avmattning under prognosperioden, till 3–4 % på medellång sikt.­­­­­­­­­­­­ Fiscal cliff undveks vid årsskiftet, men någon bestående lösning på det grundläggande problemet dvs. skuldsättningen i den offentliga ekonomin har inte uppnåtts.­ Först när man finner en balanserad lösning för utgiftssidan i budgeten och skuldtaket är det dags att ge faran över-signal. Misslyckandet i att fatta beslut i anslutning till USA:s finanspolitik är en risk för utvecklingen av den globala ekonomin och penningmarknadens stabilitet både på kort och på längre sikt.­­­
• I Kina växer BNP 2013 med 7,8 (8,3) % dvs. lika mycket som i fjol. Den ekonomiska tillväxten 2014 uppgår till 8,2 (8,5) %.
• Euroområdet drevs i recession i slutet av 2011, och BNP 2012 minskade med -0,6 %.­­ Även om man knappast kommer att undvika störningar i framtiden heller fortsätter eurokrisen att dämpas.­ Återhämtningen får dock fart först i höst så BNP 2013 minskar med -0,6 (-0,1) %. År 2014 nås en tillväxt på 1,1 (1,1) %. Inflationen som 2012 var 2,5 % ligger på 1,6 (1,9) % 2013 och 1,7 (1,9) % 2014. Europeiska centralbanken ECB kommer att hålla styrräntan på nuvarande 0,5 % länge till.­ Styrräntan vänder uppåt hösten (sommaren) 2014 och ligger på 1,0 (1,5) % i slutet av prognosperioden.
• En upplösning av euron skulle bli så dyr för både de skuldsatta länderna och de stabila länderna att det inte kommer att tillåtas ske.­­­ I det europeiska hotscenariot upprepas emellertid europaniken och den europeiska recessionen djupnar avsevärt.­­­­­ BNP i euroområdet minskar med­­ 2–2 ½ %. ECB:s aktioner samt enigheten om den bestående stabiliseringsmekanismen och banktillsynen har sänkt sannolikheten för hotscenariot som vi uppskattar till 20 %.­­­­­­­­­­ I hotscenariot för USA leder politisk oenighet till att finanspolitiska risker realiseras och den allmänna osäkerheten exploderar. Sannolikheten för det bedömer vi vara 25 %.
• Den förestående, ofrånkomliga åtstramningen av finans- och penningpolitiken och ökningen i statsskulden begränsar de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt till slutet av årtiondet­­­­­­­­­­­.
• Finland gick hösten 2009 ur recessionen som orsakats av finanskrisen. Våren 2012 hamnade vi i en ny recession och BNP minskade i fjol med -0,2 %.­­ Finland uppnår tillväxt under hösten men slutet av förra året och början av innevarande år var så svaga att BNP minskar med -0,2 % (+0,2) på årsbasis 2013. Enligt grundprognosen växer BNP 2014 med 1,6 (1,6) % på årsnivå. Om det europeiska hotscenariot blir verklighet minskar Finlands BNP dock med 1 ½–2 % från nuvarande nivå. Sannolikheten för detta är 20 %.
• Enligt grundprognosen stabiliseras trendtillväxten i Finland under 2014 på knappt 2 % och BNP uppnår sin toppnivå från 2008 i slutet av 2015.­­ På medellång sikt fortsätter den ekonomiska tillväxten i Finland något starkare än i euroområdet i snitt. Tillväxtfördel gentemot många kontinentaleuropeiska euroländer skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, vår export har större vikt i Asien, vi har ett bra it-kunnande och vår banksektor är i bättre skick och har en bättre kreditgivningsförmåga.­­­­­­­­­­­ Å andra sidan försämras tillväxtfördelen av att löneökningstakten i över 10 år varit snabbare hos oss än i våra främsta konkurrentländer. Det har minskat vår priskonkurrenskraft speciellt mot Tyskland och under krisåren 2009–12 också mot Sverige.­­­­­­­­­
• Inflationen som 2012 var 2,8 % blir 2,2 (2,6) % 2013 och 2,4 (2,1) % 2014. Arbetslöshetsgraden som 2012 var 7,7 % kommer att uppgå till 8,4 (8,2) % 2013 och till 8,2 (8,0) % 2014.

Centrala osäkerheter och hot  

De största osäkerheterna i prognosen har att göra med skuldproblemen i euroområdet och USA.­ Även om situationen verkar ha lugnat ner sig avsevärt kan man inte utesluta risken för en likadan tillspetsning av finansmarknadsstörningar som under finanskrisen 2008–09 och på nytt under eurokrisen hösten 2011.­­­­­­­ Enligt hotscenariot sjunker de utvecklade länderna i en ny kollektiv recession och världshandeln saktar av.­­­­­­­

    USA klarade nätt och jämnt sitt första test i att kontrollera skuldproblemet då fiscal cliff undveks.­­­ Däremot kunde man inte enas om utgiftsnedskärningar för att förbättra budgetbalansen, och den utgiftsnedskärning som föreskrivits som ett hot 2011 trädde i kraft i mars.­ Därför är det svårt att tro att man kunde nå enighet om höjningen av skuldtaket. Om skuldtaket inte höjs stannar förbundsstatens betalningsrörelse upp.­ Det går inte att förutse effekten på marknadens förtroende. Trots att risken för en recession under prognosperioden är mindre nu än i höstas uppskattar vi den fortfarande till 25 %. I ett hotscenario på längre sikt börjar den tilltagande skuldsättningen öka misstron mot USA:s förmåga att återbetala sina skulder. Det skulle likna situationen i Europa under de senaste åren.­­­­­­­­­­­­­­

    Också i Europa gäller de akuta riskerna skuldkrisen. Om eurokrisen eskalerade på nytt och blev okontrollerad skulle recessionen i euroområdet bli betydligt djupare.­­­­­­­­­ Enligt hotscenariot kunde Finlands BNP falla med 1 ½–2 %.­­­ Då skulle arbetslösheten öka med ¾–1 ¼ procenten­heter dvs. till 9 ½–10 ¼ %. Underskotten i den offentliga ekonomin skulle öka och marknadens tillit till Finlands förmåga att klara sig kunde äventyras då den försvagade konkurrenskraften begränsar exportmöjligheterna och befolkningens åldrande kombinerat med ökande arbetslöshet rubbar balansen i den offentliga ekonomin långvarigt.­­­­­­ Sannolikheten för det europeiska hotscenariot är ca 20 %.

    En risk på medellång sikt anknyter till att den ultralätta penningpolitiken alstrar nya obalanser och ekonomiska bubblor som, när de ska åtgärdas, rubbar balansen på finansmarknaden 2015–16.­ Under ”abenomics” kan uppkomsten av betydande störningar på valutamarknaden inte uteslutas.­

    Det största hotet på lång sikt i den globala ekonomin gäller klimatförändringen och växthusutsläppen.­­­­­­­­­­­­­­­­­ En annan megautmaning på lång sikt – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a.­­ Ryssland, Kina) – har ­­­att göra med befolkningens åldrande och anpassningen till det.­­­

Den finska ekonomiska politiken i stöpsleven

Regeringens beslut om en inbesparing på 2 ½ miljarder euro våren 2012 verkade i det stora hela som relativt förnuftigt.­ Vid sidan av skattehöjningar beslutades det också om betydande utgiftsbesparingar.­­­­ Enligt stark forskningsevidens korrigerar utgiftsnedskärningar skuldtrenden med mindre välfärdsförluster och snabbare och varaktigare än skattehöjningar.­ Det är emellertid ett faktum att åtstramningen satte fart på Finlands färd mot recession och förlänger den nu.

    Det värsta med tanke på nationens långsiktiga förmåga att sköta sina skulder skulle vara att livsdugliga företag går under på grund av tillfälliga problem.­­­ Det värsta i fråga om den offentliga ekonomin vore att arbetslösheten ökar kraftigt, eftersom konjunkturarbetslöshet övergår i strukturell arbetslöshet överraskande snabbt.­ Allra dummast är åtstramning då landet redan är i recession. Såsom erfarenheten från krisländerna visar leder det till djupnande recession, och budgetbalansen försvagas i stället för att den skulle förstärkas.

    Enligt IMF:s undersökning (WEO October 2012) har s.k. fiscal multiplier som i dagens läge motsvarar en finanspolitisk ”åtstramningsmultiplikator” under krisåren varit klart högre än tidigare uppskattats.­­­­ Ju högre multiplikator, desto högre kostnader för åtstramningen av finanspolitiken via försvagad BNP.­­ Ju mera BNP minskar, desto sannolikare är det att åtstramningens budgetverkan byter förtecken och underskottet ökar, även om målet var att minska det.­

    I gamla prognosmodeller dämpar en åtstramning, som motsvarar 1 % av BNP, BNP-tillväxten med 0,5 %. Åtstramningskoefficienten är således 0,5 och åtstramningen av finanspolitiken ett fungerande sätt att minska budgetunderskottet i förhållande till BNP.­­ Enligt ny forskning tycks "åtstramningsmultiplikatorn" under krisåren ha varit (rejält) större än ett.­­­­­­ I och med att åtstramningen dämpar tillväxten mera än väntat ger åtgärderna för att reducera budgetunderskottet inte väntat resultat.­­­­ Slutsatsen gäller inte bara krisländerna. Åtstramningspolitiken har ringa möjlighet att uppnå sitt mål då a) den outnyttjade kapaciteten i ekonomin är stor, b) penningpolitikens spelrum mot lägre räntor är litet och c) åtstramning pågår i många länder samtidigt.­­

    Är det alltså rätt tidpunkt för åtstramning i Finland? Nej! Det är ett allvarligt misstag att strama åt då ekonomin är i recession.

    Av någon anledning har regeringarna ansett det vara enklare att ta sparbeslut än beslut som stöder strukturell förnyelse.­­­ Detta gäller också den finska regeringen.­ Speciellt konstigt är det därför att långsiktiga strukturreformer i många fall minskar behovet av brådskande nedskärningar.­­­ För Finlands del gäller detta t.ex. höjningen av pensionsåldern.­ Ser man på hållbarhetsunderskottet skulle det ha gjort en del av de åtstramningar regeringen gjorde i fjol och i år helt onödiga.­­ Det har varit enklare att fatta beslut som försvårar recessionen och stöder ökningen av ar­betslösheten än att genomföra långsiktiga reformer för att förlänga arbetskarriärerna.

    Finlands hållbarhetsunderskott är inte ett akut problem. För närvarande är budgetunderskottet och skuldsättningsgraden av bästa kvalitet. Skuldsättningsgraden var 2012 enligt Finansministeriet 53 % dvs. klart under Stabilitets- och tillväxtpaktens övre gräns på 60 % och rejält under euroområdets medeltal på 93 %.­­­­ Tac­k va­re­ at­t vår statse­kon­­­omi är i bättre skick än många andra länders är räntan på vår statsskuld historiskt låg.­­ Man borde ha dragit nytta av allt detta just nu eftersom skattehöj­ningarna och utgif­tsnedskärningar­na­ gör recessionen dju­pare och längre.­­ Ju svårare recession, desto större underskott i budgeten.

    Då risken är att rati­nge­n ­för­sämras s­­ka­ a­vståend­et från kortsiktig åtstramn­in­g kombineras med­ en lösning som stärker tillv­äxtpotentialen i ek­­onomin och den statsekono­miska balanse­n p­å lång ­­sikt.­ Om beslutet om tillväxtstödja­­nde finanspolitik hade kopplats till beslut som s­töd­er förlängning av arbetskarriärer (inkl. ste­gvis höjning av pensionsåldern inom kommande ­10–­20 år) skulle recessionen ha lättat, sysselsättni­ngen ökat och Finlands ­­fö­rmåga att sköta sina skulder förbättrats. "Politik är möjligheternas konst."

    Tack vare vår goda skuldställning har vi nu råd med en långsiktig politik – en lyx som många andra saknar. Därför vore det förnuftigast för Finland att söka en långsiktig lösning på ett långtidsproblem. Nyckelfaktorn är ekonomisk tillväxt som består av två komponenter: 1) mängden utfört arbetet och 2) det utförda arbetets produktivitet.

    Diskussionen kring hållbarhetsunderskottet ska ha fokus på att öka arbetskraften och produktiviteten. Det är fråga om längden på yrkeskarriärer, invandring, konkurrenskraft, teknologi och innovationsförmåga, förutsättningar för företagsverksamhet osv.­ Ju visare och beslutsammare lösningar man hittar, desto mindre är behovet av förhastade tvångsnedskärningar.­ Om beslutet om tillväxtstöd kopplades till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) skulle Finlands återbetalningsförmåga på sikt stärkas. Det förstår också investerarna.

    Det är viktigt att inte ge sådana ekonomisk-politiska signaler som försvagar de små och medelstora företagens framtidstro.­­ I detta hänseende var sänkningen av företagsskatten från 24,5 % till 20 % rätt beslut. För att avhjälpa det fin­ländska konkurrenskraftsproblemet krä­vs­ mycket återhållsamma lönehöjningar under 3–5 år och samtidigt en ökande produktivitet.­ Tyskland har visat att – trots att medicinen är otrevlig – receptet fungerar.

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kommunikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

AKTIA BANK ABP

Mera information: Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543

Avsändare: Kommunikationschef Malin Pettersson, tfn 010 247 6369                                      

Distribution: Massmedier