Aktias Ekonomiska översikt 3/2013

Pressmeddelande
fritt för publicering
3.10.2013 kl. 10.00

RECESSIONEN I EUROOMRÅDET ÄR SLUT, MEN ÅTERHÄMTNINGEN BLIR DÄMPAD
DEN FINSKA REGERINGENS LÖFTE OM STRUKTURPAKET DEN BÄSTA NYHETEN PÅ ÅRATAL

Eurorecessionen tog slut vid ingången av sommaren och återhämtningen stöttas av ökande förtroende. Tillväxten, som bromsas av skuldbergen, blir dock blygsam.

     Den finländska ekonomin verkar ha vänt uppåt, men slutet av fjolåret och början av innevarande år var så svaga att BNP 2013 minskar  lika mycket på årsnivå som i fjol dvs. med -0,8 %.­­ BNP ökar med 1,2 % 2014 och med 1,6 % 2015. Trendtillväxten stabiliseras till ca 1 ½ % i flera år.­

    Finland drevs i recession våren 2012. Att strama åt finanspolitiken var ett allvarligt misstag i en ekonomi som försvagades. Skattehöjningar och kostnadsnedskärningar fördjupade recessionen, och ju djupare recession, desto svagare balans i den offentliga ekonomin.­­­­­­ Då risken var att ratingen försämras kunde avståendet från kortsiktig åtstramning ha kompenserats med lösningar som stärker tillväxtpotentialen i ekonomin och den statsekonomiska balansen på lång sikt.­­­­­­­­­­­­­­­­­­­ Om beslutet om lättare finanspolitik hade kopplats till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) skulle Finlands återbetalningsförmåga på sikt ha stärkts.­­­ Det förstår internationella investerare.

    Hållbarhetsunderskottet är verkligt. För Finlands del är det ett långtidsproblem som förnuftigast avhjälps med en långsiktig lösning. Just därför var paketet för balansering av den offentliga ekonomin som man fick till stånd i augusti en stor positiv överraskning inom den finska ekonomiska politiken. Dess främsta innehåll utgörs av omstruktureringar som genomförs på lång sikt.­­­ Det visar att regeringen äntligen erkänt fakta. Arbetsmarknadsparterna å sin sida verkar ha medgett att den minskade konkurrenskraften försvårar exporten och den ekonomiska tillväxten.

   Både strukturella lösningar och löneavtalet är fortfarande på utkaststadiet. Men att erkänna fakta är bara början på klokhet. Det är handlingarna som bekräftar att de kloka orden har täckning.

De största förändringarna i prognosutsikterna sedan juni är följande:

• I USA undveks fiscal cliff vid årsskiftet, men mitt i våren kom programmet för nedskärning av offentliga utgifter enligt osthyvelsprincipen (sequester) i gång.­­­­­­­ Man var rädd för att det skulle öka oron och bromsa upp den ekonomiska aktiviteten, men mot förmodan har ekonomin fortsatt att återhämta sig.­ Ett hot på kort sikt är att det politiska krigstillståndet står i vägen för en överenskommelse om höjning av skuldtaket.
• Kinas nya ledare, partisekreterare och president Xi Jingping och premiärminister Li Keqiang, har betonat reformpolitikens betydelse och även kommit med nya öppningar.­­­­ Trots att inga betydande stimulansåtgärder har vidtagits har den ekonomiska tillväxten förstärkts i någon mån.
• Europa drevs i recession i slutet av 2011. Enligt färsk statistik tog den slut vid ingången av sommaren 2013. Återhämtningen blir dock dämpad och osäkerheten i fråga om politiken upprätthåller risken för att de gröna skotten förfryser än en gång.
• Spekulationen om upplösningen av euroområdet är över och räntorna på långa statslån har sjunkit i krisländerna. Efter krisen på Cypern sänkte ECB styrräntan med 0,25 procentenheter till 0,5 %. Då ekonomiska data förstärkts har förväntningen på ytterligare sänkningar av styrräntan minskat.
• Den amerikanska centralbanken FED preciserade i december 2012 att den fortsätter med ultralåga styrräntor så länge arbetslöshetsgraden överstiger 6,5 %.­­ Villkoret är att FEDs egen inflationsförväntning understiger 2,5 %.­ Därtill meddelade banken att den varje månad köper statsobligationer och bolånerelaterade skuldpapper till ett värde av 85 miljarder dollar.­­­ I maj 2013 antydde FED att den kommer att minska värdepappersköp enligt QE3-politiken i september. Vid sitt möte i september förbryllade FED marknaden och ekonomerna då den backade ur sitt "löfte". Antagligen har politikvändningen dock skjutits upp med bara 2–4 månader.
• De finska BNP-siffrorna som offentliggjordes i juni bekräftade att dykningen i fjol var djupare än förutsett. Därför har tillväxtprognoserna för 2013 reviderats ner. Exporten rullar inte och industriproduktionen minskar.­­ Åtstramningen av finanspolitiken drar ner på de redan dämpade tillväxtutsikterna. Nu verkar det som om BNP 2013 på årsnivå minskar lika mycket som i fjol trots att tillväxten redan kommit i gång och förstärks under hösten.
• Den största positiva överraskningen på åratal inom den finska ekonomiska politiken var paketet för balansering av den offentliga ekonomin som presenterades i augusti och vars främsta innehåll utgörs av omstruktureringar som genomförs på lång sikt.­­­ Regeringen verkar äntligen har erkänt fakta angående det ekonomiska läget.­ Arbetsmarknadsparterna å sin sida verkar ha medgett att den minskade konkurrenskraften försvårar exporten och den ekonomiska tillväxten och därigenom också tryggandet av sysselsättningen och korrigeringen av hållbarhetsgapet.­ Både strukturreformer och löneavtalet är fortfarande på utkaststadiet. Trots att klokhet börjar med att erkänna fakta, är det bara genom handling som man kan visa att de kloka orden har täckning.

Centrala prognossiffror

• De krisstämningar som började sprida sig från den amerikanska bostadsmarknaden i augusti 2007 har haft världen i sitt grepp i över 6 år. Trots att farhågorna har tonats ner har situationen fortfarande inte normaliserats och den globala tillväxten blir 2013 kvar på 3,1 % (i sommarens prognos var motsvarande siffra 3,2 %) dvs. samma som 2012. Tillväxten ökar 2014 till 3,7 (3,9) % och 2015 till 3,8 %. Trots att den globala aktiviteten uttryckligen förstärks tack vare återhämtningen i de utvecklade länderna är tillväxtländernas andel av den världsekonomiska totaltillväxten över 75 % under prognosperioden.­
• Den ökande råvaruefterfrågan i de asiatiska länderna upprätthåller uppgångstrycket på olje- och andra råvarupriser på längre sikt, medan tryck nedåt på kort och medellång sikt skapas av den svaga aktiviteteten i de utvecklade länderna och den snabba tillväxten i USA:s skifferolje- och skiffergasproduktion.­­­ I och med att motsatta krafter åtminstone delvis upphäver varandras effekt varierar priset på Brent-råolja enligt grundprognosen nära den nuvarande nivån under hela prognosperioden.
• I USA kommer BNP, som 2012 ökade med 2,2 %, att öka med 1,6 (1,8) % 2013, med 2,2 (2,2) % 2014 och med 2,3 % 2015. Centralbanken FED kommer att minska sina insatser i kvantitativ QE3-stimulans de närmaste månaderna, men styrräntan vänds i en försiktig uppgång först i slutet av (hösten) 2014.­­ I slutet av 2015 uppgår styrräntan till 2,0 %. Som en följd av den långvarigt lätta penningpolitiken accelererar inflationen till drygt 3 % på medellå­ng­­ si­kt.
• I Kina växer BNP med 7,5 (7,8) % 2013 dvs. litet långsammare än i fjol. 2014–15 blir tillväxten 7,8 (8,2) %.
• Euroområdet drevs i recession i slutet av 2011, och BNP 2012 minskade med -0,6 %.­­ Det går knappast att undvika störningar i framtiden heller men i det stora­­ hela fortsätter eurokrisen att dämpas.­ Även om återhämtningen går vidare under innevarande höst kommer BNP 2013 att minska med -0,4 (-0,6) %. Tillväxten når 1,0 (1,1) % 2014 och 1,2 % 2015. Inflationen, som 2012 var 2,5 % uppgår till 1,5 (1,6) % 2013 och till 1,7 (1,7) % 2014 samt till 1,8 % 2015. Europeiska centralbanken ECB håller styrräntan på nuvarande 0,5 % till början av 2015 (hösten 2014).­­­ Då vänder styrräntan uppåt för att ligga på 1,5 % i slutet av 2015.
• I det europeiska hotscenariot­ leder politiska störningar till en upprepning av europaniken och kontinenten sjunker tillbaka i recession. Trots att sannolikheten för hotscenariot har minskats tack vare ekonomisk-politiska beslut på euronivå, ECB:s stimulansåtgärder, skuldländernas stabiliseringsåtgärder och det ökade förtroendet bland företag och konsumenter, höjs sannolikheten på grund av det politiska kaoset i Italien till 20–25 %.­­ I det amerikanska hotscenariot står det politiska krigstillståndet i vägen för en överenskommelse om höjning av skuldtaket.­­ Det leder till en övergående explosion av allmän oro. Risken för en betydande avmattning av tillväxten är 25–30 %.
• Den förestående, ofrånkomliga åtstramningen av finans- och penningpolitiken och ökningen i statsskulden begränsar fortsatt de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt under senare hälften av årtiondet­­­­­­­­­­­.
• Hösten 2009 gick den finska ekonomin ur recessionen som orsakats av finanskrisen. Bara 2 ½ år senare, våren 2012 sjönk ekonomin i en ny recession och BNP minskade i fjol med -0,8 %.­ Slutet av förra året och början av innevarande år var så svaga att BNP minskar med -0,8 (-0,2) % på årsbasis också 2013. När euroområdet återhämtar sig och förtroendet ökar förstärks den ekonomiska tillväxten i Finland. BKT ökar 2014 med 1,2 (1,6) % och 2015 med 1,6 % på årsbasis.
• Enligt grundprognosen stabiliseras trend­tillväxten i Finland nästa år på ca 1 ½ %.­ BNP uppnår nivån för slutet av 2007 först 2017. På medellång sikt fortsätter den ekonomiska tillväxten i Finland något starkare än i euroområdet i snitt. Tillväxtfördel gentemot många kontinentaleuropeiska euroländer skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, Asienvikten i vår export är större, vi har ett bra it-kunnande och vår banksektor är i bättre skick och har en bättre kreditgivningsförmåga.­­­­­­­­­­­ Å andra sidan försämras tillväxtfördelen av att löneökningstakten hos oss i över 10 år varit snabbare än i våra främsta konkurrentländer. Det har minskat vår priskonkurrenskraft speciellt mot Tyskland och under krisåren 2009–12 också mot Sverige.­­­­­­­­­
• Inflationen som 2012 var 2,8 % kommer att uppgå till 1,5 (2,2) % 2013–14 och till 2,0 % 2015. Arbetslöshetsgraden som 2012 var 7,7 %, uppgår till 8,3 (8,2)% 2013,  till 8,2 (8,2) % 2014 och till 8,0 % 2015.

Centrala osäkerheter och hot  

De största osäkerheterna har under de senaste åren varit förknippade med skuldproblemen i euroområdet och USA. Trots att situationen har lugnat ner sig i betydande grad kan man inte utesluta risken för nya finansmarknadsstörningar i anknytning  till politiska processer.­­­­­­­­ I Italien lyckades man med nöd och näppe släcka stubinen, men det politiska läget är kaotiskt. I USA verkar republikanernas hårdare linje förstöra enigheten om höjningen av skuldtaket.­ Om så blir fallet kommer det att vara omöjligt för förbundsstaten att fullfölja sina ekonomiska förbindelser. Enligt hotscenariot sjunker de utvecklade länderna tillbaka i en kollektiv recession. ­­­­­­­­­ Den skulle även drabba exportdrivna tillväxtekonomier.   

   En annan stor risk gäller normaliseringen av de utvecklade ländernas centralbankspolitik, den s.k. exit-processen.­ Huvudrollen spelas av USA:s centralbank FED, vars styrränta från hösten 2008 legat nära noll.­­­­ Vid sidan av den ultralätta räntepolitiken har FED ökat likviditeten med massiva värdepappersköp.­­­ Från december 2012 har köpen uppgått till 85 miljarder USD varje månad.

   FEDs politik har fått investerare att flytta ­­sig från räntemarknader till aktiemarknader i allmänhet och till tillväxtländernas marknader i synnerhet. När kapitalflöden ökade stärktes valutorna i tillväxtländerna (bl.a. Brasilien, Indien, Sydafrika, Indonesien, Thailand, Turkiet). Bara det att FED-chefen Ben Bernanke i maj antydde att man börjar trappa ner värdepappersköpen på hösten ledde till en panikreaktion och kapitalflykt.­­ Den kraftiga försvagningen av tillväxtländernas valutor fick den ­­sydostasiatiska krisen i slutet av 90-talet att återkallas i minnet.­­­ Sannolikheten för att man står inför en liknande kris är dock inte speciellt stor.­­­­ ­­Allmänt taget är tillväxtländernas utlandsskuld nu mindre och valutareserverna större än under den tidigare krisen. Om tillväxten i tillväxtländerna drabbas är effekten på världsekonomin dock större än på 90-talet, eftersom tillväxtländernas andel av den globala BNP:n i dagens läge nått ­­50 %. I september backade FED ur sin plan att minska på värdepappersköpen. Den planerade förändringen i politiken är dock nära och då är också betydande marknadsstörningar ­mö­jli­ga.

   I USA kunde man våren 2013 inte komma överens om utgiftsnedskärningar för att balansera budgeten.­ Nedskärningarna, som sommaren 2011 tagits fram som ett hotalternativ, aktiverades på vårvintern­­. Mot förväntningarna har konsumenternas och företagens förtroende hållit i sig och tillväxten fortsatt.­ Risken för en betydande avmattning av tillväxten är 25–30 %. Den upprätthålls av oron i anslutning till FEDs exit och kongressens aktioner.

De akuta riskerna i Europa har att göra med kontrollen över skuldkrisen och politiska överraskningar i anknytning till den. Om eurokrisen eskalerade på nytt och blev okontrollerad skulle euroområdet sjunka tillbaka i recession.­­­­­­  Sannolikheten för detta hotscenario uppskattar vi till­ 20–25 %.

   En ytterligare risk på medellång sikt anknyter till att den ultralätta penningpolitiken kan ha alstrat obalanser och ekonomiska bubblor som, när de blir korrigerade och/eller spricker, kan rubba­ balansen på finansmarknaden 2014–16.

   Det största hotet på lång sikt i den globala ekonomin gäller klimatförändringen och växthusutsläppen.­­­­­­­­­­­­­­­­­ En annan megautmaning på lång sikt – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a.­­ Ryssland, Kina) – har att göra med befolkningens åldrande och anpassningen till det.­­­­­­

Den finska ekonomiska politiken i stöpsleven

Problemen med den finländska ekonomin utgörs av en kombi­nation av ­­strukturella problem och försvagad konkurrenskraft. Därför är det omstruktureringsprogram som regeringen introducerade i augusti oumbärligt för vår ekonomis kommande framgång. Strukturella beslut som än så länge saknar konkretisering börjar inte stöda tillväxten omedelbart. Trots det är det avgörande för att korrigera hållbarhetsgapet och således också för Finlands kreditvärdighet.

   Det preliminära löneavtalet på arbetsmarknaden är det första på riktigt återhållsamma avtal i mannaminne men dess exportstöttande effekt kommer ­­att synas först senare.­ Konkurrenskraften förbättras inte vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet.­ Det sker först allt eftersom den snabbare löneuppgången i våra konkurrentländer hinner kumuleras. Under det tvååri­ga­ avtalet lär vår ­kon­ku­rrenskraft mot Tyskland och Sverige öka med högst 4–5 %. ­I och med att vår kostnadskonkurrenskraft minskat med drygt 20 % mot Tyskland från början av millenniet och med drygt 10 % mot Sverige sedan början av finanskrisen, tar det flera år av återhållsamma löneökningar också efter den kommande avtalsperioden.­­ Det är dock det första steget som är det viktigaste också om vägen är lång.

   Statsskuld ska inte demoniseras. En "bra skuld" används för att finansiera investeringar i framtidens ekonomiska tillväxt vilket förbättrar återbetalningsförmågan. En "ond skuld" bidrar inte till att förstärka tillväxtpotentialen utan den belastar ekonomins långsiktiga tillväxtmöjligheter och samtidigt återbetalningsförmågan. De ekonomisk-politiska beslutsfattarna ansvarar för att landet enbart har "bra skuld". "Bra skuld" är en välsignelse, "ond skuld" är synd.

   Det värsta med tanke på nationens långsiktiga förmåga att sköta sina skulder skulle vara att livsdugliga företag går under på grund av tillfälliga problem. Det värsta i fråga om den offentliga ekonomin vore att arbetslösheten ökade kraftigt, eftersom konjunkturarbetslöshet övergår i strukturell arbetslöshet överraskande snabbt. Allra dummast är åtstramning då landet är i recession. Såsom erfarenheten från de europeiska krisländerna visar är följden en djupnande recession. Då förstärks inte budgetbalansen, den försvagas. Har Finland stramat åt vid rätt tidpunkt? Nej! Åtstramning då ekonomin är i recession eller försöker komma ut ur recession har varit ett allvarligt misstag.

   Av någon anledning har det varit lättare för regeringar – också den finländska – ­att fatta sparbeslut än att förnya strukturerna. Speciellt konstigt är detta eftersom långsiktiga strukturreformer i många fall minskar behovet av brådskande nedskärningar­­­­­­­. I Finland skulle höjningen av pensionsåldern fungera just så. Ser man på hållbarhetsgapet skulle det ha gjort en­ del av de åtstramningar regeringen gjort i fjol och i år­­­­­ onödiga.­ Det har varit enklare att ta beslut som försvårar recessionen och öka­r arbetslösheten än att genomföra reformer­ som har långvarig effekt som fördelar sig­ p­å flera årtionden och skulle bring­­a arbetska­rriärerna och den längre livslängden i linje med varandra.­

   Finansministeriet uppskattar hållbarhetsgapet till 4,7 % av BNP.­ Hållbarhetsgapet är emellertid inte något akut problem eftersom budgetunderskottet och skuldsättningsgraden i Finland i dag är av AAA-kvalitet. Just nu betalar den finska staten negativ realränta på nya 3- och 5-åriga lån och den 10-åriga realräntan ligger nära noll. Det lönar sig att dra nytta av detta just nu eftersom skatteökningar och utgiftsnedskärningar dämpar uppgången från den djupa svackan.­­ Och ju svagare tillväxt, desto större underskott i budgeten.

   Då risken är att rati­nge­n ­för­sämras s­­ka­ a­vståend­et från kortsiktig åtstramn­in­g kombineras med­ en lösning som stärker tillv­äxtpotentialen i ek­­onomin och den statsekono­miska balanse­n p­å lång ­­sikt.­ Om beslutet om tillväxtstödja­­nde finanspolitik kopplas till beslut som s­töd­er förlängning av arbetskarriärer (inkl. ste­gvis höjning av pensionsåldern inom kommande ­10–­20 år) underlättas återhämtningen, sysselsättni­ngen ökar och Finlands ­­fö­rmåga att sköta sina skulder på lång sikt förbättrats.

   I ljuset av det ovan anförda är regeringens ekonomisk-politiska paket från augusti ett betydande steg i rätt riktning. Den röda tråden i fråga om kortsiktiga aktioner är strävan att öka utbudet på arbete, att få så många som möjligt med i arbetslivet. Strukturpaketet är än så länge odefinierat men när det konkretiseras och genomförs utgör det det första betydande försöket att korrigera hållbarhetsgapet. Genom beslutsamma åtgärder har vi goda möjligheter att lyckas.

   Diskussionen om hållbarhetsgapet ska i fortsättningen ha fokus på att öka arbetskraften och produktiviteten.­­ Centrala teman är längden på yrkeskarriärer, invandring, konkurrenskraft, teknologi och innovationsförmåga, förutsättningar för företagsverksamhet osv.­­­ Ju visare och mera långverkande lösningar man hittar, desto mindre är behovet av förhastade tvångsnedskärningar.­­­ Om stödet till tillväxten kopplas till beslut som stöder förlängning av arbetskarriärer (inkl. höjning av pensionsåldern) förstärks Finlands återbetalningsförmåga på sikt.­­­­ Det förstår också investerare och ratingsinstitut.

   För att avhjälpa det fin­ländska konkurrenskraftsproblemet krä­vs­ mycket återhållsamma lönehöjningar under 4-6 år och samtidigt en ökande produktivitet. Tyskland har visat att trots att medicinen är otrevlig receptet fungerar. Den återhållsamma löneuppgörelse som förbereds är, om den blir till, det första steget på denna långa väg. Frukterna skördas i slutet av årtiondet.

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kommunikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

AKTIA BANK ABP

Mera information:
Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543

Avsändare:
Informatör Anders Wikström, tfn 010 247 6294

Distribution: Massmedier