Nicole Winitsky forskar om implantat på unga vuxna

Barn och unga vuxna som saknar framtänder kan få tandersättningar i form av tandimplantat. Men vad händer när den unga personens ansikte och käkar växer och förändras? Hur fungerar implantaten under resten av livet? Det finns få vetenskapliga studier med långtidsuppföljningar av singelimplantat hos unga personer. Det vill Nicole Winitsky ändra på.

De vanligaste orsakerna till att barn och unga vuxna saknar framtänder är till följd av en olycka eller medfödd avsaknad av tandanlag. Efter puberteten finns det möjlighet för dessa patienter att få tandersättningar i form av tandimplantat. Nicole Winitsky är övertandläkare och specialist på avdelning för protetik vid Folktandvården Eastmaninstitutet och doktorand vid Karolinska Institutet. Hennes forskning handlar om enstaka tandimplantat i överkäkens framtandsparti hos unga vuxna.

Nicole Winitsky har tre mål med sin forskning:

• Undersöka hur väl singelimplantaten fungerar efter över 15 år i munnen.
• Ta reda på hur den fortsatta utvecklingen av käken genom livet, påverkar implantatets position och i vilken utsträckning detta är ett problem för patienterna.
• Undersöka hur signaleringen mellan tänderna och hjärnan skiljer sig mellan patienter med enstaka framtandsimplantat jämfört med patienter som har tandersättningar i form av en bro.

Enstaka implantat hos unga vuxna över tid

Enstaka implantat är en vanlig behandlingsmetod för unga vuxna som saknar tänder i överkäkens framtandsparti. Utmaningen med att behandla unga vuxna jämfört med äldre patienter är att implantaten förväntas fungera under en väsentligt längre tid. Liksom med normala tänder så måste vi förvänta oss ett visst slitage och även uppkomsten av komplikationer kring implantaten. Under patientens fortsatta liv, även efter avslutad kroppstillväxt, kan man förvänta sig biologiska förändringar i form av fortsatt ansiktsutveckling och förändringar av omgivande tänders färg, form och position. Detta gör att implantattanden kan passa in sämre bland de andra tänderna på sikt.

Käkens tillväxt och ansiktsform

Det har sedan länge varit känt att enstaka implantat i överkäkens framtandsparti med tiden hamnar i en position där de blir kortare än omgivande tänder (infraposition). Förändringarna anses vara en följd av de förändringar av ansiktets mjuk- och hårdvävnad som pågår genom hela livet. Olika individer har olika tillväxtmönster och det finns tankar om att detta bestäms av vilken ansiktsform patienten har. Den mer ovala ansiktsformen brukar benämnas ”long face” och den mer fyrkantiga med kraftiga käkvinklar brukar benämnas ”square face”. En hypotes är att främre implantat på patienterna med ”long face” riskerar hamna i en mer uttalad infraposition än hos andra patienter. Infraposition diskuteras som ett problem i tandläkarkretsar men vi vet inte om detta verkligen är ett problem för patienterna som bär implantaten.

Signalering till hjärnan

Tidigare forskning har visat förlust av signalering från tand till hjärna när tanden ersätts av ett implantat. Patienter med endast implantat i båda käkarna har därmed svårare att kontrollera hur lätt eller hårt de ska bita. Detta kan leda till svårigheter att hålla och dela mat emellan tandraderna. Anledningen till detta är att implantatens saknar de receptorer (parodontalreceptorerna) som signalerar denna information till hjärnan. Man har även sett att patienter med egna tänder men där samtliga tänder är hopbundna med broar visar nästan samma svårighet att kontrollera sin bitning.

Liknande studier har inte utförts på enstaka implantat. Hur skiljer sig signaleringen till hjärnan mellan ett enstaka implantat omgivet av två fristående tänder med opåverkade parodontalreceptorer ifrån situationen där det sitter en bro som istället binder ihop granntänderna med varandra? Genom att studera en grupp unga vuxna som fått två olika behandlingar vill Nicole Winitsky öka kunskapen inom området.

Material och metod

En grupp av 42 patienter i åldern 21 år inkluderades 1996-1997 i en studie på Folktandvården Eastmaninstitutet. Behandlingen, enstaka implantat med porslinskronor i överkäkens framtandsregion (hörntand-hörntand), utfördes efter ett strikt studieprotokoll. Utgångsdata dokumenterades genom registrering i protokoll, röntgenbilder och modeller efter att implantaten försetts med kronor. Genom klinisk och röntgenologisk undersökning efter en uppföljningstid på 14-20 år samlades data in för långtidsuppföljning av materialet. 

För att studera signaleringen till hjärnan kommer en mätning av sensomotoriskt svar att genomföras i samband med att patienterna att få utföra en uppgift som består av att hålla och dela mat av olika hårdhet mellan framtänderna. Testet kommer att utföras på en grupp patienter med 3-leds, tandstödda, klisterbroar (etsbroar) i sina entandsluckor och sedan upprepas av samma patienter när de fått dessa ersatta med implantat.

Ökad kunskap och bättre behandlingsresultat är målet

Förhoppningsvis kan detta forskningsprojekt ge en klarare bild av hur käkbenets utveckling påverkar implantatens framtida position, estetik och funktion samt utreda om, och i så fall hur, en patients ansiktstyp påverkar dessa faktorer. Genom kunskap om hur vi identifierar högriskpatienter för infraposition inför implantatbehandlingen skulle vi kunna individanpassa åldern för implantatinstallation och minska antalet patienter med sämre långtidsresultat. 

Genom att få veta hur patienterna upplever att deras implantattand blir lite kortare med tiden så kanske vår bild av infraposition kan komma att ändras. Med dessa resultat som grund skulle en ny, vetenskapligt baserad vårdplan, kunna tas fram för att optimera behandlingsresultatet, till nytta för både patienter, behandlande tandläkare och samhället.

De sensomotoriska testerna kan förhoppningsvis ge ökad kunskap om huruvida implantatbehandling, i jämförelse med tandstödda broar, inte bara är en behandling som sparar granntändernas tandsubstans utan även har en positiv effekt på den sensomotoriska signaleringen till hjärnan. En bättre signalering torde ge både bättre anpassad kraft och position vid avbitning vilket över tid kan skydda från onödig belastning och slitage av involverade tänder.