Högskolan Dalarna beviljas 5 730 000 från Vetenskapsrådet
Forskningsprojektet ”Semipresidentialism och regeringskapacitet i transitionsländer” har beviljas 5 730 000 från Vetenskapsrådet.
I projektet ingår Thomas Sedelius, docent i statsvetenskap och Kjetil Duvold, universitetslektor i statsvetenskap båda från Högskolan Dalarna samt Tapio Raunio, professor i statsvetenskap, Tammerfors universitet.
Thomas Sedelius och Kjetil Duvold tillhör forskningsgruppen Transition, identitet och civilsamhälle (TICS) som är placerad under forskningsprofilen Kultur, identitet, gestaltning (KIG) vid Högskolan Dalarna.
Projeketet fokuserar på effekter av semipresidentialism i länder som genomgått en regimförändring (transitionsländer).
Semipresidentialism - kanske mest känt från Finland och Frankrike - innebär att en folkvald president delar verkställande makt med en premiärminister som måste ha stöd i parlamentet. Styrelseformen har blivit mycket populär runt om i världen under de senaste decennierna och förefaller attraktiv för såväl regimer som är ute efter att minska makten för en dominant president (t ex Tanzania 1995, Ukraina 2004, 2014) som för regimer som vill stärka exekutivens ställning med hänvisningar till effektivitet och stabilitet (t ex Egypten 2005 och Ukraina 2010).
Idag är semipresidentiella författningar på plats i cirka 50 länder runt om i världen. I Central och Östeuropa är detta nu den mest spridda styrelseformen. Trots detta är forskningen om vilka implikationer olika varianter av semipresidentialism får för länder i transition fortfarande i sin linda, inte minst i jämförelse med den omfattande forskningen om de "renodlade"styrelseformerna parlamentarism och presidentialism.
I teorin är semipresidentiella system tänkta att fungera så att presidenten och premiärministerns roller är tydligt uppdelade och komplementära: presidenten som statschef åtnjuter folklig legitimitet och representerar nationen utåt, medan premiärministern som regeringschef leder policyarbetet och ansvarar för de dagliga regeringsuppgifterna. Många faktiska exempel visar dock att dessa roller knappast är så tydligt separerade eller lätta att upprätthålla. Själva arrangemanget med två exekutiva ledare, där båda kan hävda sin legitimitet utifrån folkliga mandat - presidenten som direktvald och premiärministern via parlamentsval - är i sig potentiellt konfliktskapande och leder ofta till kamp om ledarskapet.
Under en regimförändring förstärks problematiken genom att maktfördelningen mellan aktörerna ofta är flytande och oförutsägbar, liksom att en institutionell praxis inte hunnit etablerats. Dessutom är partisystemet i många fall fragmenterat och outvecklat, vilket ytterligare öppnat för presidentens direkta inblandning i det som enligt författningen tillhör premiärministerns ansvarsområden. Följaktligen innefattar semipresidentiella system risker för å ena sidan konflikter och politiska låsningar mellan parlament, president, och premiärministrar och å andra sidan att presidenten går utöver sina konstitutionella befogenheter och agerar enligt auktoritära principer. Bland de semipresidentiella länder som också är EU-medlemmar (t ex Finland Polen och Rumänien) är uppdelningen mellan president och regering ifråga om inflytande över politikområden och representation i EU-sammanhang särskilt delikat.
Det övergripande målet med detta länderkomparativa projekt är att bidra med teoretiska och empiriska kunskaper om effekter av semipresidentialism i transitionsländer. Mer precist ger sig forskarna här i kast med att undersöka i vilken utsträckning och på vilka sätt den institutionella interaktionen mellan president, premiärminister och parlament spelar roll för regeringsförmågan i termer av policyeffektivitet och regeringsstabilitet. I projektet kombineras å ena sidan kvantitativa analyser utifrån ett omfattande dataset som inkluderar alla (ca 50) semipresidentiella länder med å andra sidan mest-lika och parvisa jämförelser av fyra postkommunistiska länder. Den parvisa jämförelsen - som i sig möjliggör jämförelser inom respektive par och mellan paren - inkluderar de två EU-medlemmarna med premiärministerbetonad (premier-presidential) semipresidentialism, Polen och Rumänien, och de två ickedemokratierna, Ryssland och Ukraina, med den presidentbetonade (president-parliamentary) formen av semipresidentialism.
Ytterst sett bidrar projektet till vår förståelse av vilka effekter olika konstitutionella modeller har i länder som genomgår en demokratiseringsprocess.
För mer information, kontakta: Thomas Sedelius, Högskolan Dalarna, tse@du.se | 023-77 84 51
Taggar: