Känsligare mätinstrument behövs inom strokevården

Malin Tistad disputerar den 5 oktober på avhandlingen Needs for, use of and satisfaction with health care services in the course of the first year after stroke – the perspective of people with stroke. En av hennes slutsatser är att det är tydlig skillnad på vad strokepatienter tycker är viktigt i vården och vad som kan fångas upp av olika mätinstrument.  

Malin Tistad fokuserar på ny kunskap om de rehabiliteringsbehov som strokedrabbade personer har och hur de använder sig av hälso- och sjukvårdens resurser. Hon har även studerat hur pass nöjda patienterna är med hälso- och sjukvården det första året efter en stroke. Studien omfattar cirka 350 personer som 2006-2007 vårdades vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna respektive Huddinge och en kontrollgrupp från 1993-1996 vid samma strokeenhet. Datainsamlingen skedde i samband med insjuknandet samt tre, sex och tolv månader efteråt.

Malin Tistad menar att det finns en tydlig skillnad mellan de problem som uppstår till följd av en stroke, och som fångas upp av traditionella mätinstrument inom vården och forskningen, och de problem som personerna själva tycker är viktiga. Hon har i sitt avhandlingsarbete tittat på vanliga situationer där det kan uppstå problem, som exempelvis att tvätta håret, klippa naglarna, borsta tänderna eller knyta skorna.

– Mycket av detta fångas inte upp av de traditionella mätinstrumenten. En person kanske klarar att klä på sig själv, men inte att ta fram kläderna ur garderoben. Mätinstrumenten bedömer grövre aspekter, som om man klarar att gå 50 meter. Men inte om personen kan gå upp på en pall för att ta ned något ur ett skåp eller plocka upp något från golvet.

Malin Tistad menar att det är viktigt att föra en dialog med patienterna och höra sig för om deras mål med rehabiliteringen. Och att det skulle behövas mer känsliga mätinstrument som även kan fånga upp det som de själva tycker är viktigt. Hon har i sitt avhandlingsarbete studerat ett relativt nytt mätinstrument, stroke impact scale, som tagits fram i samråd med patienter och hälso- och sjukvårdspersonal.

– Men det fångar exempelvis inte upp trötthet, vilket nästan en tredjedel av patienterna lider av. Trötthet har en oerhört stor påverkan på det dagliga livet, så att det kan bli svårt att ta sig för med sådant man gjort tidigare.

Sammanlagt visar hennes resultat att 33 procent av personerna med stroke inte anser sig ha fått tillräcklig rehabilitering. Och att hela 48 procent av patienterna med svår stroke inte tycker att de fått sina behov tillgodosedda. Behovet av rehabilitering hos personer med nedsatt styrka och handfunktion och en lågt självskattad återhämtning, bör uppmärksammas extra noga eftersom risken är större att de upplever att deras rehabiliteringsbehov inte tillgodosetts, säger Malin Tistad.

Något som däremot verkar bidra till att rehabiliteringsbehoven tillgodoses för personer med måttlig och svår stroke är att ha kontinuerlig kontakt med rehabilitering och framförallt sjukgymnast det första året efter en stroke. Hon har även studerat vårdtiden för strokedrabbade personer, som visar att medianvårdtiden på strokeenhet sjunkit från13 dagar till åtta dagar mellan 1993-1996 och 2006-2007.

– Däremot påvisades inte någon skillnad för den totala vårdtiden på strokeenhet respektive inneliggande rehabilitering. Resultatet visar att det efter en stroke.är möjligt att ha den kortare vårdtiden på strokeenhet, och istället få vård på en rehabiliteringsavdelning och ändå uppnå snabbare återhämtning i det dagliga livet.

För mer information, kontakta:

Malin Tistad
mti@du.se | 070-726 30 32