Gratis utsläppsrätter – är än så länge en förutsättning för stålindustrins globala konkurrenskraft
Elisabeth Nilsson, vd för Jernkontoret, kommenterar debatten om utsläppshandeln: – De senaste dagarnas debatt i medierna om konsekvenserna av det av politiker och miljörörelsen hyllade handelssystemet för utsläppsrätter haltar, då vissa sakförhållanden lämnats därhän. Handelssystemet är marknadsbaserat och priset på utsläppsrätter styrs av efterfrågan. Det är själva poängen med systemet att företag som minskar sina utsläpp belönas genom att de kan sälja oanvända utsläppsrätter. Dagens marknadssituation är unik med en i det närmaste halverad stålproduktion.
– Ur stålindustrins perspektiv ser vi hellre ett system där utsläppshandeln kopplas direkt till stålproduktionen, vilket ger ett pris per enhet koldioxid per producerat ton stål. Därmed kan myndigheterna jämföra stålverken i Europa med varandra och direkt fastställa vilken utsläppsnivå som är rimlig ur klimat- och konkurrensperspektiv. De företag som ligger över fastställd nivå (riktmärken) tvingas köpa utsläppsrätter och de som minskar sina utsläpp kan sälja rätterna. För att ge en god effekt på de globala utsläppen måste ett sådant handelssystem omfatta hela världens stålproduktion.
– När vi nu tvingas leva med dagens handelssystem så är det viktigt att beakta att hela EU med sina 27 medlemsstater endast svarar för 15 % av världens råstålsproduktion och att flera företag är globala samt har verksamhet utanför EU. Om exempelvis SSAB skulle behöva köpa utsläppsrätterna under normala konjunkturförhållanden så skulle verksamheten få en stor konkurrensnackdel på marknaden jämfört med sina konkurrenter utanför handelssystemet. I och med att SSAB och andra europeiska tillverkare ligger i framkant när det gäller låga koldioxidutsläpp, så skulle en sådan åtgärd leda till högre utsläpp och därmed motverka målet att minska de globala utsläppen.
– Det går med existerande teknik inte att reducera koldioxidutsläppen för den svenska malmbaserade stålindustrin, annat än marginellt, då tekniken redan är i närheten av vad som är teoretiskt möjligt. Koldioxidutsläpp från ståltillverkning kommer främst från reduktion av malm till järn och möjligheterna att minska utsläppen är idag mycket begränsade trots omfattande internationell forskning. Det lär, trots de stora forskningsinsatserna, tyvärr dröja till efter 2020 innan det finns kommersiella alternativ som reellt minskar utsläppen.
– Kol är nödvändigt i den kemiska processen och det stål som inte kan produceras i Europa på grund av för höga kostnader kommer att tillverkas någon annanstans, med minst samma utsläpp. Därför behöver stålindustrin undantag genom att utsläppsrätterna tilldelas gratis intill dess det finns globala åtaganden som innebär att alla konkurrerande ståltillverkare betalar samma pris för utsläppen.
– Handelssystemet innebär inte bara möjligheter för företagen att sälja utsläppsrätter, det ålägger hela basindustrin konkurrenshämmande kostnader som vida överstiger intäkterna från utsläppshandeln, då industrin tvingas betala tyskt kolkraftspris för den svenska koldioxidfria elen.
– Det nuvarande handelssystemet hejdar även expansionen av ståltillverkning i Europa. Med nuvarande upplägg kommer den expansionen att ske utanför de länder som omfattas av handelssystemet. Arbetstillfällen som skulle ha varit svenska genereras istället på andra platser i världen. Till slut drabbar en sådan politik vårt välstånd.
För ytterligare information: Elisabeth Nilsson, verkställande direktör, 08-679 17 01 eller 070-588 89 33