Bestämmelsen i 2 kap. 21 § konkurslagen förutsätter att konkursansökningarna är samtidigt anhängiga vid konkursbeslutet

För förbunden är det av stor betydelse att se till att deras medlemmar får rätt ersättningar för det arbete som medlemmarna utför. Ett sätt att göra detta är att sätta arbetsgivaren i konkurs och därigenom få fordringarna ersatta av den statliga lönegarantin.

Dagen för ansökan om konkurs har betydelse för vilken omfattning vissa förmånsrätter och lönegarantin ska ha i det enskilda fallet. Det är den dagen som är utgångspunkten för rätten till lönegaranti. Det är inte ovanligt att det förekommer flera konkursansökningar mot arbetsgivaren och att konkurs beslutas på endast en av dem. Om flera konkursansökningar mot samma arbetsgivare är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, ska det enligt 2 kap. 21 § konkurslagen anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökan som kom in först.

I ett mål i Högsta domstolen, T 418-19, gällande rätten till lönegaranti för en medlem i Svenska Elektrikerförbundet var förutsättningarna att flera ansökningar om konkurs gentemot arbetsgivaren hade lämnats in löpande under flera månaders tid.  Dessa hade dock avskrivits löpande på grund av att arbetsgivaren hade betalat lönerna. Den första ansökningen hängde emellertid ihop i en kedja med den ansökan som ledde till konkursbeslutet.  Medlemmen ville grunda sin rätt till lönegaranti på den först ingivna ansökan om konkurs. Medlemmens ansökan var samtidigt anhängiggjord med den ansökan som konkursbeslut meddelades på men var inte den först ingivna. 

Högsta domstolen ansåg att tolkningen av 2 kap. 21 § konkurslagen ska utgå från dess ordalydelse. Enligt Högsta domstolen talar lagtexten för att konkursansökningarna måste vara samtidigt anhängiga vid konkursbeslutet för att beslutet ska anses ha grundats på den ansökan som kom in först. I lagtexten sägs att flera ansökningar ”är anhängiga” samtidigt. En sådan tolkning var också förenlig med lagmotiven. Att lönegarantin utgör skyddslagstiftning föranledde inte någon annan bedömning. 

För att medlemmen skulle ha rätt till lönegaranti var hen tvungen att kunna räkna tiden från när den första ansökan om konkurs gjordes. Eftersom den först ingivna ansökan om konkurs inte längre var anhängiggjord vid domstol när beslutet om konkurs meddelades så kunde, enligt Högsta domstolens bedömning, inte medlemmen räkna sin rätt till lönegaranti från när den gavs in. Medlemmen fick därför ingen lönegaranti.

Ombud i målet var förbundsjuristen Henric Ask, 08-6766368.