Hur ska man bedöma arbetsförmågan i sjukförsäkringen?
Vilka ska arbeta och vilka ska ha sjukpenning? Vad är arbetsförmåga och hur bedöms den egentligen?
Ett kunskapsseminarium arrangerat av LO-TCO Rättsskydd AB.
Tid: Torsdagen den 28 november 2013 kl. 08.45 -10.00. Kaffe/te och smörgås från kl. 08.15.
Lokal: Hotell Sheraton, Tegelbacken 6
08.45 Förbundsjurist Magnus Eriksson, LO-TCO Rättskydd AB
Vilka är problemen med arbetsförmågebegreppet i sjukförsäkringen?
08.55 Professor Ruth Mannelqvist, Umeå universitet
Rättsliga utgångspunkter. Vilket stöd för bedömningen anger lagen?
09.10 Verksamhetsområdeschef Jan Larsson, Försäkringskassan
Hur görs bedömningen hos Försäkringskassan och hur kan den göras i framtiden?
09.20 Panelsamtal mellan ledamöterna i socialförsäkringsutskottet Tomas Eneroth (s)
och Finn Bengtsson (m) samt Ruth Mannelqvist och Jan Larsson.
Moderator: Förbundsjurist Kerstin Burman.
09.50 Frågor från publiken
Anmälan senast den 25 november 2013
Anmälan görs till Mia Larsson, mia.larsson@fackjuridik.com
Frågor
Enhetschef Claes Jansson, tel. 08-676 63 16, 070-662 63 16,
Hur ska man bedöma arbetsförmågan i sjukförsäkringen?
Förtroendet för sjukförsäkringen har sjunkit stadigt under många år. Sedan1990-
talet har lagstiftaren försökt att komma tillrätta med de problem som man anser
har funnits. Försäkringen har omväxlande ansetts vara för generös eller för
sträng.
Efter alla förändringar i sjukförsäkringen är osäkerheten stor bland både såväl de
sjuka som de som arbetar med försäkringen. Kan man göra en individuell
bedömning och hur ska den i så fall gå till? Vad ska man bedöma förmågan
emot? Genom åren har man använt olika begrepp, t.ex. ”det vanliga arbetet”,
”lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder”, ”arbete på den reguljära
arbetsmarknaden”, ”normalt förekommande arbete”, ”lämpligt arbete som är
tillgängligt”, ”arbete på arbetsmarknaden” etc.
Arbetsförmågeutredningen (SOU 2009:89) som leddes av Anna Hedborg
föreslog bl.a. att ett nytt begrepp skulle införas ”medicinska förutsättningar
för arbete”. Samtidigt menade utredningen att det krävdes en politisk normering
i försäkringens regelverk om vilka ansträngningar som ska krävas av individen.
Hur skarpa ska kraven på omställning vara? Hur skapar man en rimlig balans
mellan krav och förutsättningar? Ska man kunna ta hänsyn till vad som rimligen
kan begäras av individen, t.ex. p.g.a. ålder?
Vi hoppas att detta seminarium ska öka kunskapen om begreppet arbetsförmåga
och samtidigt bli en utgångspunkt i framtida diskussioner om vilka regler
sjukförsäkringen bör bygga på.
Välkomna den 28 november!
Claes Jansson
enhetschef försäkringsrättsenheten
LO-TCO Rättsskydd AB
Ps.
I bifogad bilaga har vi refererat tre domar från kammarrätterna under hösten
2013. Domarna gäller sjukpenning. De illustrerar bl.a. den problematik som den
försäkrade ställs inför när behandlande läkare inte tillräckligt tydligt förmår
uppfylla de krav som ställs på att beskriva aktivitetsbegränsningar, när det tar tid
att fastställa en diagnos, när det saknas aktuella arbetsförmågeutredningar och när
ett sjukdomsförlopp blir längre än 365 dagar.
Kammarättsdomar hösten 2013.
1. Städerska född 1973. Sjukskriven mer än 365 dagar efter operationer i båda händer. Ska bedömas mot normalt förkommande arbete på arbetsmarknaden. Enligt läkarintyg kvarstående värk och svaghet i händerna, smärtproblematik. Klarar inte lätt belastning i höger hand och inte tung belastning med vänster hand, har även samtalsbehandling hos psykolog p.g.a. psykiska besvär, depression.
Någon månad efter att Försäkringskassan stoppat sjukpenningen inlagd för sluten vård p.g.a. suicidrisk och får bl.a. diagnosen bipolär sjukdom. Försäkringskassan och förvaltningsrätten ansåg att läkarintygen endast bedömde arbetsförmågan mot arbetet som städerska och att det inte tillräckligt tydligt angavs i intygen att psykiska besvär satte ned arbetsförmågan i samband med att sjukpenningen drogs in. Kammarrätten ändrade så att hon fick sjukpenning.
2. Kvinna född 1965 som varit helt arbetsoförmögen sedan en trafikolycka 1997 där hon ådrog sig en whiplashskada. Arbetsförmedlingen bedömer efter utredning att hon har en fjärdels arbetsförmåga i anpassat arbete och hon får därefter en fjärdedels lönebidragsanställning som skolvärdinna.
Försäkringskassan nekar sjukpenning på resterande del och menar att sjukpenningen är en dagersättning som ska styrkas med läkarintyg. De aktuella medicinska underlagen anger inte betydande aktivitetsbegränsningar utifrån objektivt konstaterbara fynd. Man kan inte beakta resultaten av utredningar tre år tidigare. Den försäkringsmedicinska rådgivaren anser att läkarintygen i huvudsak baseras på kvinnans egna upplevelser.
De tidigare utredningarna bestod dels av en neuropsykologisk utredning som bl.a. angav kronisk värkproblematik, tydliga neurokognitiva nedsättningar och nedsatt arbetsminne, dels en försäkringsmedicinsk utredning som angav nedsatt rörelseförmåga i halsrygg med smärta/ömhet, tydlig koncentrationsstörning m.m. Stora begränsningar att använda hand/arm och att lyfta samt att hantera stress och krav.
Behandlande läkare angav vid muntlig förhandling att kvinnan klarade arbete till en fjärdedel med tung medicinering, att arbetsplatsen är maximalt anpassad efter hennes behov och att hälsotillståndet inte förändrats sedan de tidigare utredningarna. Kammarrätten ansåg det mindre sannolikt att kvinna skulle ha en restarbetsförmåga som skulle kunna tas till vara och hon erhöll därmed sjukpenning.
3. Jockey född 1971 som varit sjukskriven för kotfraktur i nio månader, därefter i arbete i 42 dagar men åter sjukskriven för blodpropp i lungan. Efter tre månaders sjukskrivning uppnås gränsen 365 dagar och då ska bedömningen göras mot normalt förekommande arbete om det inte är oskäligt. Försäkringskassan avslår sjukpenning.
Enligt läkarintyg behöver mannen ytterligare tre månaders sjukskrivning i arbetet som jockey. Efter de tre månadernas sjukskrivning kan han också återgå i sitt arbete. Han menar att det är obegripligt att han ska anmäla sig på Arbetsförmedlingen i stället för att träna/rehabilitera för att snabbt faktiskt kunna återgå i arbete. Om han ska kunna behålla sin professionella status måste han vistas i galoppmiljö.
Kammarrätten avslår och konstaterar att vad som angivits i förarbetena med ”oskäligt” och att kunna skjuta upp prövningen mot andra arbeten avser funktionshinder med betydande konsekvenser för arbetsförmågan (stroke, omfattande brännskador, förlamningar, förlust av kroppsdel eller förmågan att se eller tala etc.). Prövningen ska vara restriktiv. Jockeyns besvär ansågs inte vara av den art och grad som avses.