Måleriföretag ska tydligt anvisa målare personalutrymmen
Arbetsdomstolen har i domen AD 2019 nr 10 avgjort en viktig arbetsmiljöfråga för Svenska Målareförbundet gällande arbetsgivarnas skyldigheter att anvisa arbetstagarna lunch- och omklädningsrum enligt kollektivavtalet.
Två av förbundets medlemmar utförde måleriarbete vid nyproduktion av hus. Vid dessa arbetsställen uppstod tvist om arbetsgivaren hade anvisat målarna personalutrymmen. På arbetsställena fanns det i och för sig byggbodar uppställda men dessa hade inte målarna tillgång till. De tvingades att sitta inne på respektive arbetsplats och äta. Tvättning och ombyte fick de också sköta inne på arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade enligt målarna inte anvisat dem att använda byggbodarna och hur de skulle komma in i dessa. Arbetsgivaren påstod emellertid att så hade skett.
Arbetsdomstolen fäste i sin bedömning större tilltro till uppgifterna från målarna. Arbetsdomstolen konstaterade att målarna inte uttryckligen informerats om att de skulle använda byggbodarna och inte heller hur de skulle få tillträde till dessa. Även om bolaget sett till att det fanns personalutrymmen i form av byggbodar på arbetsställena så ansåg Arbetsdomstolen att bolaget brustit i den tydlighet som krävs. Bolaget borde på ett klart och tydligt sätt ha informerat målarna dels om att de skulle använda byggbodarna, dels var nycklarna till bodarna fanns. Eftersom bolaget inte hade gjort det så bröt bolaget mot kollektivavtalet.
Arbetsdomstolen hade också att ta ställning till eventuellt skadestånd. Arbetsgivarparten menade att skadeståndet skulle sättas ned till noll. Som skäl för detta uppgavs att arbetsgivaren inte avsiktligen åsidosatt arbetstagarnas intressen samt att målarna själva haft ett ansvar för sin arbetsmiljö och för att kontakta arbetsgivaren om de inte fick tillgång till personalutrymmen. Vidare angavs att de i arbetsmiljöavtalet intagna bestämmelserna om samverkan skulle påverka skadeståndsskyldigheten.
I denna del menade Arbetsdomstolen att ett allmänt skadestånd har till uppgift att effektivt avhålla en part från att bryta mot lag och avtal. En viktig princip, enligt Arbetsdomstolen, är att det aldrig ska te sig lönsamt för en arbetsgivare att bryta mot lag eller avtal.
Vid tolkningen av arbetsmiljöavtalet ansåg Arbetsdomstolen att det var tydligt att samverkansbestämmelserna är framåtsyftande och att det huvudsakliga ansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Det framstod därför som främmande att låta samverkansbestämmelserna få betydelse för en arbetsgivares skyldighet att betala skadestånd för ett redan inträffat kollektivavtalsbrott. Eftersom det inte framkommit att kollektivavtalsparterna skulle ha avsett eller diskuterat att samverkansbestämmelserna skulle ha någon betydelse för möjligheten att döma ut skadestånd vid brott mot kollektivavtalet, fann Arbetsdomstolen att samverkansbestämmelserna inte hade direkt betydelse för arbetsgivarens skadeståndsskyldighet.
Slutsatserna som kan dras av avgörandet är att det vilar ett stort ansvar på arbetsgivarna att på ett klart och tydligt sätt anvisa arbetstagarna dels vilka personalutrymmen de ska använda, dels hur de ska få tillgång till desamma. Det får inte råda några oklarheter överhuvudtaget.
Arbetsgivaren dömdes att betala allmänt skadestånd med 40 000 kronor till Målareförbundet och 10 000 kronor till var och en av de två målarna samt rättegångskostnader med 238 000 kronor.
Ombud för förbundet var förbundsjurist Henric Ask, 08-6766368.