Nyhetsbrev nr 1/2020
Välkommen till LO-TCO Rättsskydds nyhetsbrev! Vi planerar att komma ut med fyra nyhetsbrev om året, och du har fått det därför att du antingen är angiven som kontaktperson hos oss eller har anmält att du vill få det. Sprid det gärna vidare!
Glöm inte att du kan prenumerera på all information vi lägger ut i vårt pressrum, genom att gå in på vår hemsida och anmäla dig under fliken pressrum.
Vill du slippa fler utskick, eller har du en kollega som vill ha nyhetsbrevet, skicka ett mejl till Mattias.af.Malmborg@fackjuridik.com
Ny reglering gällande coronasmitta
Arbetsmiljöverket har fört upp SARS-CoV-2, dvs Covid-19, på förteckningen över smittsamma virus i föreskriften Smittrisker, AFS 2018:4. Det kommer att tillhöra riskklass 3 och av föreskriften följer därmed att en arbetsgivare har relativt långtgående skyldigheter i flera lägen. Vidare kommer LO denna vecka begära att regeringen förklarar att Covid-19 omfattas av bilagan till förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd, vilket är en förutsättning för att de som smittas av sjukdomen ska kunna få ersättning vid smitta.
Allmänt om rätten till ersättning vid allmänfarlig sjukdom
Principen är att en anställd har rätt till lön om denne står till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete. Den som inte gör det har inte rätt till lön. Det innebär att en anställd normalt måste inställa sig på arbetsplatsen och vara beredd att utföra sina arbetsuppgifter. En arbetstagare kan således inte välja att stanna hemma från jobbet av rädsla för att bli smittad av viruset. En anställd kan dock komma överens med sin arbetsgivare om att utföra arbetet hemifrån. Om den anställde är på tjänsteresa och blir fast i karantän pga ett myndighetsbeslut är det däremot att se som en del i tjänsten och lön ska betalas.
Den som stannar hemma utan giltig orsak och utan att arbetsgivaren godtagit detta har således inte rätt till lön, oavsett orsak. Situationen kan jämföras med att en arbetstagare inte kan inställa sig på arbetsplatsen pga naturhinder, snökaos och liknande. Inte heller då har arbetstagaren rätt till lön oavsett att man är helt utan skuld till det inträffade. Men det är naturligtvis inte olovlig frånvaro om man inte kan ta sig till jobbet pga ett myndighetsbeslut.
Om arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete har arbetstagaren rätt till lön oavsett om arbetsgivaren kan tillhandahålla något arbete. Om arbetsgivaren exempelvis inte kan bedriva sin verksamhet som vanligt pga brist på material från Kina så har den anställde ändå rätt till lön. Även i den situationen att arbetsgivaren uppmanar den anställde att inte komma till arbetet pga att arbetsgivaren är rädd för smittan har arbetstagaren rätt till lön.
Den som blir sjuk av viruset och saknar arbetsförmåga har naturligtvis rätt till sjuklön från arbetsgivaren på vanligt sätt och därefter rätt till sjukpenning från Försäkringskassan om arbetsoförmågan blir långvarig. Karensdagen kommer efter ansökan av den anställde att i efterhand ersättas av Försäkringskassan med ett schablonbelopp om 700 kr.
Eftersom smittan klassats som allmänfarlig har den som är smittbärare men har arbetsförmåga och kan arbeta rätt till smittbärarpenning från Försäkringskassan. För rätt till ersättning krävs att en läkare har beslutat att arbetstagaren inte får arbeta pga. att denne är smittad eller kan vara smittad av Covid-19. Det krävs alltså ett läkarintyg för rätt till ersättning. Smittbärarpenning kan också betalas ut för att arbetstagaren ska till en läkare för att utreda om man är smittad. Smittbärarpenningen är knappt 80 procent av lönen, dock högst 804 kr per dag. Någon karens finns inte när det gäller smittbärarpenning. Den som smittats eller kan antas ha smittats har också rätt till ersättning för resor som är nödvändiga för att göra läkarundersökningar, kontroller eller behandlingar.
Kammarrätten i Sundsvall beaktar nytt kunskapsläge angående degenerativa förändringar och diskbråck och ger Försäkringskassan bakläxa
I arbetsskadeärenden har ryggbesvär ofta varit kopplat till diskbråck och andra så kallade degenerativa förändringar. Försäkringskassan har konsekvent hävdat att det saknas vetenskapligt stöd för att faktorer i arbetet kan orsaka, påskynda eller försämra degenerativa förändringar, vilka enbart ansetts bero på ålder eller ärftlighet.
2014 publicerade dock SBU en rapport (2014:227, ”Arbetsmiljöns betydelse för ryggproblem”), som visar att det finns vetenskapligt underlag för samband mellan alla varianter av manuell hantering och diskförändringar. Med manuell hantering menas att lyfta eller bära en börda eller att skjuta och dra ett föremål, ungefär det vi brukar kalla kroppsarbete. Trots SBU:s slutsats har Försäkringskassans fortsatt att neka försäkrade livränta när det varit fråga om kroppsarbete och diskbråck. Försäkringskassan beslut har inte ändrats av domstolarna, vanligen med motiveringen att man förlitat sig på kassans försäkringsmedicinska rådgivares bedömning.
Det har varit av stor betydelse för fackförbunden att det nya kunskapsläget om diskförändring och diskbråck fått genomslag, eftersom många medlemmar med tunga manuella arbeten slits ut i förtid med stora ekonomiska följder. LO-TCO Rättsskydd har därför, på uppdrag av bl.a. IF Metall, systematiskt drivit ärenden i domstolar i hela landet och då särskilt åberopat SBU–rapporten och dess slutsatser angående kroppsarbete och diskförändringar.
Den 20 december 2019 meddelade Kammarrätten i Sundvall en dom (mål nr 1726-18) som besvarar frågan om hur SBU:s rapport ska tolkas. Kammarrätten finner att nivån ”begränsade vetenskapliga evidens” för sambandet mellan kroppsarbete och diskförändringar är tillräcklig. Kammarrätten konstaterar att den försäkrade varit utsatt för belastande kroppsarbete under flera år och avfärdar Försäkringskassans invändning om att sju års exponering skulle vara för kort och hänvisar till att de studier som lagts till grund för SBU:s slutsats endast följt deltagarna i två år. Kammarrätten konstaterar även att den försäkrade utvecklat diskbråck vid relativt låg ålder (28 år) vilket talar emot att det skulle vara fråga om åldersförändringar, samt att övervägande skäl talar för ett samband mellan den försäkrades diskförändringar och diskbråck och den skadliga inverkan som han utsatts för.
Kammarrättens dom innebär att en överrätt för första gången klart uttalar sig om rådande kunskapsläge vad avser diskförändringar och diskbråck till den försäkrades fördel. Domen har inte överklagats av Försäkringskassan till Högsta förvaltningsdomstolen. Domen förväntas få stor betydelse i ärenden där man kan utreda att den försäkrade utsatts för belastande kroppsarbete under många år och får anses ha öppnat upp möjligheten att få en tidigare ”omöjlig” diagnos godkänd såsom arbetsskada. Domens genomslag är dock starkt kopplad till om Försäkringskassan framgent väljer att följa domen eller inte.
Ombud för IF-Metalls medlem var förbundsjurist Tom Aspengren.
Viktigt försäkringsrättsligt prejudikat från Högsta domstolen
Högsta domstolen (HD) har meddelat en principiellt mycket viktig dom angående rätt till omprövning enligt skadeståndslagen (mål nr T 909-19).
När man ådrar sig en personskada vid exempelvis en trafikolycka ska den skadade erhålla full ersättning för den verkliga förlusten som skadan innebär. Detta framgår av 5 kap skadeståndslagen. När man erhållit denna ersättning avslutar försäkringsbolaget ärendet och i och med detta ingår parterna, den skadade och försäkringsbolaget, ett avtal om vilken rätt till ersättning som den skadade har.
En medlem hos IF-Metall ansökte om omprövning av ersättning för inkomstförlust efter en trafikolycka som inträffade i arbetet eftersom hon inte längre beviljades rätt till tidsbegränsad arbetsskadelivränta för en ny ersättningsperiod. När hon och trafikförsäkringsbolaget ingick ett avtal efter den ursprungliga skade-regleringen var hon fullt ut kompenserad genom beviljad arbetsskadelivränta. Försäkringsbolaget medgav rätt till omprövning men menade att när man väl beviljat rätt till omprövning ska hela ärendet omprövas på nytt. Detta medförde att försäkringsbolaget fann att det inte fanns något samband mellan den tidigare godkända helt nedsatta arbetsförmågan och trafikolyckan. HD har nu funnit att man inte kan göra detta, utan finner, till skillnad från tingsrätten och hovrätten, att omprövning av ersättningen för inkomstförlust inte ska medföra någon ny prövning av om det förelegat ett orsakssamband mellan trafikolyckan och personskadan. Eftersom tingsrätt och hovrätt sålunda felaktigt prövat frågan om orsakssamband undanröjer HD domarna i underinstanserna och lämnar tillbaka målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Om tingsrättens och hovrättens domar hade stått sig vid prövning i HD skulle det ha inneburit att alla skadade som begär rätt till omprövning hade riskerat att detta kunnat leda till att de förlorar en redan beviljad rätt till ersättning. Det hade då varit omöjligt att rekommendera någon att begära omprövning av en redan beviljad ersättning, även om det uppstått en väsentlig inkomstförlust som inte ersätts, eftersom det skulle kunnat medföra att all rätt till pågående inkomstförlustersättning upphör. Domen innebär att denna risk inte längre föreligger, vilket kommer att vara till stor nytta för alla som ådragit sig en personskada vid en trafikolycka, patientskada, läkemedelsskada samt alla former av strikt ansvar där samband godkänts.
Om HD hade fastställt tingsrättens och hovrättens domar hade det i realiteten kunnat innebära ett avskaffande av omprövningsrätten eftersom det är svårt att tänka sig att skadade skulle våga begära omprövning framgent. Domen är även vägledande vid omprövning enligt TFA-villkoren. Domen är därför av principiellt stor betydelse för alla som drabbas av en personskada som ska ersättas enligt skadeståndsrättsliga principer. Det handlar dessutom oftast om mycket höga ersättningsbelopp, eftersom det ska röra sig om väsentliga förändringar för att omprövning ska kunna ske.
Ombud var förbundsjurist Ulf Lejonklou.
Byggnads stämmer Formbetong i Katrineholm på 27 miljoner kronor
Byggnads har väckt talan mot Formbetong Anläggning i Katrineholm AB (AD mål nr 17/20). Bolaget har hängavtal med Byggnads och har utfört arbete bland annat i Grums som underentreprenör åt NCC. Bolaget har brutit mot Byggavtalet bland annat genom att inte utge kollektivavtalsenlig lön och andra ersättningar till den utländska arbetskraften hos bolaget, däribland sex medlemmar i förbundet. Förbundet yrkar att bolaget ska utge, förutom lön och andra ersättningar, allmänt skadestånd om 100 000 kr vardera till medlemmarna för kollektivavtalsbrott. Förbundet yrkar också att bolaget ska utge allmänt skadestånd om sammanlagt 27 miljoner kr för kollektivavtalsbrott till förbundet och regionen, där 25 miljoner kr motsvarar den vinst bolaget åtminstone har gjort genom att inte följa Byggavtalet för den utländska arbetskraften.
Ombud för förbundet är förbundsjurist Marie Nordström.
Målarnas restid var inte arbetstid
Den 12 februari 2020 meddelades dom i en tvist mellan Svenska Målareförbundet å ena sidan och Måleriföretagen i Sverige och en målerifirma i Malmö å andra sidan, AD 2020 nr 7. Tvisten gällde om tre målares restid från bostaden till och från kunder i början och slutet av arbetsdagen skulle betraktas som arbetstid och därför avlönas. Två av målarna reste med egen bil, den tredje målaren var servicemålare och reste i företagsbil.
Arbetsdomstolen har avslagit förbundets talan. Enligt Arbetsdomstolens mening skiljer sig de tre målarnas restid från den restid som prövades i EU-domstolens avgörande i det så kallade Tyco-målet. De tre målarna hade beordrats av arbetsgivaren att inställa sig direkt hos kund. Arbetsgivaren hade också bestämt hos vilka kunder målarna skulle utföra arbete. Eftersom målarna inte varit beordrade att utföra arbete under den omtvistade restiden finner Arbetsdomstolen att målarna inte enbart genom att befinna sig i bil på väg till och från arbetsplatsen varit fysiskt närvarande på en plats som bolaget bestämt. De har därmed inte stått till förfogande för arbete i direktivets mening.
Arbetsdomstolen klargör att domstolen inte genom domen tagit ställning till en situation då arbetsgivaren enligt kollektivavtal har rätt att beordra arbetstagaren att utföra arbete på ”mer avlägsna arbetsplatser”.
Ombud för förbundet var förbundsjuristerna Annett Olofsson och Erik Grahn.
Hovrättsdom om lönegaranti:
Inte tvisteslut vid villkorad överenskommelse
Enligt 12 § tredje stycket förmånsrättslagen måste den anställde ansöka om konkurs mot arbetsgivaren inom två månader från det att en tvist slutligt har avgjorts för att kunna få rätt till lönegaranti. I en tvist hade ett förbund haft förhandlingar med en arbetsgivare om en lönefordran. Vid förhandlingen träffade parterna en villkorad överenskommelse innebärande att arbetsgivaren skulle betala ett visst belopp vid ett specifikt datum. Om överenskommelsen inte hölls skulle den förfalla i sin helhet utan vidare åtgärd. Förhandlingen skulle då återupptas och förbundet skulle ha en rätt att återuppta samtliga tidigare framställda krav.
Arbetsgivaren betalade inte och förhandlingen återupptogs. Samma överenskommelse träffades igen, dock med den väsentliga skillnaden att överenskommelsen inte var villkorad av någon tillkommande/utebliven omständighet. Arbetsgivaren betalade inte och försattes i konkurs. Konkursförvaltaren avslog begäran om lönegaranti med motiveringen att tidsfristerna i förmånsrättslagen inte hade hållits eftersom ansökan om konkurs inte hade lämnats in inom två månader från det att den första förhandlingen avslutats.
Frågan om medlemmens rätt till lönegaranti och om den första överenskommelsen innebar att tvisten slutligt hade avgjort har nu prövats av Hovrätten för Västra Sverige i mål T 3006-19. Hovrätten ansåg att eftersom överenskommelsen var villkorad av att betalning skedde och att sådan inte hade gjorts så förföll överenskommelsen som då inte längre var giltig mellan parterna. Mot bakgrund av detta ansåg hovrätten att tvistens slut skulle räknas från den andra överenskommelsen som inte var villkorad. Ansökan om konkurs gjordes inom två månader från denna och förmånsrättslagens tidsfrister hade därmed hållits. Medlemmen hade rätt till lönegaranti.
Ombud var förbundsjurist Henric Ask.
Lönegaranti i företagsrekonstruktion – klargörande dom från HD
Dagen efter att arbetsgivarens företagsrekonstruktion hade upphört anmälde en arbetstagare anspråk på lönegaranti för semesterersättning. HD klargör att anspråk måste framställas innan företagsrekonstruktionen upphör för att arbetstagaren ska ha rätt till lönegaranti. HD drar en parallell till vad som gäller vid konkurs och uttalar att ”lagstiftaren avsett att anspråk på lönegarantiersättning vid konkurs måste ha anmälts innan konkursen avslutats för att fordran ska betalas enligt lönegarantin.” HD tar också ställning till om rekonstruktören har behörighet att hantera lönegarantifrågor efter att företagsrekonstruktionen har upphört. HD klargör att rekonstruktören har behörighet att pröva och meddela beslut rörande en fordran som anmälts under företagsrekonstruktionen men som inte hunnit hanteras före upphörandet.
Dom den 16 mars 2020, mål T 1226-19.
Positiv EU-dom angående övergång av verksamhet i bussbranschen
EU-domstolen har i en dom den 27 februari 2020 reviderat sin tidigare praxis när det gäller verksamhetsövergång i bussbranschen. Den omständigheten att bussarna inte tas över kommer nu i praktiken inte att väga särskilt tungt. Att merparten av personalen tas över och att verksamheten fortsätter utan avbrott har däremot stor betydelse. Det kommer sannolikt att leda till att nästan all ny upphandling av busstrafik kommer att utgöra verksamhetsövergång. Det innebär att all personal då automatiskt följer med över till den nya entreprenören.
Bakgrunden till domen är att det finns en gammal dom från EU-domstolen från 2001 som innebar att det vid bedömningen av om det var en övergång av verksamhet hade stor betydelse om bussarna övertogs. I det gamla målet hade en klar majoritet av personalen tagits över men EU-domstolen ansåg då att bussarna var den väsentligaste tillgången i verksamheten. Utvecklingen i branschen har sedan blivit sådan att det nästan aldrig sker något övertagande av bussar. Nya tuffare miljökrav och nya tekniska krav innebär att den som övertar verksamheten nästan alltid måste köpa eller hyra in nya bussar. Domen från 2001 har lett till att det varit möjligt att säga upp alla personal, i huvudsak busschaufförerna, i samband med byte av entreprenör. Den nya entreprenören har sedan fritt kunnat välja vilka som fått återanställning i verksamheten. Busschaufförer med 20-30 års erfarenhet har ibland provanställts och tillsvidareanställningarna i branschen har i praktiken blivit tidsbegränsade fram till nästa upphandling.
Med den nya domen ändras förutsättningarna ganska radikalt. När en ny entreprenör pga rättsliga, miljömässiga eller tekniska krav inte tar över bussarna så kommer det ändå normalt att ses som en övergång av verksamhet om merparten av personalen tas över och verksamheten bedrivs utan avbrott, vilket är det normala vid byte av entreprenör när trafiktjänster upphandlas. Domen har även betydelse för andra branscher där upphandling av tjänster sker men där materiella tillgångar inte tas över pga nya krav från upphandlaren.
EU-domstolens dom den 27 februari 2020 i mål C-298/18.
Nytt delbetänkande av utredningen En trygg sjukförsäkring med människan i centrum
För en tid sedan blev delbetänkandet En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering (SOU 2020:6) publicerat. Detta är utredningens andra delbetänkande och flera frågor som berördes i det första delbetänkandet, Ingen regel utan undantag – en trygg sjukförsäkring med människan i centrum (SOU 2019:2), aktualiseras igen.
Delbetänkandet berör en rad olika viktiga frågeställningar. Utredningen analyserar särskilt hur prövningen gentemot normalt förekommande arbete ska gå till samt under vilka förutsättningar bedömningen ska fortsätta att göras gentemot den försäkrades ordinarie arbete.
Utredningen lämnar en rad bra förslag. Utredningen föreslår att det ska införas en uttrycklig skyldighet i gällande lagstiftning för Försäkringskassan att ange den eller de yrkesgrupper som Försäkringskassan anser att den försäkrade har arbetsförmåga i. Detta kommer möjliggöra en betydligt mer rättssäker prövning än idag och även förbättra våra möjligheter här på LO-TCO Rättsskydd att företräda era medlemmar på bästa sätt.
Utredningen föreslår även utökade möjligheter att fortsätta att pröva den försäkrades arbetsförmåga gentemot den försäkrades ordinarie arbete. Huvudregeln kommer vara att en fortsatt prövning gentemot ordinarie arbete kan ske om övervägande skäl talar för återgång i det ordinarie arbetet. En betydligt mer flexibel och verklighetsförankrad prövning än idag. Vidare införs en begränsad möjlighet att även efter dag 365 till dag 550 fortsätta pröva arbetsförmågan gentemot ordinarie arbete. Utredningen föreslår även att äldre försäkrade som har en anställning under vissa förhållanden alltid ska få sin arbetsförmåga prövad gentemot ordinarie arbete. Detta gäller de personer som uppnått den ålder då inkomstgrundad ålderspension tidigast kan tas ut. Ett annat viktigt förslag är att utredningen föreslår att arbetsförmågan alltid ska prövas gentemot ordinarie arbete vid prövning av rätt till rehabiliteringspenning.
Sammantaget innebär utredningens förslag att rehabiliteringskedjan framöver kommer innehålla betydande inslag av rehabilitering. Det nu gällande regelverket är tyvärr snarare en utsorteringskedja. LO-TCO Rättsskydd är remissinstans och remisser ska vara departementet tillhanda senast den 11 maj 2020.