Nyhetsbrev nr 4/2019

Arbetsdomstolen tolkar Bussbranschavtalet vid utrikes beställningstrafik

Sommaren 2017 väckte Svenska Kommunalarbetareförbundet talan mot Bussarbetsgivarna och Bergkvarabuss i en tvist gällande lön och andra ersättningar enligt Bussbranschavtalet till 19 förare som kört buss i utrikes beställningstrafik. Resorna har varit skidresor, storstadsresor eller rundresor i olika regioner på kontinenten. Arbetsdomstolen har i mellandom som meddelades den 13 november 2019 tagit ställning till tre tolkningsfrågor.

Den första frågan gällde om en regel som föreskriver att förarna vid dygnsvila på bortaort, alltid ska få tillgodoräkna sig minst åtta timmar per hel 24-timmarsperiod, innebär ett hinder för arbetsgivaren att förlägga fridagar på bortaort. Arbetsdomstolen finner att bestämmelsen inte utgör ett sådant hinder.

Den andra frågan gällde om ett tillägg för enmansbetjänad buss skulle utgå om det på bussen, förutom föraren, fanns en guide eller en bussvärd.  Arbetsdomstolen finner att med enmansbetjänad buss menas att bussen betjänas av enbart en förare och inte två eller fler förare. Bussen är då enmansbetjänad även om en guide eller bussvärd följer med.

Den tredje frågan gällde förutsättningarna för rätt till ob-ersättning och tolkning av begreppet ”faktiskt arbetad tid” i bestämmelsen om ob-ersättning. Förbundet menade att ob-ersättning ska utgå för all arbetstid på obekväm tid, endast med undantag för så kallad uppräkningstid. Arbetsdomstolen finner inte att bestämmelsen ska tolkas på det sättet. Av betydelse för tvistens fortsättning är dock att Arbetsdomstolen i sammanhanget uttalar att tid då en förare sitter med i bussen i väntan att få köra bussen är faktiskt arbetad tid.

Arbetsdomstolens dom AD 2019 nr 50. Ombud för Svenska Kommunalarbetareförbundet var förbundsjuristerna Anne Alfredson (tfn 08-676 63 25) och Annett Olofsson (08-676 63 29)

HFD 2019 ref 48

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom från den 11 oktober 2019 avseende sjukersättning förtydligat hur det ska avgöras om en försäkrad har förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Ett av kraven för att få sjukersättning är att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden, även subventionerade anställningar. Domen förtydligar hur prövningen av arbetsförmåga ska göras.

Inledningsvis konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att valet av arbetsmarknadsbegrepp inte har någon egentlig betydelse för hur prövningen i övrigt ska gå till och tar utgångspunkt i avgörandena HFD 2018 ref 51 I och II, som handlar om sjukpenning, för att förtydliga vad innebörden av förvärvsarbete på arbetsmarknaden innebär gällande sjukersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen menar att även om prövningen av en försäkrads arbetsförmåga är mer abstrakt eller hypotetisk så måste den vara verklighetsförankrad. Hänsyn måste tas till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Personen i fråga måste kunna utföra ett arbete som någon är villig att betala för. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan en försäkrad inte anses ha en arbetsförmåga enbart av det skälet att han eller hon har förmåga att utföra vissa avgränsade arbetsuppgifter. Enligt LO-TCO Rättsskydd är det inte ovanligt att prövningen av rätten till sjukersättning enbart sker gentemot vissa avgränsade arbetsuppgifter utan hänsynstagande till att ett arbete är en sammansättning av en rad olika arbetsuppgifter som samtliga behöver kunna utföras.

Det ska alltså framstå som realistiskt att en arbetsgivare typiskt sett skulle vara villig att anpassa arbetet i den utsträckning som krävs med hänsyn till den personens behov. I denna bedömning menar Högsta förvaltningsdomstolen att personen måste kunna uppfylla basala krav på produktivitet, såsom att arbetsuppgifterna utförs någorlunda självständigt och med viss kvalitet samt inom en viss tid. Om de anpassningar som krävs är så omfattande att ett tillräckligt stort ekonomiskt värde för en arbetsgivare saknas, kan arbetet inte betraktas som ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Hösta förvaltningsdomstolen tar även ställning till vad som avses med mindre anpassningar, större anpassningar samt betydande anpassningar. I denna del kan särskilt noteras att Högsta förvaltningsdomstolen som större anpassningar anger att vissa arbetsuppgifter utesluts, att arbetstiden anpassas eller att prestationsnivån justeras. Dessa skrivningar kommer att få betydelse i mål avseende sjukpenning då Högsta förvaltningsdomstolen tidigare fastslagit att arbeten som kräver mer än ringa anpassning inte utgör normalt förekommande arbeten. 

Högsta förvaltningsdomstolen betonar återigen att kravet på verklighetsförankring även innebär att Arbetsförmedlingens bedömning av personens arbetsförmåga som utgångspunkt ska vara vägledande vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Genom dessa skrivningar har domstolen återigen fastslagit det naturliga, dvs. att det är Arbetsförmedlingen som är expertmyndigheten i detta avseende.

Mot bakgrund av den nya praxisen är det rimligt att Försäkringskassan justerar sin vägledning samt kommer med ett nytt rättsligt ställningstagande. Fram till dess att Försäkringskassan justerar sina bedömningar utifrån domen och gör realistiska samt verklighetsförankrade arbetsförmågebedömningar nekas dock försäkrade alltjämt sjukersättning på felaktiga grunder.

Vid eventuella frågor hänvisas till enhetschefen Robert Sjunnebo, 08-676 63 04.

Ett år är 365 dagar

En arbetstagare hade haft flera allmänna visstidsanställningar vid ett universitet. Anställningstiden i allmän visstidsanställning hos arbetsgivaren var sammanlagt 721 dagar.
Enligt 5 a § anställningsskyddslagen övergår en allmän visstidsanställning till en tillsvidareanställning när en arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren i allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år under en femårsperiod. Frågan i målet gällde om kvalifikationstiden sammanlagt mer än två år skulle beräknas som 721 dagar (360 dagar x 2 +1) eller som 731 dagar (365 dagar x 2 + 1).

Förbundet som företrädde arbetstagaren menade att vid beräkning av tidsgränser i anställningsskyddslagen har lagstiftaren utgått från att en normalmånad innehåller 30 dagar, vilket gör att ett år motsvarar 360 dagar. Detta framgår av förarbetena till lagen. Staten som företrädde universitetet menade att det inte fanns någon anledning att gå omvägen via månader för att bestämma hur många dagar ett år består av. Ett kalenderår är enligt staten alltid 365 dagar.

Arbetsdomstolen slog i dom 2019 nr 56 fast att begreppet sammanlagt mer än två år inte har någon annan innebörd än den som följer av ordalydelsen, dvs den språkliga innebörden av begreppet år, och att ett år har 365 dagar. När tidsgränsen anges i år avses 365 dagar, men när tidsgränsen anges i månader avses en normalmånad om 30 dagar.

Gränsdragningsfråga mellan arbetare- och tjänstemannaavtal

En gränsdragning avseende vilket kollektivavtal som är tillämpligt på ett visst arbete har avgjorts av skiljenämnd. Parterna är överens om att skiljedomen inte är hemlig utan fritt kan spridas.

Tvisten gäller om ett arbetar- eller ett tjänstemannaavtal är tillämpligt på arbetet som installatör av trådlösa larm (hemlarm). Arbetet består av nyinstallation och service av larm. Sedan frågan prövats av skiljenämnd står det klart att arbetaravtalet (det så kallade Sector Alarmavtalet med Elektrikerförbundet som facklig part) är det avtal som ska tillämpas på arbetet.

Skiljenämnden har prövat frågan om vilket avtal som är tillämpligt på det sätt som Arbetsdomstolen gör när det är fråga om att bestämma vilket av fler avtal som är tillämpligt på ett visst arbete. Av Arbetsdomstolens praxis framgår att ett arbetaravtal inte är tillämpligt på arbetsuppgifter som utförs av den som har tjänstemannaställning och omfattas av tjänstemannaavtal och vice versa. Det finns med andra ord ingen överlappning mellan avtalen. Prövningen sker i första hand genom att fastställa vad kollektivavtalsparterna själva kommit överens om. Ger detta inte svar på frågan – som ofta är fallet – ska frågan prövas utifrån perspektivet hur arbetet tvisten gäller traditionellt har betraktats på avtalsområdet. Därefter prövas frågan med hänsyn till om arbetet huvudsakligen är tjänstemannabetonat eller om det till större delen utgörs av sådant arbete som typiskt sett faller under arbetaravtalet. Om frågan alltjämt inte avgjorts prövas frågan med beaktande av om arbetet har utvecklats från arbete som hör under det ena eller det andra avtalet. I den sist nämnda situationen är det avtal tillämpligt som arbetet utvecklats från, förutsatt att de nytillkomna arbetsuppgifterna inte är helt dominerande.

Att skiljenämnden kommit fram till att det är arbetaravtalet som är tillämpligt har sin grund i ett antal slutsatser. Inledningsvis konstaterar skiljenämnden att arbetet hör hemma i en bransch som funnits sedan lång tid – larmbranschen – och att arbetet i denna bransch har betraktats som arbetararbete. Tvisten kompliceras emellertid av att olika kollektivavtal gällt för arbetet, bland annat ett så kallat medarbetaravtal som inte direkt ger svar på om ett visst arbete som lyder under kollektivavtalet är arbetar- eller tjänstemannauppgifter. Av detta skäl har skiljenämnden också prövat om arbetet huvudsakligen består av arbetar- eller tjänstemannauppgifter. Skiljenämnden beskriver arbetet med att montera och installera larm (nyinstallation) som inte enbart själva ”skruvandet” eller ditsättandet av olika komponenter utan; ” även planeringen inför själva monteringen, att avgöra var centralenheten och de olika komponenterna ska sitta, kontroll av underlaget och val av relevanta verktyg, programmering av enheterna, själva ”fastskruvandet”, kontroll av att larmanläggningen fungerar och montering utanför bostaden av skyltar och dekaler”.

Beträffande service av larm beskriver skiljenämnden arbetet som att de huvudsakliga arbetsuppgifterna vid serviceuppdragen är ”kontroll av larmanläggningen, byte av batteri och felsökning och att åtgärda fel.”

Slutsatsen som skiljenämnden drar är att huvuddelen av arbetsuppgifterna vid såväl nyinstallation som serviceuppdrag är arbetaruppgifter.

Ombud för Svenska Elektrikerförbundet var förbundsjuristen Anne Alfredson (tfn 08-676 63 25).

Länk till skiljedomen finns på vår hemsida: https://www.fackjuridik.se/nyhetsbrev-nr-4-2019

Om oss

LO-TCO Rättskydd är fackets juridiska byrå. Vi ägs av LO och TCO och är Sveriges största juridiska byrå för arbetsrätt och socialförsäkringsrätt. Sedan starten 1971 har vi haft över 70 000 ärenden. Vi driver rättsfall som exempelvis rör arbetsskador, sjukförsäkring, löner och felaktiga uppsägningar. Vi är ombud i var tredje refererad dom i Arbetsdomstolen. Våra klienter är i huvudsak enskilda fackliga medlemmar som får rättshjälp av sina respektive fackförbund och därmed möjlighet att driva sitt mål med vår hjälp. Vi är cirka 45 anställda, varav drygt 35 jurister, och det enda fackligt ägda juridiska bolaget som är specialiserat på att driva den här typen av domstolsprocesser i Sverige. Varje år får medlemmar dela på cirka 200 miljoner kr efter vunna mål och många får tillbaka jobbet eller blir frikända från anklagelser för brott.

Prenumerera