Är den svenska välfärdsstaten en samhällskatastrof genomsyrad av kriminalitet?

Svenska poliser på tv-skärmen, år ut och år in. Den samhällskritiska polisberättelsen i roman och på film har haft ett svindlande genomslag, både i film och bokform. Men har fiktionens poliser påverkat verklighetens opinion och politiska beslut? Bland annat det undersöker filmvetaren Michael Tapper i sin avhandling Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och på film 1965-2010.

Med förstoringsglaset riktat på den svenska polisgenrens bästsäljare inom roman och film kartlägger Michael Tapper utvecklingen från Sjöwall-Wahlöö till Stieg Larsson. Det är en svensk idé- och kulturhistoria för åren 1965-2010 som handlar om samhällsdebatten, synen på brottslighet, polisens roll och manlighet.
De populära svenska polisfilmerna har ihärdigt målat upp en bild på tv-skärmen av ett Sverige där folkhemmet var genomruttet i sin grund och nödtorftigt dolde ett brutalt klassamhälle och en skenande brottslighet.

– Kriminologer har i åratal försökt nyansera bilden av våldsbrott och tona ner hotbilder om en invaderande öststatsmaffia, men kriminaljournalistik, populistiska politiker av skiftande ideologisk färg och kriminallitteratur lever på ett alarmistiskt synsätt. En svartvit världsbild med ondska mot godhet, vi mot dom, är också något vi alla lärt oss från sagorna. Därför är vi mottagliga för sådana berättelser.

Oavsett om samhällskritiken har riktats från höger eller vänster har katastrofscenariot varit sig anmärkningsvärt likt. Sjöwall-Wahlöö var marxist-leninister, och deras boksvit Roman om ett brott blev stilbildande för en hel generation författare. De såg sina romaner som samtidsdokumentärer, och ville i dem visa på hur socialdemokratin förrådde socialismen och strävade mot en socialfascistisk diktatur. Det passade deras historiesyn, enligt vilken det kapitalistiska samhället oundvikligen går mot ökade klassklyftor och skärpta motsättningar för att oundvikligen utmynna i en kommunistisk revolution.
Efter dem har traditionen i polisromanen utvecklats enligt två huvudlinjer. Hos författare som Olov Svedelid, Henning Mankell och i polisfilmsserier som Beck, Johan Falk och Wallander utgör polisen medborgarnas försvar mot invasionshotet från en välorganiserad internationell brottslighet. Leif GW Persson, Jan Guillou och Stieg Larsson är däremot exempel på författare som ser ett större hot komma inifrån högerextrema och antidemokratiska krafter inom polisen och underrättelsetjänsten.
På samma sätt har polismannen skildrats på två sätt. Antingen har han varit ett symptom på nationens sjukdomstillstånd och drabbats av stress, magsår, diabetes, fetma, alkoholism och kroniska depressioner (Martin Beck, Kurt Wallander, Ewert Grens) eller så har han tvärtom gått i takt med tidens våldsskickliga övermänniskor som samhällets yttersta utpost mot det kriminella barbariet (Carl Hamilton, Johan Falk).
Till skillnad från tidigare läsningar ser Michael Tapper den svenska polisromanen och filmen som en del av – inte skild från – den internationella genreutvecklingen. Det är också en av förklaringarna bakom det svenska kriminalundret i världen – kombinationen av en ny scenplats (Sverige) och delvis nya motiv för i grunden berättelser som i grunden känns välbekanta.

Michael Tapper disputerade vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, den 10 september 2011. Han är också filmrecensent för Sydsvenskan och har tidigare varit chefredaktör för tidskriften Film International.

Kontaktuppgifter: Michael Tapper, mobil: 070 9821495

Taggar: