Flaxande skyddsvingar ökar lyftkraften

Ny forskning från Lunds universitet avslöjar värdet i att bära omkring på dubbla lager av vingar. Forskarna har studerat dyngbaggar och hur deras täckvingar egentligen fungerar. Vingarna inte bara skyddar utan hjälper faktiskt skalbaggarna att lyfta från marken. Men det kostar.

Täckvingarna hos skalbaggar är förhårdnade strukturer som ger skydd åt flygvingarna och kroppen. Täckvingarnas funktion under flykt har ifrågasatts, och därför har nu forskare på biologiska institutionen vid Lunds universitet undersökt hur täckvingarna och de underliggande flygvingarna fungerar hos dyngbaggar. Forskarna har studerat de luftvirvlar som skapas av vingarna när baggarna flyger i en vindtunnel. Vindtunneln i Lund är en av ett fåtal av sitt slag i världen.

– Resultaten visar att täckvingarna, som hålls ut och flaxar under flykt, skapar lyftkraft som hjälper skalbaggen att hålla sig uppe i luften, säger Christoffer Johansson Westheim, forskare vid Lunds universitet.

Men studien visar samtidigt att skalbaggarna är mindre effektiva i att skapa lyftkraft än andra djur, vilket beror på att täckvingarna påverkar flygvingarna negativt. Skyddet som de förhårdnade täckvingarna ger innebär alltså en kostnad i form av lägre effektivitet i flykt. En slutsats av detta är att om flygvingarna kunde ge tillräckligt med kraft för att hålla djuren flygande, borde täckvingarna fällas tillbaka över kroppen när djuret flyger, och det är precis det man ser hos vissa arter. Studien är den första av sitt slag på skalbaggar, men forskarna anser att resultaten borde vara ganska allmängiltiga för skalbaggar vars flygvingar flaxar bakom täckvingarna – detta trots att dyngbaggarna är ganska extrema, med en kroppsvikt på 5-7 gram och ett avstånd mellan vingspetsarna på cirka 15 centimeter.

Skalbaggarna som använts i den aktuella studien har fångats i Sydafrika, där de normalt flyger på natten i öppen terräng på jakt efter dynga. Flyghastigheten är hög, och dyngbaggarna är knappast kända för sin manövreringsförmåga. De missar ofta dyngan de letar efter och landar en bit ifrån, men går hellre sista biten istället för att försöka sig på en bättre landning. Forskningsstudien ingår i ett projekt som syftar till att förstå olika djurs anpassningar till flykt, och hur djurens olika ursprung påverkar deras förmåga till flykt.

Medverkande forskare i den aktuella studien är Christoffer Johansson Westheim, Sophia Engel, Emily Baird, Marie Dacke, Florian T. Muijres och Anders Hedenström, samtliga verksamma vid biologiska institutionen på Lunds universitet.

För mer information, kontakta:

Christoffer Johansson Westheim, biologiska institutionen, Lunds universitet
Tel: 046-222 49 55
Christoffer.Johansson@biol.lu.se

Taggar: