Genusvetenskapen har funnit sin plats inom akademin
Den politiska satsningen på jämställdhet har funnit sig tillrätta inom akademin, och genusvetarna har lyckats skapa ett utrymme för forskning om maktförhållanden som beror på kön, sexualitet och etnicitet. Det hävdar Mia Liinason i en avhandling om vad genusvetarna har åstadkommit under sina drygt 30 år inom akademin.
Men hon slår också fast att genusvetenskapen har fått en slagsida mot forskning som har med könet att göra. Denna fokusering på kön har gjorts på bekostnad av andra maktförhållanden; andra maktstrukturer har marginaliserats och kanske till och med blivit mer osynliga.
– Ämnet kan alltså i vissa fall ha bidragit till att befästa dominanta föreställningar om kön och genus istället för tvärtom, menar hon.
Det var under 1960- och 70-talen som feministiska forskare började organisera studiegrupper om kvinnors situation och makt. Ungefär samtidigt kom regeringen fram till att om man vill komma längre med jämställdheten behövs forskning. Pengar till jämställdhetsforskning öronmärktes och sedan dess har ämnet ofta varit i skottgluggen:
– Det är det politiska stödet till ämnet som får vissa att se rött, säger Mia Liinason som personligen inte tycker att det är konstigare att man viker särskilda pengar till genusforskning än att man gör det till specifik medicinsk forskning.
Mia Liinason är själv genusvetare, den första som disputerat inom ämnet i Lund. Hon valde den svåra uppgiften analysera sin egen disciplin:
- Det har inte varit helt enkelt. Många varnade mig och tyckte att jag hade gett mig på ett svårt projekt, säger hon.
Det svåra har varit att det på vissa håll finns en slags kåranda, berättar hon. Feminister har alltid betonat vikten av att hålla ihop mot förtryck och orättvisor. Därför har kritik mot det egna ämnet viftats bort. För att åstadkomma förändring, har många menat enligt Mia Liinason, måste man fokusera på gemensamma erfarenheter och målsättningar istället för interna olikheter och konflikter. Det har funnits en rädsla för att självkritik ska försvaga den feministiska rörelsen. Samtidigt, tillägger Mia Liinason, är inte heller feminismen en enhetlig rörelse och andra feminister har därför argumenterat för nödvändigheten av att vända en maktkritisk blick också mot feminismens egen praktik.
- Det är just de dominanta dragen inom genusvetenskapen och feminismen som jag har velat studera i min avhandling, säger Mia Liinason.
Mia Liinason disputerade med avhandlingen Feminism & the Academy. Exploring the Politics of Institutionalization in Gender Studies in Sweden. Hon nås på telefonnummer 0738-20 09 51 eller mia.liinason@genus.lu.se
Ulrika Oredsson Pressansvarig, Lunds universitet 046-222 70 28 0701-47 27 40
Taggar:
