Historiska ledtrådar förklarar minskning av sandstäpp

Sandstäpp är ett starkt hotat växtsamhälle i Sverige. Enligt en tidigare teori beror det på minskat åkerbruk i de här områdena under 1900-talet. Forskare från Lunds universitet har prövat teorin i en ny studie. Resultaten visar dock att man måste gå så långt tillbaka som slutet av 1700-talet för att finna orsaken.

Sandstäpp är en vegetationstyp med arter som trivs på näringsfattig, sandig mark där det finns kalk i ytlagret och gott om öppen sand. På Linnés tid var sandstäpp utbredd i östra Skåne, vilket han rapporterade från sin Skånska resa år 1749. Idag återstår mindre än 50 hektar. Det finns många arter på sandstäppen som inte hittas någon annanstans och deras överlevnad är viktig för den biologiska mångfalden.

– Sandstäppen är skyddad i det europeiska Natura 2000-nätverket, vilket innebär att Sverige är skyldigt att ta hand om de områden som finns kvar. Den har också ett stort kulturellt och estetiskt värde för många människor. Framför allt i östra Skåne har många en speciell relation till sandstäppen och dess arter, säger Anja Ödman, biologiforskare vid Lunds universitet.

Om marken i ett sandstäppsområde ligger ostörd blir ytlagret näringsrikare och kalkfattigare med tiden. För att ett nytt ytlager med mindre näring och mer kalk ska komma i dagen krävs att marken störs på något sätt. En populär förklaring till minskningen av sandstäppens utbredning har hittills varit att det beror på minskat jordbruk under 1900-talet.

Forskarna studerade åtta platser längs Skånes östra kust för att undersöka om teorin stämmer. Med hjälp av historiska kartor analyserade de vilka förändringar i markanvändningen som skett på dessa platser från 1700-talet fram till idag. De studerade också andelen öppen sand under de senaste 70 åren med hjälp av flygfoton, samt mätte kalkhalten i markens ytlager. Den aktuella studien tyder på att förklaringen till sandstäppens minskade utbredning ligger drygt ett par hundra år tillbaka i tiden.

– Det verkar vara de större förändringar som skedde i jordbruket under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet som stått för den största minskningen av öppen sand och kalkhalt i ytlagret. Det intensiva brukandet av sandjordarna upphörde då och tall planterades för att minska sandflykten, säger Anja Ödman.

För att skapa förutsättningar för ny sandstäpp räcker det inte att använda marken för bete, en annars vanlig metod för att öka den biologiska mångfalden i gräsmarker.

– Det krävs mer drastiska metoder för att återställa en hög kalkhalt i jorden, minska näringsinnehållet och skapa nya ytor med öppen sand. En sådan metod är borttagning av det näringsrika och försurade ytlagret. Denna metod har prövats i tidigare studier med goda resultat, säger Anja Ödman.

Den aktuella studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften PLoS ONE.

Kontakt
Anja Ödman

073-369 64 56

anja.odman@biol.lu.se

Taggar: