Kan mångkulturella teaterprojekt verkligen främja integration?

Många ser teater som ett effektivt verktyg i främjandet av ett mångkulturellt samhälle. Skådespelare anses vara eldsjälar med stort engagemang för samhällsfrågor i allmänhet och mångfaldsfrågor i synnerhet. Men varför tros teatermänniskor vara bättre på att arbeta med integrationsfrågor än andra? Det frågar sig socialantropologen Hanna Wittrock i en ny avhandling från Lunds universitet.

Hanna Wittrock menar att det delvis beror på känslan av hopplöshet inför det svenska integrationspolitiska haveriet. Rapporter från mångetniska områden om brinnande bilar, stenkastning på förskolelekplatser och brottslighet bland unga gör att framtiden på integrationsfronten emellanåt ser dyster ut. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen förstärker detta intryck.

-          Det är inte konstigt att teater och andra kulturupplevelser, som har förmåga att beröra, blir betydelsefulla när tilltron till politiska handlingsplaner har naggats i kanten, säger Hanna Wittrock.

Men trots förkärleken för teater som instrument vet politiker och tjänstemän inte alltid vad de precist önskar ur teaterprojekt. Teaterprojekt förväntas lösa omfattande problem, samtidigt som det saknas rimliga förklaringar till hur detta skall gå till. Teaterprojektet antar då skepnaden av trollspö. Det sprakar och gnistrar visserligen tillfälligtvis, men vad sker egentligen?

Förutom ett stort antal intervjuer med politiker, tjänstemän och verksamma inom teaterbranschen har Wittrock på nära håll följt flera teaterprojekt från början till slut.

Ett av dessa är det rollspelsbaserade projektet ”En resa som ingen annan” som riktade sig till Malmö stads gymnasieungdomar. Spelet avsågs att fungera som en passage till en ny förståelse och empati för flyktingar, och i förlängningen för invandrare

Under fyra adrenalinstinna timmar iklädde sig deltagarna rollen som flyktingar. Projektets främsta verktyg för förändring var skapandet av starka känslor av utsatthet, förnedring och rädsla hos deltagarna. Flera deltagare fick mentala kollapser av spelet och tvingades avbryta.

Huruvida projektet, som beställts av Malmö stad, verkligen ledde till förändring i form av minskad främlingsfientlighet är mycket osäkert, enligt Hanna Wittrock. Däremot kan hon intyga att publiken, framför allt skolelever, som deltog i ”En resa som ingen annan” blev mycket omtumlade av upplevelsen. Helt klart är att performanceteatern lyckades röra om. Ibland kanske alltför väl.
– Man kan ställa sig frågan med vilken rätt man framkallar ett extremt obehag hos publiken, som exempelvis känslan av att bli våldtagen, säger Hanna Wittrock. När hon följde projektet ” En resa som ingen annan” slogs hon av att man inte hade någon beredskap att ta hand om människor som mådde psykiskt illa av att se föreställningen.

Hanna Wittrock har också studerat produktionen av Mohamlet som sattes upp 2006 på Malmö Stadsteater. Den nya mångkulturella varianten av Hamlet rymmer en arabisk orkester i glittrande mundering, magdans i burka, grova svordomar, vattenpipor och orientaliska tofflor i neonfärger. Alla dessa inslag kan ses både som blixtrande tecken utan djupare innebörd än att underhålla, kanske chockera, och som symbolladdade röda stoppljus, beroende på perspektiv. Vad upphovsmännen inte hade räknat med var de kraftiga reaktionerna på själva namnet, Mohamlet. Gång på gång blev teaterns företrädare tvungna att förklara att pjäsen inte alls handlade om Mohammed, profeten, utan Mohamlet, en helt vanlig kille. Upphovsmännen hade inte heller tänkt på att innehållet i pjäsen, som bland annat

rymmer hedersproblematik, muslimska referenser, svordomar och galenskap, kunde uppfattas provocerande.

De teaterprojekt som Hanna Wittrock har analyserat har alla haft som mål att på ett eller annat sätt främja integration. Gemensamt för samtliga har varit att etniskt svenska regissörer och producenter har gjort sig till uttolkare av hur det är att vara flykting och invandrare. Flera av de makthavare som Hanna Wittrock har talat med påstår sig kunna identifiera sig med invandrare i utsatta bostadsområden trots att de är etniska svenskar utan någon som helst kontakt med de som bor där. Trots detta skall teatern fungera som en mötesplats på lika villkor.

För recensionsex av avhandlingen Säg inte mötesplats: Teater och integration i ord och handlingeller eller intervjuer kontakta Hanna Wittrock på telefonnummer 0704-712433, 073-8292304 eller hanna.wittrock@soc.lu.se

Taggar: