Kulturen avgör vad som är psykisk sjukdom

Utbrändhet, depression och utmattningssyndrom - är det psykiska sjukdomar eller bara en reaktion på det samhälle vi lever i? Tendensen att söka biologiska förklaringar på mänskliga känslor och problem har sina rötter långt tillbaka i tiden. Det visar historikern Cecilia Riving i en avhandling från Lunds universitet.

– Genom att studera framväxten av sinnessjukvården på 1800-talet kan man förstå varför vi har den psykvård som vi har idag, säger Cecilia Riving.

I sin forskning visar hon att det ända sedan den svenska psykiatrins födelse i mitten av 1800-talet har funnits ett glapp mellan teori och praktik. Psykiatrin hade höga vetenskapliga ambitioner och med den medicinska vetenskapen som ideal sökte man biologiska förklaringar på psykisk sjukdom. Men läkarna hade svårt att hitta belägg för detta och i sin praktik på hospitalen använde de sig av de sociala bedömningar som familjen gjort av patienten i hemmiljön.
Man tog helt enkelt fasta på avvikande beteenden som gjorde att patienten inte ansågs kunna vistas hemma.
– Bilden av psykisk sjukdom är väldigt kulturbunden och uppfattningen om vad som är sjukt och vad som är friskt har varierat genom åren, säger Cecilia Riving.

I mitten av 1800-talet kunde en kvinna bli inspärrad på sinnessjukhus om hon ansågs vara sexuellt lössläppt och hade utomäktenskapliga barn. Onani och sexuella avvikelser kunde också klassas som sjukliga beteenden. Frikyrklighet ansågs vara ett tecken på religiös förvillelse och det gränsade därmed till psykisk sjukdom.
Den diagnos som förvånat Cecilia Riving mest var när en kvinna togs in på Malmö hospital för att hon var så ful att hon kunde vara skadlig för exempelvis gravida kvinnor. När hon skrevs ut stod det i journalen att hon inte var lika ful längre.

– Idag förfasar vi oss över vad som ansågs vara psykisk sjukdom på 1800-talet, men i själva verket är det fler beteenden idag som klassificeras som sjukliga, säger Cecilia Riving och nämner utbrändhet och utmattningssyndrom som exempel.

Ett av Cecilia Rivings viktigaste resultat i avhandlingen är att det fanns ett ömsesidigt beroende mellan psykiatrin och samhället; läkarna var beroende av de sjukdomstolkningar som familjen förmedlade och familjen var beroende av sinnessjukvården för att få avlastning.
Hon menar att denna utveckling banade väg för dagens psykvård som även den är medicinskt baserad men också ett sätt att ta hand om samhällets och patienten sociala problem.

Cecilia Riving har disputerat med avhandlingen ”Icke som en annan människa. Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft”.
Hon nås på telefonnummer
046 184029
0733 967574
046 222 7954

cecilia.riving@hist.lu.se

Taggar: