Människans utveckling i nytt ljus
Hur kan det komma sig att människobarn börjar gå först i ettårsåldern, medan ett nyfött föl kommer upp på benen nästan direkt efter födelsen? Forskarna har hittills antagit att människans motoriska utveckling är unik på grund av att vår hjärna är så komplicerad och att det är särskilt svårt att hålla balansen när man går på två ben. Men nu visar en forskargrupp från Lunds universitet att tidpunkten för när vi börjar gå infaller i samma stadium i hjärnans tillväxt hos praktiskt taget alla gående däggdjur – från igelkottar, illrar och bältdjur till elefanter.
Lundagruppen består av neurofysiologerna Martin Garwicz och Maria Christensson (båda Neuronano Research Center) och utvecklingspsykologen Elia Psouni (Institutionen för psykologi). I sin studie har de, stick i stäv mot tidigare jämförelser av motorisk utveckling hos olika däggdjur, tagit befruktningen och inte födelsen som utgångspunkt. Detta avslöjar häpnadsväckande likheter mellan däggdjursarter som skilt sig åt i evolutionen för hela 100 miljoner år sedan. Fynden publiceras nu i den prestigefyllda tidskriften PNAS. – Människan har i och för sig fler hjärnceller och större hjärna än de flesta andra landlevande arter. Men hjärnans utveckling när det gäller förmågan att gå är tydligen likadan hos oss som hos andra däggdjursarter. Vår studie visar att skillnaden inte är kvalitativ utan kvantitativ, säger Martin Garwicz. Därmed kan man faktiskt utifrån kunskap om andra däggdjurs utveckling ganska precist räkna ut när människobarn ska börja gå. Detta ses som ett mycket oväntat och provocerande fynd. Uppfattningen att människan intar en särställning bland däggdjuren är ju djupt rotad inte bara hos gemene man, utan präglar också grundläggande antaganden inom olika forskningsfält som har att göra med människans utveckling och den mänskliga hjärnans evolution. – Våra fynd innebär ett starkt ifrågasättande av dessa antaganden och kastar därmed nytt ljus på gängse teorier inom bl.a. evolutionsbiologi och utvecklingsbiologi, menar Martin Garwicz. – Å andra sidan kan man säga att fynden rimmar väl med de stora genetiska likheter man funnit hos olika däggdjur. Kanske är likheterna trots allt inte så förvånande. Slutprodukterna människa och råtta ter sig ju väldigt olika, men vår studie tyder på att byggstenarna och principerna för hur de samspelar under utvecklingen kan vara desamma. Studien har sitt ursprung i att gruppen försökte översätta beteendedata om motorisk utveckling mellan två arter av försöksdjur. Likheterna i utvecklingens relativa förlopp hos de två arterna var så slående att man frågade sig om regelbundenheten kunde gälla även andra däggdjur, inklusive människan. Forskargruppen har nu jämfört 24 arter som tillsammans representerar merparten av alla gående däggdjur. Somliga, som aporna, är nära besläktade med människan medan andra, som gnagare, hovdjur och elefanter, skilde sig från vår evolutionära utvecklingsgren för 90-100 miljoner år sedan. Trots detta, och oberoende av skillnaderna i olika arters hjärn- och kroppsstorlek, tid i livmodern och hjärnutveckling vid födelsen, visade jämförelsen alltså att ungar från alla arter börjar gå vid samma relativa tidpunkt i hjärnans utveckling. Människan må vara unik, men inte i just detta avseende. Då nervsystemet är tillräckligt moget lär man sig helt enkelt att gå, oavsett om man är igelkott, föl eller mänsklig baby. Artikeln är publicerad i tidskriften PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences, se www.pnas.org. Mer info Martin Garwicz, tel. 046-222 77 55 eller 0734-046 173, e-post Martin.Garwicz@med.lu.se
Taggar:
